måndag 8 mars 2010

Ajö ... och go'da!

Framme. Så var jag här. Vid kanten. Men tänker jag hoppa? Icke! Under precis ett år har jag skrivit, kanske inte dagligen men nästan, om färden mot ättestupan. Och så lurar jag er alla på konfekten genom att stå kvar. Istadigt på kanten, envist för att inte säga tjurigt och jag vinglar inte ens.

För varför skulle jag ställa skodonen och börja kasta in textilier bara för att jag blir 60?

När man i stället får titulera sig farfar och vara precis hur egen och grinig som helst bara för att man blivit så gammal som man faktiskt är.

Jag har redan sammanfattat det här året så det ska jag inte trötta er med. Men jag kan lugnt konstatera att det blev lite mer dramatiskt än jag räknat med. För jag är en sådan matematisk analfabet att jag räknar totalt stolligt och fel och tror att livet bara är en statisk konstruktion, likadant varenda stund och sekund. Vilket både är naivt och fel, fel, fel.

Näe. Livet är en vinglig resa där man än slinker hit, än slinker dit och än slinker in till Thorax. Det viktiga är att hitta slinkvägarna tillbaka upp på den breda igen. För jag har aldrig trott riktigt på den smala vägen. För mig är det den breda som gäller. Helst med dubbla körfält och en bred avåkningszon vid sidan om. Så ser min road movie ut.

Att sen verkligheten sällan funkar på det viset utan tvingar en till avståenden och uppoffringar och omvägar är en helt annan sak.

Nu är det emellertid på det viset, att eftersom färden mot ättestupan skulle vara fram tills dess jag fyllde 60, så är detta det sista inlägget på den här bloggen. Här sätts punkten, härmed avslutas färden. Och i morron börjar jag på den nya - som saknar slutpunkt.

Ja, det gör den förstås inte, men jag har ingen aning om när den infaller. Något visare efter detta år, kan jag med fog hävda att den kan komma i morron såväl som om tio år. Men en sak kan ingen ta ifrån mig: att jag är Stellas farfar. Och om det livet handlar den nya bloggen som jag börjar skriva på i morron.

Och dit är ni alla välkomna att följa med mig. Adressen är http://www.stellasfarfar.blogspot.com/

Från och med tisdagen den 9 mars skriver jag alltså där. Om livet som farfar, både i sällskap med Stella och annars också. För även om jag är farfar fullt ut, så har hon ju faktiskt sin egen familj med mamma och pappa som hon bor hos. Och jag har ett eget liv vid sidan om min nya roll. Om det kommer bloggen också att handla.

Så tack för i år! Och väl mött för framtiden. Som börjar i morron.

fredag 5 mars 2010

Räknar ner

Ta gärna heder och ära av mig men rör inte Kunskapskanalen. Den resort som ger mig insikter jag inte visste att jag ville ha. Eller behövde. Som igår kväll. En hel timme om Shanghai, dess uppgång och fall. Så uppslukande intressant. Som att läsa Tintin, fast på riktigt.

För det är nämligen så att jag tittar på TV mer än nånsin denna jävla björnvinter. Vad ska man annat göra när det är omöjligt att sticka nosen utom dörren och överleva? Och det är faktiskt inte bara stupida lekprogram med ännu mer korkade kändisar som erbjuds.

Näe, där finns förutom Kunskapskanalen även Access, kulturkanalen. Samt spridda inslag i ettan och tvåan. Och skulle det tryta - eller om det enbart sänds mat- och köpa-hus-i-Spanienprogram - finns ju alltid dvdboxarna. Igår låg första omgången av True Blood i postboxen och väntade så det kan faktiskt få vara kallt ett tag till. Hettan från den blodfyllda tillvaron down in the bayou lär värma mig långt in i april.

Annars räknar jag mest ner. Inväntar att få avsluta än det ena än det andra. Twitter och den här bloggen på måndag till exempel. Och sen Facebook. Så småningom. Nu vet jag hur det funkar. (Eller inte funkar). Så det får vara för mig. Jag glider vidare i min nya roll som Stellas farfar. Den som eventuellt vill följa mig i den är förstås välkommen. Adressen meddelas senare. Här och där.

torsdag 4 mars 2010

Bäst före sämst efter

Det finns inga riktiga faror i det här landet så därför får vi uppfinna dom. Så sa David Eberhard, landets minst politiskt korrekta person, i Landet brunsås på TV igår kväll. Han har så rätt så.

Fast ibland är vi trots allt smartare än dom som vill skrämma skiten ur oss och revolterar. Som när vi kollektivt vägrade att acceptera dödsfaran med svinflunsan. Så nu sitter myndigheterna där med x miljoner antal vaccindoser och det kan dom gott göra. Problemet är förstås bara att vi allihop får vara med och betala.

I denna så politiskt korrekta tillvaro där man knappt får fisa längre utan att kallas miljöbov och klimatförstörare, slänger vi nästan hälften av all mat vi köper. Och det bara för att det står ett rekommenderat bäst-före-datum på förpackningen. Skulle det även göra det på tomater, så slängde vi dom också utan att vare sig klämma eller lukta, hävdade Fredrik Lindström i samma sås-program.

Själv är jag uppvuxen under en tid och i ett hem där man fick lära sig använda näsa och tunga. Lukta och smaka. Är resultatet skit, låt bli och ät. Och skulle man ändå råka dricka en skvätt sur mjölk så dör man inte av det. Det är bara att spotta ut när det smakar för illa.

Halva världen svälter, den andra halvan kastar utmärkt mat i soporna. Folk dör i verkliga katastrofer i Haiti och Chile, vi uppfinner dom för att må bättre. Upp och ner är världen och gud vare tack för att man inte behöver stanna kvar i den så länge till.

onsdag 3 mars 2010

Meningen med allt

Kollade på Gardells söndagsskola i TV igår kväll. Om själva programmet har jag faktiskt inget särskilt att säga; Gardell är Gardell vilket väl skulle bevisas. Men showen reste ju onekligen en del frågor. Den viktigaste: Finns Gud?

Svaret blir allt enklare och omöjligare ju äldre jag blir. Nån vitskäggig gubbe på ett moln kan förstås uteslutas. Liksom detaljpilleriet i biblar och koraner runt teser och tankar som mest fungerar/at som maktmedel genom århundradena.

Det jag kommit fram till, på själva tröskeln till de sextio, är att Gud är ett bra samlingsnamn på vår, på mänsklighetens alltså, längtan efter mål och mening. Av någon anledning har evolutionen utrustat oss med hjärnor kapabla att utföra mirakel. Men de saknar den där sista lilla länken, den som skulle ge oss svar på vad egentligen alltihop är bra för. Vad det går ut på. Vi når bara insidan av skalet och mot det stångar vi pannorna blodiga.

Den sista lilla biten får vi själva fylla i. Och varför inte kalla den Gud? Det har ju människor överallt gjort i alla tider. Gud har funnits i allt. Från andeväsen i stenar och pinnar till lärda teologiska teorier och spetsfundigheter i biskopars och professorers munnar.

Så att åkalla någon vi kallar Gud är väl okej. Åtminstone så länge det inte blir ett redskap för att förtrycka andra. Fast jag har svårt att se hur vi skulle kunna vara annat än agnostiker, hela bunten. För vi kan ju inte veta. Vi saknar förmågan att genomlysa och bevisa ett enda smack. Hur många bombbälten vi än fäster runt midjan när de verbala argumenten tryter.

Men det hör väl ihop med religionen, att till varje pris eftersträva enighet? Att alla sjunger samma lyckorusiga sång samtidigt och helst på samma plats. För blir vi alla överens så inträder lyckotillståndet. Alla tycker som jag och fred och frid såväl på jorden som i det inre råder?

Pyttsan! Dream on, babies, säger jag. Man får vara glad över de korta ögonblick av harmoni som inträffar i ens liv. Små korta ögonblick av lycka. Stunder då meningslösheten är bortglömd för blotta excessen i att andas och älska. För det är ju så förtvivlat svårt att acceptera att "meningen" med livet bara skulle vara livet självt.

Strävan efter en högre mening blockerar oss från att leva. Får oss att koncentrera oss på en massa strunt och oväsentligheter. I stället för att bara andas och ta in. Men det är väl därför som vi bekvämt fortsätter att lämpa över ansvaret på högre makter. Och att mörda och slå ihjäl av samma dumma skäl.

Tja, se där vad ett simpelt infotainmentprogram i public service-TV kan tända för tankar en alltför tidig morron när våren fortfarande ligger långt, långt utom räckhåll.


tisdag 2 mars 2010

Kravmaskinen

Det är tisdag. Det är mars. Det är ljust. Och det är för jävligt kallt igen. Berg-och-dalbanefärden genom helvetet har bara börjat. Efter att ha blivit blöt om fötterna i några dagar fryser dom nu till klumpar igen. Och det förväntas man ta. Bara för den stora stoltheten över att få vifta med sin blågula i en massa onödiga sammanhang.

Dessutom en ny skitnatt. En sån där utan sömn med en massa vakenhet. Gick till sist upp och satte mig i soffan med Stephen King men orkade inte mer än trekvart. Sen blev det sängen igen - och vakenhet. I minst en timme till. Men när klockhelvetet skrällde sov jag förstås djupt. Fast man klarar sig kanske på tre timmars sömn. Det är väl ett sätt att utnyttja tiden. Den ska ju inte sovas bort, påstås det.

Ibland känner man sig mer ge-upp-benägen än annars. Idag är en sån dag. En sån som det skulle varit skönt att bara vara kravlöst sjukskriven. Eller varför inte liggande på en sån där liten öde ö som brukade finnas i skämtteckningar signerade Gurr. Med en palm, ett fiskskelett och en stornäst skäggig snubbe klädd i trasor, spanande efter skepp vid horisonten.

Det är precis såna här dagar man funderar över det som varit - och det som återstår. Sammanfattar sin karriär och spekulerar över dess potential skulle man kunna säga. Just nu känns ingendera särskilt spännande. På mitt trettonde år på samma jobb är jag. Visserligen med ny chef sen igår, men med samma gamla uppdrag. Dessutom för nåt jag egentligen inte alls tror på.

Och framtiden? Fem år tills ridån går ner för det som kallas arbetslinjen. Sen kapas den av, i alla fall officiellt. Kanske kan jag fortsätta ett tag med att plita och avbilda. Frågan är bara vem som kommer att vara intresserad?

Snart är i alla fall ett nytt påsknummer ihopsnickrat. Budskapet är detsamma, utförandet annorlunda. Kommer kanske att bli ett jävla väsen över att vi har en muslim på ettan. Det blir det alltid när vi skriver om islam och i synnerhet när det är påsk. Men jag ser fram mot den striden. Strider håller en vaken och skänker en smula tillfredsställelse. Också efter en skitnatt.

måndag 1 mars 2010

52 veckor minus en

Så är det bara en kvar. Vecka alltså. Sju dagar. Sen går jag i mål. Det har varit en häftig resa mot ättestupan, men som ska bli skön att avsluta. För inte trodde jag att den skulle bli så innehållsrik. För att inte säga dramatisk. Att jag skulle nå ända fram till kanten av branten för en balansakt som var på gränsen för vad jag faktiskt fixade.

Nu drar jag vidare. Nästa tisdag hoppas jag vara igång med nya bloggen: Att vara Stellas farfar. Jag har fått flera olika förslag till nya ämnen och områden. Sex efter sextio till exempel. Nog så spännande är jag övertgad om och säkert säljande. Men tyvärr, knappast min grej. Näe, farfarskapet får det bli. Eller snarare livet som farfar. Vilket är livet i sig. En ny status att tackla. Och en gammal att vidareleva. Ett liv kort sagt. Inget dödstillstånd under ättestupan.

Så, trogne läsare: Bered dig på ett farväl. Och ett nytt godda' godda'. För det är klart att jag hoppas att du hänger med och känner dig välkommen. Till den bästa tiden nånsin. Hittills i alla fall. Fortsättning följer...

torsdag 25 februari 2010

Satt punkt ligger

Äntligen. Jag har satt punkt. Både för texten om min hjärtoperation och för bearbetningen efter densamma. Man kan helt enkelt inte hålla på och älta hur länge som helst utan måste dra vidare. Nya utmaningar väntar och i år är det ju det internationella Farfarsåret. Vilket man måste koncentrera sig på.

Fast det återstår en hjärtespalt att skriva. Om hjärtat ur ett handfast och biologiskt perspektiv. Som motvikt då, till det mer privata rotandet inne i mig själv. Resultatet kommer i Amos nummer två. Till påsk.

Jag har levt med det här i rätt många månader nu och känner mig ärligt talat fed up. Så vad ska då inte min omgivning tycka? Att vara ett ständigt operationssår som bara går runt och mal tär på grannsämjan. Så bort det!

Nu går vi vidare. Kunde konstatera att det trots allt börjar ljusna redan kvart över sex om morronen nu och det är värt att skriva en betraktelse över. Fast den får vänta tills solen träffar mitt ansikte vid köksbordet och jag kan ta mitt morronkaffe ut på balkongen. Och dit har vi en bra bit och många grader kvar.