tisdag 31 mars 2009

Allt kött är inte hö

En arbetskamrat berättade att han hade läst nåt av Philip Roth. Roth är en av mina favvoförfattare och har ägnat mängder av text i sina senare böcker åt det förödmjukande helvetet att åldras.

- Åldrandet är en intressant fråga. Det finns människor som förlikar sig med sitt kroppsliga och andliga förfall. Men för många är det en otrevlig process som sätter i gång, säger Roth.

Och efter att ha nosat runt ett tag kan jag berätta exakt HUR otrevlig åldrandeprocessen är. För vi åldras av att vi rostar och kokar. Det är oxidation som får våra celler att rosta och glukos, socker alltså, som gör att vävnaderna mer och mer ser ut som stekt kött. Att vi också härsknar beror på att fettsyrorna i cellmembranen oxiderar.

Att åldrande är resultatet av ett designfel lägger ytterligare sten på bördan. Vi lever mycket längre liv än vad det var tänkt att vi skulle göra. Därför drabbas vi av problem som vi annars inte skulle få.

Näe, åldrande är sannerligen ingen lek och ingenting för folk med svaga nerver. Och att 76-årige Roth långt upp i femtioårsåldern inte ägnade åldrandet en tanke skänker inte heller en 59-åring mycket tröst. För längre upp i femtioårsåldern än 59 går ju inte att komma.


Dagens låt:
Hurt med Johnny Cash. The man in black's sista video. Bara någon månad efter att den spelats in var han död. Men låten om helvetet med att bli gammal sänder kalla kårar utefter ryggraden, så bra är den.

måndag 30 mars 2009

Sjuk skrivning

Jag läser i bladet att Magdalena Graaf hamnat i någon slags existentiell depression. Orden är hennes egna.

- Man är väl en liten ensam skit som är rädd för framtiden och bara glad att man har överlevt. Jag är som en kackerlacka, överlever allt. Till och med en hjärnblödning, säger hon.

Jag är fascinerad. Efter att ha sett Magdalena i ett program med Luuk blev jag imponerad av hennes integritet och styrka. Men när jag läser om hur hon nästan offrade livet för att få dansa i TV4 kan jag inte låta bli att undra över vad som är viktigt i tillvaron. Magdalena har tre barn och borde bli nog bekräftad utanför dansgolvets rampljus kan man tycka.

Men när den verkliga verkligheten smäller ihop med den konstruerade, den drömda, den vi skapar för skojs skull, så blir det frontalkollision och identiteten rämnar. Är jag verklig eller är jag verklig? Och det är då som den existetiella depressionen slår till. Då som vi nästan dukar under av verkliga fysiska smällar: blodkärl som brister, ben som knäcks, muskelfästen som sprängs.

Och i denna den bästa av världar rämnar den folkhemska tryggheten och sugs upp i ett svart hål av offentligt missmod och så kallad psykisk ohälsa.

- Vi får inte glömma att vi mår dåligt på en mycket hög nivå, påpekar Lars Dencik, professor i socialpsykologi i Svenskan med anledning av en rapport om att svenska ungdomar mår sämre än andra ungdomar ute i Europa.

Enligt Folkhälsoinstitutet är Sverige världens friskaste och världens sjukaste land på samma gång. Vi är friskast, men har störst antal sjukskrivna och långtidssjukskrivna.

–Detta hänger ihop. Vi tillåter oss att må dåligt och att söka sjukvård. Därför mår vi bra, hävdar Lars Dencik.

Men om tillvaron inte blir som vi förväntar oss blir vi missnöjda. Inte för att det är dåligt utan för att det är sämre än vad vi väntade oss. Förväntningarna stiger snabbare än utvecklingen och varje gång vi inte fungerar på topp och är friska, glada, potenta och snygga, så betraktar vi oss som sjuka.

Och just då slår hjärnblödningen till! En verklig sjukdom. Inte på låtsas. Inget att leka med! Skarpt läge helt enkelt!

- Var och en är sitt livs projektledare, påpekar Lars Dencik. Vi lever i en kultur som kräver själviscensättande. Människor lever på skiftande sociala arenor med olika krav och förväntningar på hur vi skall vara. Hur jag uppträder på dessa är avgörande för hur det går för mig.

Så det är därför man är villig att offra livet för en tvshow? Antingen det handlar om att dansa tills solen går ner. Eller att svälta sig till döds och bli ihjälbiten av skorpioner på en öde ö på andra sidan klotet. För själviscensättandet skull offras till och med livet.

Själv ska jag iscensätta att gå och lägga min knäckta ryggs och stela nackes öde i naprapatens ömt brutala nävar.


Dagens låt: Sing Me Spanish Techno med The New Pornographers. Ett gäng från Kanada som gjort det roligt att lyssna på prock igen. Från deras förrförra platta.

söndag 29 mars 2009

Det nya gravallvaret

Vart tog det kvillrande skrattet vägen? Det varma leendet, den ryckta axeln? Har det inte blivit ett osedvanligt allvar runt omkring oss?

Visst hojtas det om kris stup i ett och visst är det lätt att ryckas med när hängda huvuden blir den kollektiva hållningen. Men är det inte då som vi verkligen behöver räta på nacken och dra på munnen?

Jag ser dom överallt, dom allvarliga, dom svartklädda. Påfallande ofta unga män med pretentioner. Dom som gärna hasar runt i regnet och offentligt bearbetar sitt svårmod i ord och ton.

Och så deras motsater. Rostarna. Dom som mejar ner och sen dansar på dom nedmejades gravar. Så vart tog det varma skrattet vägen?

Dystre Thåström på sin nya platta har åldrats till en medvandrare mot ättestupan. Morrissey likaså. Fast han har förstås alltid varit på väg utför.

Grejen är att vi alla är på väg. Från ögonblicket då vi drar in luft första gången och förvandlar den till ett skrik. Sen behöver det inte bli ett skri av ångest. Det kan lika gärna bli ett vilt skrik av renaste lycka över att få chansen att uppleva en vår till.

Och jag föredrar den vilda jakten mellan knoppande träd framför ett maskulint svårmod på bakgator och i gränder där inte ett grässtrå gror. Jag låter hänsynslösarna av alla sorter skrynkla allvar över sina fejs. Sen ler jag fånigt och nyser som en katt när solstrålen träffar nästippen.


Dagens låt: Kärlek är för dom med Thåström från senaste plattan. Även rockrebeller blir medelålders och blir beskyllda för att låta som Lundell som blir beskylld för att låta som sig själv.

lördag 28 mars 2009

Könsmakt

Jag blir så förbannad på dom som stjäl mitt tolkningsföreträde. Som tar sig rätten att påstå att dom vet vad jag tycker. Och vad jag tycker om.

När dom väntar på att jag ska hålla klaffen för att sen få berätta vad jag egentligen sagt och menat så tar dom mig inte på allvar och det gör mig irriterad.

Särskilt ilsk blir jag av att pådyvlas åsikter utifrån mitt kön. Att jag som man antas tycka si eller så. Och att jag ska bete mig på ena eller andra viset.

Lika förnedrande är det för dom kvinnor som säger sig veta vad jag tycker. Som tror att dom har koll på mina preferenser av den enda anledningen att jag är man och utan att ens känna mig.

Killar blir berövade tolkningsföreträdet om kvinnor. Och det är kvinnorna som är tjuvarna eftersom dom vet bäst.

Att jag till exempel av naturnödvändighet påstås föredra kvinnor med stora bröst är att undervärdera mig både som man, som människa och att reducera mig till en kåtbock styrd av mina drifter. För det ligger mer i potten vid val av partner än ett par D-kupor.

För att ta reda på vilka preferenser män kan tänkas ha ringlar jag mig ner i dom schakt som går under samlingsnamnet porrsajter. Min teori är att om det finns efterfrågan så finns det tillgång och i så fall kan jag se om män tänder på annat än storbystade blondiner. Jag behöver inte leta länge för utbudet är minst sagt är varierat.

Blonda damer? Visst, men också svarthåriga, brunhåriga, rödhåriga, råttsvansar, albinos och skalliga.

Storbröstade? Sure. Och hallonbröst, hängbröst, mjölkfyllda, småbystade, plattbröstade och “outvecklade över 18”.

Här finns plats för alla typer. Och könen dras till alla utseenden och egenskaper hos varandra. En del hittar idealpartners oavsett kön och läggning. Men för de allra flesta handlar det om egenskaper som inte så lätt låter sig kategoriseras. För varför man tänder ligger i betraktarens öga, hjärta och hjärna. Kanske är det biologismen som gör sig påmind, även om det inte är politiskt korrekt.

Men naturen är tydligen så vist inrättad att det finns någon för alla. Och livet är ett stort letande efter den varelsen. Eller som Marcel Proust skriver i andra delen av På spaning efter den tid som flytt:

“Det lär vara släktets bästa som dikterar den enskildes val när det gäller kärlek och för att barnet skall bli så normalt utrustat som möjligt kommer feta män att dragas till magra kvinnor och magra män till feta kvinnor.”



Dagens låt: Run-Away med Super Furry Animals. Wales har blivit en stormakt inom indie. Och SFA är gruppen som regerar.

fredag 27 mars 2009

En sång som handlar om sig själv

För rätt länge sen skrev Hasse och Tage En sång som handlar om sig själv. Musiken var av Schubert och Egil Johansen sjöng den tillsammans med Glada Grabbars Kör i revyn Spader, Madame! på Oscars 1969.

Det var den optimala metalåten. Den beskrev i detalj det den själv handlade om. Att den nyss börjat, att den snart skulle bli ganska känslosam och att solisten härmades av en kör. Den berättade när den närmade sig slutet och på en enda korthuggen ton konstaterades att den faktiskt nu var slut.

Sången var meningslöshet upphöjd till högsta mening och skönaste konst. Inte anade man att den var profetisk.

Vi lever i en tid som hyllar ytan och i mångfaldens namn fläker människor gärna ut sig i lämpliga medier. Bara för att verkligheten är så tråkig och för att det är roligare att vara med och sjunga en snutt som handlar om sig själv än att tigas ihjäl i tysthet.

En gång handlade sånger inte om sig själva utan om sånt som var av gemensamt intresse. Naveln var bara en del av kroppen, inget sikte för inåtvända betraktelser. Det mesta som Hasse och Tage skrev höjde blicken över horisonten och pekade på att det fanns en värld där ute också.

Medierna hade folkbildarambitioner och politiker kunde stå upp för dom människor dom företrädde. En fånges liv var inte till för att pliten skulle ha jobb, en knarkares inte för att socialarbetaren skulle undgå permittering. En tjänsteman på Myndigheten var undersåte till dom han tjänade. Inte översåte med rätt att aldrig ha fel.

Det sjöngs liksom mer i kör än solo.

Fast det är förstås bekvämt när var och en kör sitt lopp. Man slipper dom som stör och bråkar och som hytter med nävarna. Debatten hyfsas och flyttas från gatan in i Janne Josefssons studio. Och det allra bästa är att när det verkligen hettar till någon gång så har tiden runnit ut och det är dags för nåt nytt.

Så vad tjänar det till att klaga? Det är ju bara 59-plussarens magsura gnäll och ämmel under den sista trista färden mot ättestupan som luftas.

I romanen Fahrenheit 451, som även filmats, visade författaren Ray Bradbury redan 1958 vad som kan hända om man slutar gnälla. Livet blir antiseptiskt, böcker är förbjudna och brandkårens enda uppgift är att leta gömda bibliotek och bränna dom. Allt medan folk sitter och stirrar in i sina platt-TV-skärmar och nynnar på sånger som handlar om sig själva.


Meningslösheten har blivit livets mål och mening. Men utan att vara någon vidare skön konst. Fast det var kanske meningen redan från början?


Dagens låt: Every Sperm is Sacred från Monty Pythons film The Meaning of Life. Mening upphöjd till allra högsta konst. Och
fortfarande nåt alldeles förbannat förbannat roligt .

torsdag 26 mars 2009

Mina rötter. Del 2

Jag har redan varit inne på det. Det är inte bara VAD vi pratar om utan HUR, som påverkar dom vi blir.

Minns ni den gamle fotbollsspelaren Bo Larsson? Var kom han ifrån? Malmö, säger ni. Självklart! svarar jag.

Det är fullkomligt omöjligt att tänka sig något annat svar och det påverkar både hur vi ser på Bo Larsson och vad vi tänker om skåningar i allmänhet. Om vi inte råkar vara skåningar själva förstås.

Ta andra namn. Laila Westersund? - Yrvädret från Trollhättan. Ingo? - Göteborg. Ingemar Stenmark? - Tärnaby. Per Gessle? - Halmstad. Tage Danielsson? - Linköping. Jag kan hålla på hur länge som helst. Men lägg märke till att namnen knappast tillhör dom allra hottaste just nu.

Och vad beror det på?

Utslätning. Alla ska prata som om dom vuxit upp i Sveriges Radios språklabb på Gärdet i Stockholm. Alla utom dom som jobbar på Sveriges Radio. Dom ska helst prata dialekt, bryta och betona så illa galet att det är omöjligt att lyssna på dom längre än 12 sekunder.

Men - och detta är min point - omvärldens syn på oss formas av hur vi låter. Inte hur vi ser ut. Tjock eller smal har mindre betydelse för karaktärsdaningen, men pratar du värmländska eller småländska minns folk direkt vem du är. Du får en stämpel i pannan och stoppas in i Värmlands- respektive Smålandspaket.

- Jaså, han! Gotland menar du? säger dom när man försöker komma ihåg namnet på han som ska ringa på söndag morgon och berätta att jag blivit Lottomiljonär.

Språk och dialekt är förstås också en klassfråga. Tror ni mig inte? Lyssna på den här grabben och fundera över när han kommer att doktorera i kvantfysik:



Precis som det finns gradskillnader i helvetet, så finns det göteborgska och göteborgska. Malmöitiska och malmöitiska. Stockholmska och albyitiska, rinkebyska och liiiidingöiska.

Jag växte upp både i Linköping och Norrköping. En omöjlig tanke, som att bo i både Öst- och Västberlin. Men tiderna förändras och så var det. Och skillnaden i prat mellan dessa bägge städer är lika stor som mellan IFK och LFF.

Så hur låter jag själv numera? Ungefär som om jag skulle manglats igenom Sveriges Radios språklabb på Gärdet, skulle jag tro. Åtminstone tills min gamla kompis Benny ringer. Då oinner den oätta dialäckten oaskt te ijen. Guschelöv, får en väll säjje?


Dagens låt: Tage Danielsson med Elektricitetsvisan från 88-öresrevyn, som spelades på restaurang Skeppet i Värtan i Stockholm 1970-71.




Svenskarnas ”topp 13-aktiviteter” i sängen enligt en undersökning beställd av IKEA:

1. Sover, 96 procent
2. Läser, 76
3. Älskar, 73
4. Pratar, 51
5. Ser på tv eller film, 41
6. Masserar, 25
7. Myser med barn, 20
8. Surfar på nätet, 18
9. Leker med husdjur, 16
10. Äter, 16
11. Pluggar, 13
12. Mediterar, 8
13. Arbetar, 8

onsdag 25 mars 2009

Vem älskar Åke Askensten?


Ni måste förstå det här. Jag är född före tv:s, Internets och UR:s dagar. Jag växte upp när det fanns bildband som faktiskt var det. Ett långt band alltså, med bilder i remsa som drogs genom en grå projektor av märket Carl Zeiss.

Det fanns materielrum på varje skola där det hängde planscher och kartrullar som ordningsman fick gå och hämta. Och så fanns det filmer som företag - Mjölkcentralen och liknande - lånade ut till skolan och som var varje klasslärares våta dröm. Filmerna var nämligen gratis och skolan var fattig redan på den tiden.

Min pappa jobbade på BP, Brittish Petrolium. Dom gjorde filmer om hur man hittade olja. Svarta män blev ännu svartare när oljan ejakulerade ur underjorden och smorde in deras sexpack tills de glänste som lakritsbåtar.

Ibland tog pappa hem filmer som jag fick ta med mig till skolan. Där slogs två pedagogiska flugor i en smäll eftersom speakerrösten var engelsk och geografin var den arabiska halvön. Och då rörliga bilder i klassrummet var ovanligt blev jag rätt populär bland mina kamrater.

Om man zappar mellan tvkanalerna händer det att Öppna Kanalen poppar upp. Och när den gör det så är det antingen en leende frikyrkopastor som uppmanar mig att ångra allt så att inte Djävulen kommer och tar mig. Eller också så är det Åke Askensten.

Vem är Åke Askensten? undrar du med viss rätt.

Åke Askensten är en farbror som berättar historien om varenda gammal kåk och park, rondell och ek i Stockholm med omnejd. Han gör det till skakiga bilder tagna med en halvtaskig videokamera och hans prat låter som när man knycklar ihop tidningspapper som legat kvar över vintern ute på dass.

Åke Askensten är en guilty pleasure. Att se hans program är som att kolla på ormar om man har fobi. Man kan bara inte sluta glo.

Åke Askensten har det pedagogiska drivet hos ett gäng sprintande sniglar.
Samtidigt är han produktiv som ett dansmuspar och han återför mig ständigt till materielrummet och planscherna med ett smack!

Det är inte klart att gå över förrän bommarna gått upp och Varför är det farligt att leka här? stod det på planscherna. Det var som i Anslagstavlan. Varken subtila eller dolda budskap kan man tycka, däremot bilder av ett samhälle som uppfattade sig som homogent. Om ordet mångfald uttalats hade det skapat förvirring och åhörarna skulle sett ut som fågelholkar i fejset.

Det är därför som jag sitter klistrad framför Åke Askenstens många långa program. De är en tidsresa för att de är så utanför tid och rum. Med sina bleka färger hade de kunnat vara filmade på sextiotalet. Det är program så osexiga att varken public service eller reklam-tv skulle ta i dom med latexvantar.

Men dom finns och det är något som en cyniker på väg mot ättestupan blir varm om hjärtat av. Och mycket, mycket tacksam för.


Dagens låt: Ray Davies med In A Moment. Vissa vill man gärna ha med sig på färden mot ättestupan. Det gamla Kinks-geniet utvecklas fortfarande vilket är rätt ovanligt för folk på andra sidan 60. Det här en liveversion av en låt från senaste soloalbumet Working Man's Café som är lysande rätt igenom.



Dagens tankeställare: Hit ska
jag åka på semester om en dryg månad. Man kanske ska undvika rusningstiden?


tisdag 24 mars 2009

Mina rötter. Del 1

När man går mot ättestupan bjuds många tillfällen att fundera över var man kom ifrån och vartåt man är på väg. Att en massa tankar, händelser och val i ens liv är med och knådar degen som ska bli det slutliga bulljaget är väl inget att duellera om direkt. Men man får inte glömma miljön heller. Platsen där hyddan stod som man växte upp i. Hur dom pratar där, vad grannen hade för färg på kepsen och om det fanns gråpäron att palla om hösten.

Eskimåer må ha tusen ord för snö och hos ökenfolken rör hetvinden om själarna lite annorlunda än hos oss i björnlandet.

Men det kan vara subtilare än så. Man måste ha dom rätta koderna. Det kan handla om på vilken sida Drottninggatan jag växte upp och om jag hade en Zündapp eller Puch när jag fyllde femton. Även till synes futtiga val har gigantisk betydelse för vem man slutligen blir.

Jag har börjat fundera över mina öschötska rötter. Dom jag flydde ifrån som nittonåring då jag drog till Stockholm för att skaffa mig ett liv. Och ju närmare kanten jag hasar, desto bredare blir mina ö:n.

Jag vet givetvis att jag kommer från en landsända som pratar den fånigaste dialekten i landet och att alla driver med den så mycket dom orkar. Vad sånt gör med ens personlighet kan man bara mardrömma om. Jag vill inte gå genom livet som ett lingvistiskt stå-upp-skämt bara för att jag ber nån skicka potatiskarotten. Inte vara offer för billig grillkomik. Jag vill ju bara kunna öppna käften och säga nåt utan att alla härmar hur jag låter.


Dagens låt: Östgötasången. Vilka som sjunger och har skrivit har jag ingen aning om. Har ni?

måndag 23 mars 2009

Bildligt talat

Mitt liv är bilder. Ord skulle man kanske anta eftersom jag är skrivare till professionen. Men tvingades jag välja så valde jag bilden alla gånger. Den fotografiska.

Varje gång jag pressar ner avtryckaren fryser jag verklighet, en 125-dels sekund eller vilken hastighet slutaren nu får jobba med. Jag skär ut ett flortunt lager av det som projiceras i min hjärna och i ögonblicket stoppar jag tiden för alltid.

Är det inte fantastiskt? Att kunna bjuda på titthål in i varandras skallar och världar? För det är ju precis det vi gör. Vi upplåter vår allra mest intima och privata domän och framhåller allemansrätten varenda gång vi tar en bild. Och skapar stöd för minnet på samma gång.

Fotografering är en rit. En möjlighet att samla ihop miljarder mosaiker som till slut ska ge den sammafogade bilden av ett liv.

Det första som förhäxade mig var inte kameran som maskin utan magin i att se en bild befruktas och sen få vara med om att förlösa den.

Jag stod i en garderod i farmors lägenhet på Storgatan tillsammans med min farbror som var fotograf. Lukten av malmedel blandades med fixdoft och ljuset från en röd glödlampa fick kappor och rockar som hängde bakom oss att bilda kö och kika över våra axlar.

Det var magi. Trolleri. Min farbror tände en lampa någon sekund över en ram med ett papper täckt av ett negativ. Sen la han pappret i en skål och på dess yta började bildens konturer tona fram. En bild av nåt välkänt som han filtrerade genom sin kamera och visade mig för allra första gången.

Det är en missuppfattning att kameran är objektiv. Den HAR ett objektiv men bilden är alltid en spegling av fotografens öga. Vilken skitbild som helst blir därför unik och går aldrig att upprepa. Den har sitt fingeravtryck, är det enda exemplaret.

Så småningom skaffade jag mitt eget mörkrum. Framkallade Tri-X-rullar i dosa och gjorde svarta, grovkorniga kopior på Agfa Brovirapapper. De överlevde länge, ända fram till en översvämning för några år sen. Att de förstördes då och måste slängas gjorde inte så mycket. Det var inte resultatet av mitt plåtande som intresserade mig, utan vägen dit. Resan var målet. Det var processen, att utföra trolleritricket, som tände mig.

Att bilder hjälpt mig minnas ögonblicken i mitt liv - människorna, resorna, hundarna, platserna, maten, festerna - blev liksom en bonus. Att bläddra de stora fotografernas böcker blev min aftonbön. Cartier-Bresson, Strömholm, Koudelka, Robert Frank. Alla hade de något speciellt att berätta för mig.

Fortfarande längtar jag efter magin i farmors garderob. Sträcker mig efter den som efter ett årgångsvin uppe på högsta hyllan. Känslan finns tyvärr inte i digital fotografi och bearbetning i datorn. Ett objektivt konstaterande bara, inte nostalgi.

Häromdagen köpte jag ett gäng diafilmer. Att ta med till Japan. Resan ska bli en upplevelse och jag vill inte förvandla den till en räcka fototillfällen. Kameran ska förstås med; min "analoga" Contax G2 är redan packad, en dryg månad före avfärd. Tillsammans med den tänker jag färdas i zentempo. Utan digitala prestanda. Jag knäpper mina bilder, sen får det ta den tid det tar att visa dom. Själv har jag ju redan fångat dom i min hjärna.

För övrigt kom vinterhelvetet tillbaka i natt. Idag är våren långt borta och ryggen fortsätter kvida. Så av den långa promenaden igår blev det absolut ingenting.


Dagens låt: Pictures Of Lily med David Bowie. En lätt obskyr version av the Who's klassiska masturbationshyllning som gavs ut som singel 1968. Här från en hyllningsplatta från 2001 med en massa olika artister.

.

söndag 22 mars 2009

Blå söndag

Idag ska jag inte bli långrandig. Mot Ättestupan fyller två veckor och jag har bara sovit tre timmar i natt. Fast jag får så klart skylla mig själv. Börjar man titta på The Wire, världens bästa tv-serie på dvd, så måste man bara se färdigt. Och då blir klockan halv tre om man börjat tolv timmar tidigare. Det är ren och skär matematik.

Jag undrar om det är sant att man blir klokare och smartare med åldern. Det sägs ofta så men det kan lika gärna vara önsketänkande. Att vakna till morgontidningarnas ödesmättade texter och efter det förmå sig till att stiga upp med ett positivt grin på läpparna, kräver både självbedrägeri och inte så lite peppning.

Och att jag fortfarande ägnar tid åt att fundera över vad jag ska bli när jag blir stor skvallrar väl om att jag inte lyckats så där överdrivet väl med att mogna. Så den här söndagen tänkte jag ägna åt mig själv. Tänkte äta en frukost och sen ta en rejäl promenad i pre-vårvädret. Jag tror nog att min skjutna rygg mår väl av det. Liksom min sömnbrustna själ.



Dagens låt: Have You Ever Loved a Woman med Eric Clapton. Eftersom jag hyllat The Wire så kan jag väl även få slänga in världens bästa blueslåt? Det är inte bara gamle Slowhand som spelat in den, men här för han den till himmelska höjder som passar en söndag i slutet av mars.


lördag 21 mars 2009

Att hålla sig flytande


- Jag har inte tid!

Ge mig en slant för varje gång nån – jag själv till exempel – säger dom orden och jag vore rik. Fast orden blir inte sannare för det, för tid är det enda jag har. Utmätt tror vissa, slumpmässig säger andra.

Tiden är mitt liv, mitt liv är tiden. Så enkelt är det, så självklart. Så ofattbart. Före och efter den: ingenting.

Tidlöst är livlöst, och utanför tiden ingen kärlek, inga kladdiga barnfingrar, inget universum, ingen doft av nybakta kanelbullar.

Tid är rörelse; antingen rör vi oss genom den eller också rör sig tiden genom oss. De gamla grekerna såg tiden som cyklisk precis som hindusim och buddhism gör. De tre religionerna kristendom, judendom och islam, betraktar den som linjär.

Kvinnan föder gränsle över en grav, skriver Samuel Beckett. Dagen glänser till ett ögonblick, sen är det natt igen.

Hur bär man sig åt för att leva den glimten, fånga ljuspricken, som är just nu? Går den att hålla fast? Jag ringde och bokade en floatingsession för att försöka.

Floating är att flyta 55 minuter i en tank med hudvarmt vatten och 30 procent salt. En timmes flytande ger lika djup vila som sex timmars sömn, sägs det.

Vitsen med att flyta är att koppla och stressa av samt lindra diverse smärtor. Som ryggskott. Kanske också bota muskelvärk och whiplash, reumatism och fibromyalgi. Åtminstone enligt hemsidan från ett av dom företag som erbjuder flytande.

Flyttanken är ett stort ägg som jag kryper in i, lika naken som jag en gång kom till världen. Inuti är det varmt och ombonat, man kan ha ljus och musik men jag väljer mörker och tystnad.

– Ett gott val, försäkrar kvinnan som hyr ut och lämnar över en blå handduk.

Född skeptiker tror jag inte på stenar och kristaller, handpåläggning och andlig mumbo-jumbo. Så de första minuterarna står jag bredvid och ser mig själv ligga som en kork på ytan och undrar vad som egentligen händer.

Så börjar tiden krackelera, flyta, försvinna och jag föreställer mig att jag är tillbaka där allt började, i livmodern. Flytande, ofödd, men i vardande.

Och en svindlande känsla av hastighet drar över mig, mitt i orörligheten: Vart tog livet vägen? Frågan är inte oberättigad när man närmar sig ättestupan. Inte för att det snart måste vara över, men rent matematiskt och statistiskt är ju lejonparten avklarad.

1962 klättrade en fransk geolog, Michel Siffre, 130 meter ner under jorden för att ta reda på vad som händer när inget händer. Han slog upp ett tält och satt i en fällstol i totalt mörker. Hans medarbetare drog upp stegen och enda kontakten med världen var en fälttelefon. I den berättade han när han steg upp, gick och la sig och där uppskattade han också hur länge han trodde han varit nere i mörkret. Det visade sig att han inte hade en aning.

Att inte ha någon uppfattning om tiden är synnerligen påfrestande, men det var bara Siffres medvetande som var förvirrat. Hans kropp följde en exakt rytm. Dygnet varade 24 och en halv timme och av dem var han vaken i sexton. Så tydligen tickar det en dold klocka inne i våra huvuden som jobbar på utanför vårt medvetande.

Jag lyssnar efter den inre klockan inuti mitt ägg, men där är alldeles tyst. Vattnet har trängt in i öronen och jag hör bara mina egna hjärtslag, lätt bultande. Efter ett tag tystnar även det ljudet och jag flyter tidlöst.

Dagen glänser till ett ögonblick, sen är det natt igen. Mitt liv har rört sig utefter en axel från startpunkten där jag föddes. Slutpunkten är inte inprickad än, men jag vet förstås att den kommer.

Vår moderna tid kom med tåget. För att klara avgångar och ankomster var vi tvungna att uppfinna och upprätta den ordning som vi kallar Tidtabell. Snart nog gick den att applicera på hela tillvaron. Tidtabellen blev rastret vi la över våra liv och för att stå ut måste vi intala oss att den innebar frihet.

Att befinna sig i ett ägg tillsammans med sig själv är personligt. Mer personligt kan det knappast bli. Man brukar säga att livet passerar revy i dödsögonblicket, hur man nu kan veta det, och nu flyter den linjära tidsaxel som är just mitt liv lika tydligt bredvid mig som en badanka.

Stationerna utmed sträckan är viktiga hållplatser. Glädjen, sorgen, skratten, lyckan, kärleken. Ansiktena, rösterna, beröringarna. Ägget har blivit min tidsmaskin. Inte H.G. Wells makalösa manick utan en mer raffinerad bubbla med smak av minne, men utan bismak av nostalgi.

För att leva mitt i tiden och placera mig i den där Beckettska glimten, måste jag kliva av rullbandet som på något mystiskt vis löper parallellt med min tidslinje och det är det jag gör inne i ägget.

Mitt liv är bara mitt. Tid är det enda jag har. Så varför acceptera att någon annan använder och suger kraft ur det? Att andra nallar av min tid och tuggar i sig de värdefulla ögonblick jag själv behöver. Att sammanträdet som inte känns särskilt angeläget drar ut på tiden. Att folk struntar i uppgjorda möten. Att tidstjuvar äter min dag.

Jag hör invändningarna: Alla kan inte ligga och skvalpa i ägg med varmt vatten hela dagarna. Hur skulle det se ut? Vem skulle fatta viktiga beslut och förklara varandra krig? Vilka skulle spränga sig själva och andra i luften och jaga människor fram och tillbaka över diverse gränser? Vem skulle styra och vem skulle skjuta på?

Mina 55 minuter i ägget är till ända och jag återvänder till min egen tid. Långsamt, långsamt vrids världens volym upp och jag tar klockan ur fickan för att sätta tillbaka den på armen. Men jag förmår inte, den är så out of time.


(Kände du igen den här texten så har du dels gott minne, dels är du läsare av den utmärkta publikation som jag arbetar med till vardags när jag inte bloggar. Artikeln är från förra hösten och jag tycker att den hör hemma på den här sidan ättestupan.)


Dagens låt: Out of Time med Manic Street Preachers. Jagger/Richardslåten som Chris Farlowe hittade med 1966. Den här versionen är med bandet som bokstavligen blev av med sin gitarrist och låtskrivare Richey James. Den 1 februari 1995 checkade han ut från sitt hotell i London för att köra hem till Cardiff. Sen dess har ingen sett röken av honom.

fredag 20 mars 2009

Saknad bot

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: det är på kroppens förfall som man känner av den allt hårdare fartvinden under färden mot ättestupan. Och ett ryggskott är obetydligt trevligare än ett nackskott.

Jag har haft ryggskott förr. För tjugo år sen var det standard med minst ett om året. Men så fick jag en ryggbänk av en gammal kompis och skotten försvann. När vi flyttade till lägenhet för tre år sen fanns ingen plats för bänken så den avyttrades. Och nu sitter jag här med alla ryggskotts moder. Så kan det gå.

Fast för Fritzl gick det sämre. Igår fick han sin livstidsdom och den har han verkligen jobbat ihop till. Jag har svårt att tänka mig värre brott än dom han utsatt sin familj för. Ändå reagerar jag på alla löpsedlar och rubriker som skriker MONSTER!

Visst, han är ingen snubbe som jag skulle utse till klasspappa, men är det inte att göra det lite enkelt för sig att upphöja honom till mänsklighetens största odjur? Är det inte lite, säger bara lite, intressant vad det är som skapat honom?

I mina funderingar över vad som formar oss som människor har jag ju hävdat att vi är dom vi skapar oss till. Och det gäller förstås Fritzl också. Men då måste man ju fråga sig vad det är som fått honom att framställa denna homunculus? Barndomen, pappan, samhället? För inte var det väl hans plan från början att bli alla mardrömmars Mulle Meck? Tror knappast det.

Fast ibland känns det gott för oss andra att det finns nån som är så överjävligt mycket värre än vad vår värsta fantasi skulle kunna konstruera. En varelse som gör varenda splatterfilm så barnvänlig att den kan visas i Bollibompa.

Så får vi känna oss som dom goda och fullkomliga människor vi alla givetvis är. Fritzl tar ju på sig också våra skulder. Han bär dom på sina axlar och han har redan ett sånt lass att kånka på att lite till inte gör nån skillnad.

Sen går vi alla ut i dagen lite lättare och renade, som efter en bikt. I vetskap om att odjuret har fått sitt straff och sitter inlåst i mörkaste fängelsehålan och själv kan jag traska vidare med mitt. Som vid jämförelse med MONSTRET och hans brott mest blir till en piss i Mississippi.

Fast inte det hjälper mot ryggskott inte.


Dagens låt:
Don't Keep Me Waiting med Sharleen Spiteri. Ja, jag vet att jag hade med henne häromdagen, men hon är så skön att hon får vara med idag också. Det är ju fredag.

torsdag 19 mars 2009

Nytt huve

Ja, ni ser själva. Jag var tvungen att byta huve. Dels för att jag inte hade rättigheterna till stupet, dels för att det såg ut som Mullebygdens hembygdsförening.

Men hästen är jag ganska nöjd med. Den fanns på Irland 1976 och är nog död sen länge. Det är fördelen med att vara häst; när man inte orkar stå på hovarna längre sätter dom ett skott i pannan på en.

Dagen efter

Det blev lite för mycket igår. Jag medger det. Känner av det idag. Baksmällan efter för mycket filosofi. Och så ryggskott därtill.

Det är lätt att glömma tidsanda och miljö när man funderar över vad som danat en. Lätt att bara tänka på inre drift och ytliga tankar.

Jag växte upp på sextiotalet. Det var mina tonår. Från 63 till 69. Mycket hände säkert, även om jag glömt det mesta. Åtminstone från dom tidigaste tonåren. Eller medvetet förträngt. Det var ingen kul tid.

Men sen blev det bättre. Nya vänner som nu är mina gamla vänner. Min andra familj. Den äldsta. Rödvin, fester och drömmar om framtiden. Inte unikt på något vis.

Det är lätt att glömma vilket land vi växte upp i. Nostalgiker pratar gärna om det förlorade folkhemmet. Grinar över paradiset som gått förlorat. Spanar in framtiden genom backspegeln och kämpar med växelspaken.

Fast det var inget paradis. Folkhemmet var mer ett lagom-DDR. En lättförtryckarstat där makten styrde och ställde och visste bäst med farbroderlika ministrar och statliga verk bakom ryggen. En svartvit TV-kanal med polska dockfilmer fanns det och Kvällsöppet där Vilhelm Moberg gapade medan folk rökte som skorstenar.

Förbud, inskränkningar och moralipanik. Likriktning, förtryck och Inge & Sten. Sorg, ångest och surt självförakt. Tvivel, taskigt självförtroende och en desperat önskan efter något bättre.

Ungefär som idag alltså. Fast skillnaden var att jag var ung.

Love, peace & understanding. Säg det med en gatsten. Turn on, tune in, drop out! Allt NU!

Tidens slagord ekade tomt mellan husen och hjälpte inte ett dugg. Kokades med åren ner till fadd nostalgi och TP-kunskap.

Men jag upptäckte svartvit filmframkallning i garderoben och magin i att skapa bilder. Att ord både kunde vara hårdare än gatsten och mjukare än insidan av ett lår. Att det ständigt kom nya plattor på vinyl med såna som Beatles. Och vilken triumf det var att lära sig ta ett komplicerat gitarrackord rent. Livet påstod sig plötsligt kunna erbjuda drömuppfyllelse av allt från bröst till braj.

Det är lite för lätt att glömma sin tonårsförtvivlan, desperation och transpiration. Att stryka sexitalspastell över hela den bruna glåmigheten. Men ångesten var en del av det livet. Och en lika viktig del för designen av det som blev jag, som någonsin den största tanke.

För övrigt var det det här landet som jag växte upp i:





Dagens låt: Smells Like Teen Spirit med Nirvana. Ja, vad ska man säga som inte Kurt Kobain säger här?





onsdag 18 mars 2009

Existentiell Masterplan

Tillvaron har snurrat runt några dagar. Yrsel och illamående och luftsteg och jag vet inte varför. Fast idag känns det bättre. Vilade igår - eller snarare djupdök i Sartre. Han är ingen herre man manglar över direkt. Hans texter och tankar kräver tid och tribut men de går att ta till sig i soffan om jorden kränger alltför våldsamt.

Vad är det som formar en människa? Som gjort mig till den jag är?

Jag vill tro att det är mina livsval. Mina egna val. Mina, efter moget övervägande, fattade beslut.

Allt som jag gjorde för att jag ville det eller för att jag inte ville. Som jag avstod av lättja och bekvämlighet för att det kändes fel. Eller att jag en dag i februari gick till den där föreläsningen på universitetet som kom att förändra mitt liv.

Vattnet rann, stötte mot en sten och tog en annan väg. Fast det var jag som bestämde åt vilket håll det skulle rinna.

Fantasi och gott minne har varit goda verktyg för att tillverka personan jag ser framför spegeln. Med hjälp av fantasin har jag kunnat föreställa mig konsekvenserna av mina val även i jobbiga och sorgliga sammanhang. Tar man ut det mesta i förväg blir det som bekant aldrig lika jävligt när det sen inträffar.

Och gott minne har, precis som för hundar och hästar, varit ett vaccin mot upprepning av ödesdigra misstag. Dåliga erfarenheter har därmed blivit goda erfarenheter.

Människan är vad hon själv gör sig till. En plan som förverkligas genom ett subjektivt liv. Och hon är själv alltigenom ansvarig för sin existens, hävdar Sartre.

För mig innebär det att Gud är utesluten. Eftersom det är människan som uppfinner människan finns det varken behov av eller plats för någon högre makt som människan skapar. Ett faktum som ger mig enorm tröst. För livets mening blir då livet självt. Ingen Masterplan nedtecknad i en annan dimension. Vilket öppnar för miljarder av möjligheter utan att stänga en endaste dörr.

Att jag styr mitt liv genom mina val gör det extra värdefullt. Det upphöjer varenda dag till viktig. Också skitdagar då vintermörkret sliter kraften ur kroppen som vargar drar kött av ett älgben. Insikten får mig att stå ut, till och med när iskallt vatten innanför kragen fattar grepp om nacken och hotar kväva mig. Och när snön yr som värst över Björnlandet och kylan djupfryser alla relationer så vet jag att bara jag väljer så kommer levandet tillbaka.

För 40 år sen, när jag var nitton, var existentialismen min bro över sorgen efter pappas död. Redskapet som gjorde mig fri. Och nu när jag upptäcker verktygslådan igen ser jag att varenda pryl som ligger i den är lika obruten, stark och användbar som då.

Att gå mot 60 är en färd i utförsbacke. Ett plan som sluttar brantare och brantare. Det kan man aldrig snacka bort. Det känns för varje dag. Den sista dagen kommer hela tiden närmare men ingen vet hur inbromsningen blir. Det vore för enkelt att hoppa på trosvagnen och åka snålskjuts. Men jag behöver den inte. Vill inte ha den.

Det enda jag behöver är att varje dag fortsätta uppfinna mig själv. Skapa min persona och vända min hudlöshet in mot själva livet. Då går resten som en dans.

Jag gillar att gå in i en riktigt gammal kyrka ibland. I Sverige eller nån annanstans i världen. Tända några ljus, prata en stund med mina döda. Jag tycker den linan känns viktig, som dagisrepet ungarna håller i när de är ute på promenad. En tidsledning.

Generation efter generation har suttit under samma tak, tittat på samma väggmålningar och kisat mot samma sol utanför de blyinfattade fönstren. Och varenda en av dom funderade på något sätt över sin existens. Från fogdar och patroner till slagpåsarna längst ner. Slavarna, trälarna, de kastlösa. Antagligen var deras funderingar rätt lika varandra. Precis som våra är idag.

För övrigt har krokusen börjat sticka upp på sydsidan här i Solna. Och koltrasten sjunger varje kväll serenad uppifrån taket.


Dagens låt: The Masterplan med Oasis. En magnifik sång som påminner oss om varför Oasis en gång var störst.

tisdag 17 mars 2009

Analåg

Jag vill bara lägga in backen. Inte så att jag är nostalgisk men jag försöker klämma fram en droppe riktig känsla så här när vinterns sista suck, som lika gärna kunnat vara min egen, närmar sig.

Jag vill den äkta känslan. Den som blivit allt mer av en bristvara i min vardag.


Jag söker mig mot ljuset som en mal. Jag vill fotografera analogt. Det betyder att ladda film i stället för minneskort.

Jag vill skriva med reservoirpenna i min svarta Moleskinebok i stället för på datorn. Spela raspiga vinyl i stället för spöktysta mp3-filer. Cykla i stället för att köra Alfan. Gå på gungande skogsmark stället för att vältad asfalt. Flyta i stället för att sjunka.

Det är inget unikt i det. Men om jag slänger in att också stänga av mobilen och njuta tystnad i potten, så kanske
inte alla hänger med mig längre.

Man vill att vi ska släcka lyset en timme framöver. Aldrig i livet säger jag. Ljus avstår jag inte ett ögonblick ifrån. Men att knäppa av mobilen är en annan femma! En timme, ett dygn, ett liv. Det vore helt okej.

Säg bara till. Jag längtar efter den postmobila tystnaden. Radiotystnaden. Friheten att slippa kommunicera.

Och jag söker den analoga känslan. Lusten i själva avtrycket, tillfredsställelsen då slutaren mekaniskt öppnar och stänger sig. Klickljudet. Det varma.

Eller bläckfläcken som sakta brer ut sig över papperet och färgar karatesidan av min hand blå. Skönheten.

Gummislangarnas sång mot asfalten på vårsopade gator medan växel och ekrar knäpper som berusade vägglöss. Det är längtan det.

Så låt ljuset vara på. Släck ner mörkret i stället.


Dagens låt: It Was You med Sharleen Spiteri från albumet Melody. Det är något otroligt sexigt analogt över förra sångerskan i gruppen Texas. Hon ger mig ett stort hopp.







På nattduksbordet: Borrandet i projekt existentialism går vidare parallellt med Japanstudierna. Hittade Annie Cohen-Solals fläskiga Sartrebiografi idag på Ryös antikvariat. Sartre - ett liv heter den. Blir nåt att hålla i handen framåt våren.



måndag 16 mars 2009

Död åt Lottoanden!!

Inte blev jag mångmiljonär inte. "Tre rätt och ett tilläggsnummer ger ingen vinst".

Lottoanden är en bluff! En jävla, fucking skitande!

Precis som alla andra andar lovar han runt och håller tunt. Han är bara ett lömskt påfund för att jag ska tro att nån annan har ansvaret för mina livsval. Men det valet har jag bara själv, i min egen hand.

Näe, jag tror inte på gamla gubbar med lösskägg och röd mössa! Inte ens när dom lovar massor av extra. Extra av allt!

Framförallt inte då!


Det står en kamel ute på åkern

Äleklinta är en plats för kameler. Det insåg jag en råblåsig höstdag för några år sen när brasan sprakade varmt och ombonat på hotellet i Borgholm. Jag hade varit i Böda på resultatlös jakt efter en ensam cowboy och vid återfärden såg jag kameler gå och beta ute på ett fält.

Nu satt jag framför elden med ett glas glödgat vin i handen och försökte få igång cirkulationen i kropp och tanke. En dag upphör man att vara barn och börjar kalla sig vuxen, tänkte jag, men vilken den dagen blir, är lika höljt i dunkel som en tvivelaktig överraskning.

Det var inte säsong. Skördefesten var över, pumporna låg krossade och ihopsjunkna på stans gator och sommarrestaurang Solkatten var igenbommad och mörk.

Jag hade tagit in på hotellet för dyra pengar men jag hade ett plastkort i fickan för att sedemera kunna lösa ut mig. Det är sånt beteende jag betraktar som moget och vuxet!

Eftersom rädsla är slöseri med tid när livet är ett långt extraerbjudande, så satt jag snart och sippade på ett andra glas vin. Allt är kort, också dagarna som känns långa och det gick nu snabbt mot skymning. Himlen över Kalmarsund var blåsvart och jag tänkte på vad dom brukade säga när jag var här som barn:

- Ovädren kommer aldrig till Öland. Dom stannar kvar över fastlandet.

Middagen som serverades var förstklassig och vinet en thriller. När jag ville skriva ner namnet för att själv kunna handla det senare på bolaget, sa hovmästaren:

- Det kan du glömma. Vill du ha realism så får du fara hem och åka tunnelbana!

Ett märkligt sätt att prata av en hovmästare kan jag tycka men det låg något i vad han sa. Vissa upplevelser låter sig inte beskrivas. Så stäng munnen och öppna ögonen, uppmanade jag mig.

Morgonen därpå ringde inte klockan och mitt huvud bultade dovt efter alltför mycket av det goda vinet. På bordet stod den tomma flaskan och jag skrev ändå ner namnet från ettiketten. Senare fick jag veta att bolaget inte förde den sorten, men då var redan ögonblicket förbi och förtrollningen bruten. Jag kunde lika gärna druckit kranvatten.

Så måndag igen. Åter i vardagen. Ännu en vecka att utforska. Att bli gammal är inget för fegisar. Som vanligt funderar jag över livet och döden och hälsoprojektet som kallas arbete. Vad vill det mig? Vilka uppgifter har jag kvar att utföra? Och vem väntar på resultatet?

En dag ska jag tala om att tro, det lovar jag. Om att lägga sin tillit i någons utsträckta hand och hoppas att den inte blir ihjälkramad. Men inte idag.

Jag armbågar och tränger mig genom folkmassan som väller från pendeltåget. De är så många och alla går i en annan riktning än den som är min, med sina mobiler tätt tryckta mot öronen. Jag blir förbannad och vill skrika:

- Bara för att ni allihopa går åt samma håll, så betyder det inte att ni vet vart ni ska!

Men jag säger förstås ingenting utan stretar på. Vinden får mina ögon att tåras. Jag blinkar mot ljuset som en nyväckt mullvad och än är det väldigt långt kvar till riktigt vår.


Dagens låt: When God Made Me med Neil Young från albumet Prairie Wind. Sanlös, andäktig och alldeles verklig!


söndag 15 mars 2009

59 helt enkelt


Det var medelålders igår kväll. Rent bokstavligen alltså.

Var på Oscars. Såg My Fair Lady. Det gjorde nästan alla andra 59-åringar också. Det fanns dom som var betydligt äldre men andra hade släpat med sig barnbarnen och det drog ner medelåldern några snäpp. Så i stort sett befann jag mig mitt i medianfåran.

Att sitta på första raden och blicka ner över parketten var som att skåda ut över ett månlandskap där flintskallarnas kratrar lyste upp de grå kalufserna på Stillhetens hav.

Och inte fick man nåt vin innan det började heller. De var kanske rädda för att vi, vissa av oss representanter från rödvinsvänsterns förlovade dagar, skulle tuppa till ett slag. Så vi fick vackert vänta på mellanakten innan våra strupar fick sitt. Lite djärvt var det kanske, med tanke på kvällens demografiska sammansättning. För rent statistiskt borde ju inte alla ha överlevt första akten.

59
spelades Ladyn på Oscars första gången, med Kulle och Sallert. Samma år köpte mamma och pappa sommarhuset vid Ensjön utanför Norrköping och jag lärde mig simma och fick en gös på kast.

59. Getingsommaren. Ingosegern. ATP-året. Olle Möller-rättegången. Wasabärgningen.

Och Kalle Anka på julafton för första gången! Den verkliga anledningen till att vi fortsätter fira jul.

50 år är en lång tid. Att många i publiken var med redan då kunde man se på toaköerna. Till damernas var kön ovanligt kort. Till herrarnas var den urologlång. Men prostatan kräver väl sin tribut vid 59.

Jag intervjuade en gång författaren
Theodor Kallifatides och när jag skulle lämna hans skrivarlya på Mariaberget undrade han upprört om jag tänkte gå utan att först ha varit på toa .

- Gå aldrig ut genom dörren efter femtio innan du tömt blåsan! uppmanade han mig.

Jag förstod inte vad han menade för jag var bara 46. Men numera, efter att ha blivit storkonsument av kannvis med grönt te, så begriper jag så mycket som att det finns ett samband mellan intag och utfall.

Efter föreställningen trängdes färdtjänstbilarna ute på Kungsgatan med teaterbussarna från Ramkvilla, Söderköping och Västerås. Själv tog jag en taxi hem och där hällde jag upp ett stort glas rött. Man vet ju aldrig.

I could have danced all night!


Dagens låt: Lay Down My Burden med Delaney & Bonnie på en klassisk vinyl från 1970: To Bonnie from Delaney.

Dagens lady: Detta oemotståndliga klipp visar att man kan vara rolig utan att förstå ett smack vad man pratar om, samtidigt som man är i total avsaknad av humor.
This Monty Python-fellow? Is he one of us? undrade mrs Thatcher. Och talet, det skrev hon givetvis inte själv.


lördag 14 mars 2009

Vissa åldras tidigt...

Det har inte alltid med den faktiska åldern att göra hur gammal man är.


Pappalängtan

Det är nåt särskilt med far och son. Troligen inte samma sak som mellan en mor och en dotter.

- Ve den som inte har en berättelse om sin far! Han startar sitt liv med en förlust, skriver Erland Josephson nånstans.

Pappa kan försvinna på många sätt. Dö, skilja sig från mamma, blockera sig, avskärma sig psykiskt. Ja, till och med skilja sig från sitt barn. Och använda sitt dåliga samvete som ursäkt för tystnad och frånvaro. Bli ett tomrum. Ett svart hål.


För sonen handlar det om längtan. Identifikation. Att ha någon att jämföra sig med, mäta muskler och intellekt mot. Någon att växa tillsammans med, som finns där beredd när man behöver honom. Som har svar på frågorna man ännu inte lärt sig ställa.


Min pappa dog när jag var arton. Det var för tidigt. Jag hann aldrig konfrontera honom, utmana honom. Och sen, när jag som mest behövde kampen, så var han borta. Kvar fanns en svidande längtan och enorm tomhet.


Jag satt vid graven och förbannade honom. Sen bad jag om förlåtelse för att jag förbannade. Och sen förbannade jag igen.


Hur kunde han överge mig och dö? Han lovade ju att fortsätta leva. Att hjärtinfarkten inte skulle få ta honom.


- Det här ordnar sig, försäkrade han. Var inte orolig, jag tänker inte dö.


Och så gjorde han det i alla fall. Jag hade svårt att förlåta honom. För ett svek var det.

Han brukade aldrig ljuga för mig, men nu, när det verkligen betydde nåt, så gjorde han det.
Han svek mig för att han dog.

Kedjan klipptes av, länkarna for slamrande till marken.


Vem ska nu berätta vem jag är den dag jag vill veta? Om farfar till exempel. Linköpings första biografmaskinist. Det enda jag visste var att han hette Artur och att han dog på pappas 28-årsdag, samma år som jag föddes.


Pappa fick tio flera år med sin far än jag med min. Fast om dom båda tillsammans vet jag ingenting.


Jag betraktar mina söner. Vuxna, unga män.
Finns han i dom? I gesten, blicken, skrattet? Formen på fingrar, tår? Vad kan jag berätta om deras farfar som inte är färgat av mig när originalet är borta?

Jag förbannar inte längre pappa, men jag besöker fortfarande hans grav när jag passerar Linköping. Står uppe på gravkullen och tittar bort mot gamla vattentornet och Kanberget där han föddes. Jag vill redovisa mitt liv för honom. Berätta vad som hänt sen september 1968.

Jag vill att han vet. Vill ha hans underskrift på hemläxan, vill visa upp betyget. För jag är själv far till två söner.


Som ensambarn utan syskon är man utlämnad. Får visserligen all kärlek och slipper dela med sig till andra. Men när sorgen slår till står man också ensam med den.


Jag fick aldrig stödja min gamle far sedan hans ben börjat darra och ögonen grumlas. Så gammal blev han inte. Fast det skulle ha känts väldigt mysigt att få göra det.


Nu måste jag själv hålla mig på benen, sköta mig och hålla nyfikenheten vid liv. Så att mina söner en dag kanske tycker det är mysigt att ta med gubben ut på en promenad i vårsolen.



Dagens låt: Till the Well Runs Dry med Steve Gibbons Band. Låt och artist bortglömd av alla. Utom mig. På en platta från 1977 som heter Rollin' On.


På nattduksbordet: Vägen av Cormac McCarthy. En fars och en sons ensamma vandring genom ett förrött och hotfullt katastrof-Amerika.

fredag 13 mars 2009

Täcket över huvet


Jag var på väg till jobbet i min vanligt hurtiga takt. Då kom där inte mindre än fyra likbilar efter varandra. På Solnavägen, strax efter Karolinska.

I rad åkte dom! Som ett riktigt sorgetåg!

Någon berättade för mig att likbilar sover i ett garage i Vasastan. De behöver tydligen speciellt långa p-platser. Så då kom
de väl därifrån.

Men eftersom det är fredagen den 13:e, vände jag på klacken och gick hem. Till tryggheten.
Fast å andra sidan så inträffar dom flesta olyckor i hemmen.

Bäst att dra täcket över huvet!

Vi hörs i morron. Hoppas jag.

Pensionären, den nya tonåringen?

Livet är en förlikningsförhandling där det ena måste jämkas mot det andra som sen ska jämkas tillbaka till det första för att slutligen bli tvärtom.

Det här med klarspråk till exempel. Att vi gillar omskrivningar må berika språket, men varför inte benämna saker vid deras rätta namn?


Som 55-plussare lufsar jag inte mot ättestupan. Jag närmar mig den ljuva tiden. Och trots att jag inte är medelålders längre, utan betydligt äldre, sägs jag befinna mig mitt i livet. Festligt! Då får jag ju minst fira min 118-årsdag.


Fast sånt snack kan man väl till nöds stå ut med; det handlar ju mest om att få en snubbe på det sluttande planet att med glatt mod öppna sin plånbok. Värre är det när man med huvudet på sned och med mild röst börjar tala om livets efterrätt och gyllene år. Då är det dags att osäkra sin revolver.


Livets efterrätt! Vad är det egentligen dom försöker lura i mig?


Dagens panschis är ju en person som ogenerat snor sina barns alla uttryck upphöjt till två. Av de ungas revolt återstår sen bara att bära hjälm när de cyklar och vägra äta kött. För ungarna vet att det är det enda som kan få föräldrar så upprörda att de börjar gapa om trygghetsnarkomani och att det fanns minsann inga bilbälten när jag var liten!

Inte ens musiken får barnen ha ifred. Gudrun Schyman bröt mark när hon för många år sen gav medelålders rejvande ett ansikte. Numera är det bara risken att bli misstänkt som pedofil som avhåller mig från att gå på Debaser och lyssna på fräsch indie från Montreal.

Så möt min generation - de nya tonåringarna:


Uppkäftiga. Högljudda. Krävande. Hormonstinna. Högkonsumerande. Träningsgalna. Globetrottande. Upplevelsekåta. Relationstörstande. Viagraknaprande. Bloggande.



Vi lever snabbt numera. Är ständigt uppkopplade mot något och bläddrar frenetiskt bland tusentals upplevelser i sekunden.

Ändå kan det i slutändan inte dölja det faktum att vi åldras precis hela tiden.

Bläddrar man i en 55-pluspublikation avslöjas undertexten obarmhärtigt. Inte redaktionellt kanske, men i annonserna. För vad är det vi ska konsumera? Nya häftiga MacBooken med 17 tums skärm? Eller en Fender American Deluxe Stratocaster?


Ingalunda. Inkontinensskydd är vad dom vill sälja till mig och medel mot dålig lukt från tandprotesen. Seniorboende förstås och hörapparater. Och så den nya häftiga Dolomite Jazz. I elegant design med smarta funktioner.


Så frågan är om man inte borde låta förhandlingarna stranda? Skjuta dom på framtiden alltså. Tills vidare åtminstone.


Dagens låt: In The Future When All's Well med Morrissey från Ringleader Of The Tormentors. The future is ended by a long, long sleep, sjunger han. Jojo, nirvana nästa.





Sommarens resmål för seniorer
(Källa: Resiabarometern):

1. Italien, Gardasjön

2. Spanien, Mallorca
3. Kryssningar längs Hurtigrutten

4. Kryssningar i Medelhavet
5. Tågcharter

torsdag 12 mars 2009

Jag är inte rädd för döden

Frågan är om det är sant.

I 53 år har jag vetat att jag ska dö. När jag fyllde sex svepte dödsinsikten in i mitt liv. Den blåste genom en hel sommar och fortsatte långt in på hösten.

Ölandssemestern var ett helvete. När solen sjönk i Kalmarsund fräste det DÖD, DÖD, DÖD om den. Och låten i PV:ns bilradio lät: Dö, du ska dö, dö. Dö, du ska dö. I valstakt.

Sen blev jag arton och fick döden i knät när pappa dog. Konstigt. Plötsligt var den inte lika hotfull längre. Jag upptäckte till och med lite dödslängtan hos mig själv. Kunde pappa dö, så kunde det väl inte vara så farligt? Logiskt och fullständigt glasklart.

Fast det är lätt att säga tulipanaros. Jag är inte rädd för döden längre. Jag vill gärna tro att det är sant. Kanske avtar dödsrädslan, mattas, blir diffusare, med åren?

Äldre människor brukar ha en rationell och osentimental inställning till liv och död. Det innebär knappast att de vill dö. Bara att dom inte motsätter sig själva tanken.

Man blir allt ödmjukare inför all denna att-vara-problematik. Det självklara blir lite mindre självklart i takt med allt fler jämnåriga i dödsannonserna. Numera lägger jag ofta till en tyst besvärjelse när någon undrar vart jag ska resa på semester.

– Till Sardinien, säger jag. Och viskar för mig själv: Om jag fortfarande lever då.

Det handlar förstås om utanförskap. Är man en nyfiken jävel är det sorgligt att inte få vara med längre. Och döden är det största utanförskap man kan tänka sig. Att inte längre veta vad som händer. Vem som blir världsmästare i formel ett nästa år? Om SAAB läggs ner. Om vi ska få euro som valuta.
Hur det går i kyrkovalet. Om Linda Rosing ska hitta sin kille.

Frågan om det verkligen spelar nån roll, känns tämligen irrelevant i sammanhanget.


Dagens låt: Wraith Pinned to the Mist (And Other Games) med Of Montreal från The Sunlandic Twins.
Med sexigt drivande bas i botten sjunger dom fantastiska rader som:

Maybe I'll never die
I'll just keep growing younger with you
And you'll grow younger too
Now it seems too lovely to be true
But I know the best things always do

Och vem kan värja sig mot det?

På nattduksbordet: Hakase no Aishita Suushiki eller som den heter i engelsk översättning: The Housekeeper and the Professor. En fantastisk japansk roman av Yoko Ogawa om den lysande matematikprofessorn som efter en svår hjärnskada får ett korttidsminne på bara åttio minuter. Men varenda matteproblem minns han. Och varje morgon måste han och hushållerskan presentera sig för varandra. Det är snudd på att jag känner igen mig.