tisdag 17 mars 2009

Analåg

Jag vill bara lägga in backen. Inte så att jag är nostalgisk men jag försöker klämma fram en droppe riktig känsla så här när vinterns sista suck, som lika gärna kunnat vara min egen, närmar sig.

Jag vill den äkta känslan. Den som blivit allt mer av en bristvara i min vardag.


Jag söker mig mot ljuset som en mal. Jag vill fotografera analogt. Det betyder att ladda film i stället för minneskort.

Jag vill skriva med reservoirpenna i min svarta Moleskinebok i stället för på datorn. Spela raspiga vinyl i stället för spöktysta mp3-filer. Cykla i stället för att köra Alfan. Gå på gungande skogsmark stället för att vältad asfalt. Flyta i stället för att sjunka.

Det är inget unikt i det. Men om jag slänger in att också stänga av mobilen och njuta tystnad i potten, så kanske
inte alla hänger med mig längre.

Man vill att vi ska släcka lyset en timme framöver. Aldrig i livet säger jag. Ljus avstår jag inte ett ögonblick ifrån. Men att knäppa av mobilen är en annan femma! En timme, ett dygn, ett liv. Det vore helt okej.

Säg bara till. Jag längtar efter den postmobila tystnaden. Radiotystnaden. Friheten att slippa kommunicera.

Och jag söker den analoga känslan. Lusten i själva avtrycket, tillfredsställelsen då slutaren mekaniskt öppnar och stänger sig. Klickljudet. Det varma.

Eller bläckfläcken som sakta brer ut sig över papperet och färgar karatesidan av min hand blå. Skönheten.

Gummislangarnas sång mot asfalten på vårsopade gator medan växel och ekrar knäpper som berusade vägglöss. Det är längtan det.

Så låt ljuset vara på. Släck ner mörkret i stället.


Dagens låt: It Was You med Sharleen Spiteri från albumet Melody. Det är något otroligt sexigt analogt över förra sångerskan i gruppen Texas. Hon ger mig ett stort hopp.







På nattduksbordet: Borrandet i projekt existentialism går vidare parallellt med Japanstudierna. Hittade Annie Cohen-Solals fläskiga Sartrebiografi idag på Ryös antikvariat. Sartre - ett liv heter den. Blir nåt att hålla i handen framåt våren.