lördag 21 mars 2009

Att hålla sig flytande


- Jag har inte tid!

Ge mig en slant för varje gång nån – jag själv till exempel – säger dom orden och jag vore rik. Fast orden blir inte sannare för det, för tid är det enda jag har. Utmätt tror vissa, slumpmässig säger andra.

Tiden är mitt liv, mitt liv är tiden. Så enkelt är det, så självklart. Så ofattbart. Före och efter den: ingenting.

Tidlöst är livlöst, och utanför tiden ingen kärlek, inga kladdiga barnfingrar, inget universum, ingen doft av nybakta kanelbullar.

Tid är rörelse; antingen rör vi oss genom den eller också rör sig tiden genom oss. De gamla grekerna såg tiden som cyklisk precis som hindusim och buddhism gör. De tre religionerna kristendom, judendom och islam, betraktar den som linjär.

Kvinnan föder gränsle över en grav, skriver Samuel Beckett. Dagen glänser till ett ögonblick, sen är det natt igen.

Hur bär man sig åt för att leva den glimten, fånga ljuspricken, som är just nu? Går den att hålla fast? Jag ringde och bokade en floatingsession för att försöka.

Floating är att flyta 55 minuter i en tank med hudvarmt vatten och 30 procent salt. En timmes flytande ger lika djup vila som sex timmars sömn, sägs det.

Vitsen med att flyta är att koppla och stressa av samt lindra diverse smärtor. Som ryggskott. Kanske också bota muskelvärk och whiplash, reumatism och fibromyalgi. Åtminstone enligt hemsidan från ett av dom företag som erbjuder flytande.

Flyttanken är ett stort ägg som jag kryper in i, lika naken som jag en gång kom till världen. Inuti är det varmt och ombonat, man kan ha ljus och musik men jag väljer mörker och tystnad.

– Ett gott val, försäkrar kvinnan som hyr ut och lämnar över en blå handduk.

Född skeptiker tror jag inte på stenar och kristaller, handpåläggning och andlig mumbo-jumbo. Så de första minuterarna står jag bredvid och ser mig själv ligga som en kork på ytan och undrar vad som egentligen händer.

Så börjar tiden krackelera, flyta, försvinna och jag föreställer mig att jag är tillbaka där allt började, i livmodern. Flytande, ofödd, men i vardande.

Och en svindlande känsla av hastighet drar över mig, mitt i orörligheten: Vart tog livet vägen? Frågan är inte oberättigad när man närmar sig ättestupan. Inte för att det snart måste vara över, men rent matematiskt och statistiskt är ju lejonparten avklarad.

1962 klättrade en fransk geolog, Michel Siffre, 130 meter ner under jorden för att ta reda på vad som händer när inget händer. Han slog upp ett tält och satt i en fällstol i totalt mörker. Hans medarbetare drog upp stegen och enda kontakten med världen var en fälttelefon. I den berättade han när han steg upp, gick och la sig och där uppskattade han också hur länge han trodde han varit nere i mörkret. Det visade sig att han inte hade en aning.

Att inte ha någon uppfattning om tiden är synnerligen påfrestande, men det var bara Siffres medvetande som var förvirrat. Hans kropp följde en exakt rytm. Dygnet varade 24 och en halv timme och av dem var han vaken i sexton. Så tydligen tickar det en dold klocka inne i våra huvuden som jobbar på utanför vårt medvetande.

Jag lyssnar efter den inre klockan inuti mitt ägg, men där är alldeles tyst. Vattnet har trängt in i öronen och jag hör bara mina egna hjärtslag, lätt bultande. Efter ett tag tystnar även det ljudet och jag flyter tidlöst.

Dagen glänser till ett ögonblick, sen är det natt igen. Mitt liv har rört sig utefter en axel från startpunkten där jag föddes. Slutpunkten är inte inprickad än, men jag vet förstås att den kommer.

Vår moderna tid kom med tåget. För att klara avgångar och ankomster var vi tvungna att uppfinna och upprätta den ordning som vi kallar Tidtabell. Snart nog gick den att applicera på hela tillvaron. Tidtabellen blev rastret vi la över våra liv och för att stå ut måste vi intala oss att den innebar frihet.

Att befinna sig i ett ägg tillsammans med sig själv är personligt. Mer personligt kan det knappast bli. Man brukar säga att livet passerar revy i dödsögonblicket, hur man nu kan veta det, och nu flyter den linjära tidsaxel som är just mitt liv lika tydligt bredvid mig som en badanka.

Stationerna utmed sträckan är viktiga hållplatser. Glädjen, sorgen, skratten, lyckan, kärleken. Ansiktena, rösterna, beröringarna. Ägget har blivit min tidsmaskin. Inte H.G. Wells makalösa manick utan en mer raffinerad bubbla med smak av minne, men utan bismak av nostalgi.

För att leva mitt i tiden och placera mig i den där Beckettska glimten, måste jag kliva av rullbandet som på något mystiskt vis löper parallellt med min tidslinje och det är det jag gör inne i ägget.

Mitt liv är bara mitt. Tid är det enda jag har. Så varför acceptera att någon annan använder och suger kraft ur det? Att andra nallar av min tid och tuggar i sig de värdefulla ögonblick jag själv behöver. Att sammanträdet som inte känns särskilt angeläget drar ut på tiden. Att folk struntar i uppgjorda möten. Att tidstjuvar äter min dag.

Jag hör invändningarna: Alla kan inte ligga och skvalpa i ägg med varmt vatten hela dagarna. Hur skulle det se ut? Vem skulle fatta viktiga beslut och förklara varandra krig? Vilka skulle spränga sig själva och andra i luften och jaga människor fram och tillbaka över diverse gränser? Vem skulle styra och vem skulle skjuta på?

Mina 55 minuter i ägget är till ända och jag återvänder till min egen tid. Långsamt, långsamt vrids världens volym upp och jag tar klockan ur fickan för att sätta tillbaka den på armen. Men jag förmår inte, den är så out of time.


(Kände du igen den här texten så har du dels gott minne, dels är du läsare av den utmärkta publikation som jag arbetar med till vardags när jag inte bloggar. Artikeln är från förra hösten och jag tycker att den hör hemma på den här sidan ättestupan.)


Dagens låt: Out of Time med Manic Street Preachers. Jagger/Richardslåten som Chris Farlowe hittade med 1966. Den här versionen är med bandet som bokstavligen blev av med sin gitarrist och låtskrivare Richey James. Den 1 februari 1995 checkade han ut från sitt hotell i London för att köra hem till Cardiff. Sen dess har ingen sett röken av honom.