torsdag 19 mars 2009

Dagen efter

Det blev lite för mycket igår. Jag medger det. Känner av det idag. Baksmällan efter för mycket filosofi. Och så ryggskott därtill.

Det är lätt att glömma tidsanda och miljö när man funderar över vad som danat en. Lätt att bara tänka på inre drift och ytliga tankar.

Jag växte upp på sextiotalet. Det var mina tonår. Från 63 till 69. Mycket hände säkert, även om jag glömt det mesta. Åtminstone från dom tidigaste tonåren. Eller medvetet förträngt. Det var ingen kul tid.

Men sen blev det bättre. Nya vänner som nu är mina gamla vänner. Min andra familj. Den äldsta. Rödvin, fester och drömmar om framtiden. Inte unikt på något vis.

Det är lätt att glömma vilket land vi växte upp i. Nostalgiker pratar gärna om det förlorade folkhemmet. Grinar över paradiset som gått förlorat. Spanar in framtiden genom backspegeln och kämpar med växelspaken.

Fast det var inget paradis. Folkhemmet var mer ett lagom-DDR. En lättförtryckarstat där makten styrde och ställde och visste bäst med farbroderlika ministrar och statliga verk bakom ryggen. En svartvit TV-kanal med polska dockfilmer fanns det och Kvällsöppet där Vilhelm Moberg gapade medan folk rökte som skorstenar.

Förbud, inskränkningar och moralipanik. Likriktning, förtryck och Inge & Sten. Sorg, ångest och surt självförakt. Tvivel, taskigt självförtroende och en desperat önskan efter något bättre.

Ungefär som idag alltså. Fast skillnaden var att jag var ung.

Love, peace & understanding. Säg det med en gatsten. Turn on, tune in, drop out! Allt NU!

Tidens slagord ekade tomt mellan husen och hjälpte inte ett dugg. Kokades med åren ner till fadd nostalgi och TP-kunskap.

Men jag upptäckte svartvit filmframkallning i garderoben och magin i att skapa bilder. Att ord både kunde vara hårdare än gatsten och mjukare än insidan av ett lår. Att det ständigt kom nya plattor på vinyl med såna som Beatles. Och vilken triumf det var att lära sig ta ett komplicerat gitarrackord rent. Livet påstod sig plötsligt kunna erbjuda drömuppfyllelse av allt från bröst till braj.

Det är lite för lätt att glömma sin tonårsförtvivlan, desperation och transpiration. Att stryka sexitalspastell över hela den bruna glåmigheten. Men ångesten var en del av det livet. Och en lika viktig del för designen av det som blev jag, som någonsin den största tanke.

För övrigt var det det här landet som jag växte upp i:





Dagens låt: Smells Like Teen Spirit med Nirvana. Ja, vad ska man säga som inte Kurt Kobain säger här?