söndag 29 mars 2009

Det nya gravallvaret

Vart tog det kvillrande skrattet vägen? Det varma leendet, den ryckta axeln? Har det inte blivit ett osedvanligt allvar runt omkring oss?

Visst hojtas det om kris stup i ett och visst är det lätt att ryckas med när hängda huvuden blir den kollektiva hållningen. Men är det inte då som vi verkligen behöver räta på nacken och dra på munnen?

Jag ser dom överallt, dom allvarliga, dom svartklädda. Påfallande ofta unga män med pretentioner. Dom som gärna hasar runt i regnet och offentligt bearbetar sitt svårmod i ord och ton.

Och så deras motsater. Rostarna. Dom som mejar ner och sen dansar på dom nedmejades gravar. Så vart tog det varma skrattet vägen?

Dystre Thåström på sin nya platta har åldrats till en medvandrare mot ättestupan. Morrissey likaså. Fast han har förstås alltid varit på väg utför.

Grejen är att vi alla är på väg. Från ögonblicket då vi drar in luft första gången och förvandlar den till ett skrik. Sen behöver det inte bli ett skri av ångest. Det kan lika gärna bli ett vilt skrik av renaste lycka över att få chansen att uppleva en vår till.

Och jag föredrar den vilda jakten mellan knoppande träd framför ett maskulint svårmod på bakgator och i gränder där inte ett grässtrå gror. Jag låter hänsynslösarna av alla sorter skrynkla allvar över sina fejs. Sen ler jag fånigt och nyser som en katt när solstrålen träffar nästippen.


Dagens låt: Kärlek är för dom med Thåström från senaste plattan. Även rockrebeller blir medelålders och blir beskyllda för att låta som Lundell som blir beskylld för att låta som sig själv.