måndag 16 mars 2009

Det står en kamel ute på åkern

Äleklinta är en plats för kameler. Det insåg jag en råblåsig höstdag för några år sen när brasan sprakade varmt och ombonat på hotellet i Borgholm. Jag hade varit i Böda på resultatlös jakt efter en ensam cowboy och vid återfärden såg jag kameler gå och beta ute på ett fält.

Nu satt jag framför elden med ett glas glödgat vin i handen och försökte få igång cirkulationen i kropp och tanke. En dag upphör man att vara barn och börjar kalla sig vuxen, tänkte jag, men vilken den dagen blir, är lika höljt i dunkel som en tvivelaktig överraskning.

Det var inte säsong. Skördefesten var över, pumporna låg krossade och ihopsjunkna på stans gator och sommarrestaurang Solkatten var igenbommad och mörk.

Jag hade tagit in på hotellet för dyra pengar men jag hade ett plastkort i fickan för att sedemera kunna lösa ut mig. Det är sånt beteende jag betraktar som moget och vuxet!

Eftersom rädsla är slöseri med tid när livet är ett långt extraerbjudande, så satt jag snart och sippade på ett andra glas vin. Allt är kort, också dagarna som känns långa och det gick nu snabbt mot skymning. Himlen över Kalmarsund var blåsvart och jag tänkte på vad dom brukade säga när jag var här som barn:

- Ovädren kommer aldrig till Öland. Dom stannar kvar över fastlandet.

Middagen som serverades var förstklassig och vinet en thriller. När jag ville skriva ner namnet för att själv kunna handla det senare på bolaget, sa hovmästaren:

- Det kan du glömma. Vill du ha realism så får du fara hem och åka tunnelbana!

Ett märkligt sätt att prata av en hovmästare kan jag tycka men det låg något i vad han sa. Vissa upplevelser låter sig inte beskrivas. Så stäng munnen och öppna ögonen, uppmanade jag mig.

Morgonen därpå ringde inte klockan och mitt huvud bultade dovt efter alltför mycket av det goda vinet. På bordet stod den tomma flaskan och jag skrev ändå ner namnet från ettiketten. Senare fick jag veta att bolaget inte förde den sorten, men då var redan ögonblicket förbi och förtrollningen bruten. Jag kunde lika gärna druckit kranvatten.

Så måndag igen. Åter i vardagen. Ännu en vecka att utforska. Att bli gammal är inget för fegisar. Som vanligt funderar jag över livet och döden och hälsoprojektet som kallas arbete. Vad vill det mig? Vilka uppgifter har jag kvar att utföra? Och vem väntar på resultatet?

En dag ska jag tala om att tro, det lovar jag. Om att lägga sin tillit i någons utsträckta hand och hoppas att den inte blir ihjälkramad. Men inte idag.

Jag armbågar och tränger mig genom folkmassan som väller från pendeltåget. De är så många och alla går i en annan riktning än den som är min, med sina mobiler tätt tryckta mot öronen. Jag blir förbannad och vill skrika:

- Bara för att ni allihopa går åt samma håll, så betyder det inte att ni vet vart ni ska!

Men jag säger förstås ingenting utan stretar på. Vinden får mina ögon att tåras. Jag blinkar mot ljuset som en nyväckt mullvad och än är det väldigt långt kvar till riktigt vår.


Dagens låt: When God Made Me med Neil Young från albumet Prairie Wind. Sanlös, andäktig och alldeles verklig!