fredag 27 mars 2009

En sång som handlar om sig själv

För rätt länge sen skrev Hasse och Tage En sång som handlar om sig själv. Musiken var av Schubert och Egil Johansen sjöng den tillsammans med Glada Grabbars Kör i revyn Spader, Madame! på Oscars 1969.

Det var den optimala metalåten. Den beskrev i detalj det den själv handlade om. Att den nyss börjat, att den snart skulle bli ganska känslosam och att solisten härmades av en kör. Den berättade när den närmade sig slutet och på en enda korthuggen ton konstaterades att den faktiskt nu var slut.

Sången var meningslöshet upphöjd till högsta mening och skönaste konst. Inte anade man att den var profetisk.

Vi lever i en tid som hyllar ytan och i mångfaldens namn fläker människor gärna ut sig i lämpliga medier. Bara för att verkligheten är så tråkig och för att det är roligare att vara med och sjunga en snutt som handlar om sig själv än att tigas ihjäl i tysthet.

En gång handlade sånger inte om sig själva utan om sånt som var av gemensamt intresse. Naveln var bara en del av kroppen, inget sikte för inåtvända betraktelser. Det mesta som Hasse och Tage skrev höjde blicken över horisonten och pekade på att det fanns en värld där ute också.

Medierna hade folkbildarambitioner och politiker kunde stå upp för dom människor dom företrädde. En fånges liv var inte till för att pliten skulle ha jobb, en knarkares inte för att socialarbetaren skulle undgå permittering. En tjänsteman på Myndigheten var undersåte till dom han tjänade. Inte översåte med rätt att aldrig ha fel.

Det sjöngs liksom mer i kör än solo.

Fast det är förstås bekvämt när var och en kör sitt lopp. Man slipper dom som stör och bråkar och som hytter med nävarna. Debatten hyfsas och flyttas från gatan in i Janne Josefssons studio. Och det allra bästa är att när det verkligen hettar till någon gång så har tiden runnit ut och det är dags för nåt nytt.

Så vad tjänar det till att klaga? Det är ju bara 59-plussarens magsura gnäll och ämmel under den sista trista färden mot ättestupan som luftas.

I romanen Fahrenheit 451, som även filmats, visade författaren Ray Bradbury redan 1958 vad som kan hända om man slutar gnälla. Livet blir antiseptiskt, böcker är förbjudna och brandkårens enda uppgift är att leta gömda bibliotek och bränna dom. Allt medan folk sitter och stirrar in i sina platt-TV-skärmar och nynnar på sånger som handlar om sig själva.


Meningslösheten har blivit livets mål och mening. Men utan att vara någon vidare skön konst. Fast det var kanske meningen redan från början?


Dagens låt: Every Sperm is Sacred från Monty Pythons film The Meaning of Life. Mening upphöjd till allra högsta konst. Och
fortfarande nåt alldeles förbannat förbannat roligt .