onsdag 18 mars 2009

Existentiell Masterplan

Tillvaron har snurrat runt några dagar. Yrsel och illamående och luftsteg och jag vet inte varför. Fast idag känns det bättre. Vilade igår - eller snarare djupdök i Sartre. Han är ingen herre man manglar över direkt. Hans texter och tankar kräver tid och tribut men de går att ta till sig i soffan om jorden kränger alltför våldsamt.

Vad är det som formar en människa? Som gjort mig till den jag är?

Jag vill tro att det är mina livsval. Mina egna val. Mina, efter moget övervägande, fattade beslut.

Allt som jag gjorde för att jag ville det eller för att jag inte ville. Som jag avstod av lättja och bekvämlighet för att det kändes fel. Eller att jag en dag i februari gick till den där föreläsningen på universitetet som kom att förändra mitt liv.

Vattnet rann, stötte mot en sten och tog en annan väg. Fast det var jag som bestämde åt vilket håll det skulle rinna.

Fantasi och gott minne har varit goda verktyg för att tillverka personan jag ser framför spegeln. Med hjälp av fantasin har jag kunnat föreställa mig konsekvenserna av mina val även i jobbiga och sorgliga sammanhang. Tar man ut det mesta i förväg blir det som bekant aldrig lika jävligt när det sen inträffar.

Och gott minne har, precis som för hundar och hästar, varit ett vaccin mot upprepning av ödesdigra misstag. Dåliga erfarenheter har därmed blivit goda erfarenheter.

Människan är vad hon själv gör sig till. En plan som förverkligas genom ett subjektivt liv. Och hon är själv alltigenom ansvarig för sin existens, hävdar Sartre.

För mig innebär det att Gud är utesluten. Eftersom det är människan som uppfinner människan finns det varken behov av eller plats för någon högre makt som människan skapar. Ett faktum som ger mig enorm tröst. För livets mening blir då livet självt. Ingen Masterplan nedtecknad i en annan dimension. Vilket öppnar för miljarder av möjligheter utan att stänga en endaste dörr.

Att jag styr mitt liv genom mina val gör det extra värdefullt. Det upphöjer varenda dag till viktig. Också skitdagar då vintermörkret sliter kraften ur kroppen som vargar drar kött av ett älgben. Insikten får mig att stå ut, till och med när iskallt vatten innanför kragen fattar grepp om nacken och hotar kväva mig. Och när snön yr som värst över Björnlandet och kylan djupfryser alla relationer så vet jag att bara jag väljer så kommer levandet tillbaka.

För 40 år sen, när jag var nitton, var existentialismen min bro över sorgen efter pappas död. Redskapet som gjorde mig fri. Och nu när jag upptäcker verktygslådan igen ser jag att varenda pryl som ligger i den är lika obruten, stark och användbar som då.

Att gå mot 60 är en färd i utförsbacke. Ett plan som sluttar brantare och brantare. Det kan man aldrig snacka bort. Det känns för varje dag. Den sista dagen kommer hela tiden närmare men ingen vet hur inbromsningen blir. Det vore för enkelt att hoppa på trosvagnen och åka snålskjuts. Men jag behöver den inte. Vill inte ha den.

Det enda jag behöver är att varje dag fortsätta uppfinna mig själv. Skapa min persona och vända min hudlöshet in mot själva livet. Då går resten som en dans.

Jag gillar att gå in i en riktigt gammal kyrka ibland. I Sverige eller nån annanstans i världen. Tända några ljus, prata en stund med mina döda. Jag tycker den linan känns viktig, som dagisrepet ungarna håller i när de är ute på promenad. En tidsledning.

Generation efter generation har suttit under samma tak, tittat på samma väggmålningar och kisat mot samma sol utanför de blyinfattade fönstren. Och varenda en av dom funderade på något sätt över sin existens. Från fogdar och patroner till slagpåsarna längst ner. Slavarna, trälarna, de kastlösa. Antagligen var deras funderingar rätt lika varandra. Precis som våra är idag.

För övrigt har krokusen börjat sticka upp på sydsidan här i Solna. Och koltrasten sjunger varje kväll serenad uppifrån taket.


Dagens låt: The Masterplan med Oasis. En magnifik sång som påminner oss om varför Oasis en gång var störst.