tisdag 24 mars 2009

Mina rötter. Del 1

När man går mot ättestupan bjuds många tillfällen att fundera över var man kom ifrån och vartåt man är på väg. Att en massa tankar, händelser och val i ens liv är med och knådar degen som ska bli det slutliga bulljaget är väl inget att duellera om direkt. Men man får inte glömma miljön heller. Platsen där hyddan stod som man växte upp i. Hur dom pratar där, vad grannen hade för färg på kepsen och om det fanns gråpäron att palla om hösten.

Eskimåer må ha tusen ord för snö och hos ökenfolken rör hetvinden om själarna lite annorlunda än hos oss i björnlandet.

Men det kan vara subtilare än så. Man måste ha dom rätta koderna. Det kan handla om på vilken sida Drottninggatan jag växte upp och om jag hade en Zündapp eller Puch när jag fyllde femton. Även till synes futtiga val har gigantisk betydelse för vem man slutligen blir.

Jag har börjat fundera över mina öschötska rötter. Dom jag flydde ifrån som nittonåring då jag drog till Stockholm för att skaffa mig ett liv. Och ju närmare kanten jag hasar, desto bredare blir mina ö:n.

Jag vet givetvis att jag kommer från en landsända som pratar den fånigaste dialekten i landet och att alla driver med den så mycket dom orkar. Vad sånt gör med ens personlighet kan man bara mardrömma om. Jag vill inte gå genom livet som ett lingvistiskt stå-upp-skämt bara för att jag ber nån skicka potatiskarotten. Inte vara offer för billig grillkomik. Jag vill ju bara kunna öppna käften och säga nåt utan att alla härmar hur jag låter.


Dagens låt: Östgötasången. Vilka som sjunger och har skrivit har jag ingen aning om. Har ni?