onsdag 25 mars 2009

Vem älskar Åke Askensten?


Ni måste förstå det här. Jag är född före tv:s, Internets och UR:s dagar. Jag växte upp när det fanns bildband som faktiskt var det. Ett långt band alltså, med bilder i remsa som drogs genom en grå projektor av märket Carl Zeiss.

Det fanns materielrum på varje skola där det hängde planscher och kartrullar som ordningsman fick gå och hämta. Och så fanns det filmer som företag - Mjölkcentralen och liknande - lånade ut till skolan och som var varje klasslärares våta dröm. Filmerna var nämligen gratis och skolan var fattig redan på den tiden.

Min pappa jobbade på BP, Brittish Petrolium. Dom gjorde filmer om hur man hittade olja. Svarta män blev ännu svartare när oljan ejakulerade ur underjorden och smorde in deras sexpack tills de glänste som lakritsbåtar.

Ibland tog pappa hem filmer som jag fick ta med mig till skolan. Där slogs två pedagogiska flugor i en smäll eftersom speakerrösten var engelsk och geografin var den arabiska halvön. Och då rörliga bilder i klassrummet var ovanligt blev jag rätt populär bland mina kamrater.

Om man zappar mellan tvkanalerna händer det att Öppna Kanalen poppar upp. Och när den gör det så är det antingen en leende frikyrkopastor som uppmanar mig att ångra allt så att inte Djävulen kommer och tar mig. Eller också så är det Åke Askensten.

Vem är Åke Askensten? undrar du med viss rätt.

Åke Askensten är en farbror som berättar historien om varenda gammal kåk och park, rondell och ek i Stockholm med omnejd. Han gör det till skakiga bilder tagna med en halvtaskig videokamera och hans prat låter som när man knycklar ihop tidningspapper som legat kvar över vintern ute på dass.

Åke Askensten är en guilty pleasure. Att se hans program är som att kolla på ormar om man har fobi. Man kan bara inte sluta glo.

Åke Askensten har det pedagogiska drivet hos ett gäng sprintande sniglar.
Samtidigt är han produktiv som ett dansmuspar och han återför mig ständigt till materielrummet och planscherna med ett smack!

Det är inte klart att gå över förrän bommarna gått upp och Varför är det farligt att leka här? stod det på planscherna. Det var som i Anslagstavlan. Varken subtila eller dolda budskap kan man tycka, däremot bilder av ett samhälle som uppfattade sig som homogent. Om ordet mångfald uttalats hade det skapat förvirring och åhörarna skulle sett ut som fågelholkar i fejset.

Det är därför som jag sitter klistrad framför Åke Askenstens många långa program. De är en tidsresa för att de är så utanför tid och rum. Med sina bleka färger hade de kunnat vara filmade på sextiotalet. Det är program så osexiga att varken public service eller reklam-tv skulle ta i dom med latexvantar.

Men dom finns och det är något som en cyniker på väg mot ättestupan blir varm om hjärtat av. Och mycket, mycket tacksam för.


Dagens låt: Ray Davies med In A Moment. Vissa vill man gärna ha med sig på färden mot ättestupan. Det gamla Kinks-geniet utvecklas fortfarande vilket är rätt ovanligt för folk på andra sidan 60. Det här en liveversion av en låt från senaste soloalbumet Working Man's Café som är lysande rätt igenom.



Dagens tankeställare: Hit ska
jag åka på semester om en dryg månad. Man kanske ska undvika rusningstiden?