torsdag 30 april 2009

En alldeles särskild dag

Valborg var speciell. En dag med guldkant i Linköping. Då var det majgubbar på stan och så kom cirkusen.

Vi bodde nära järnvägens fraktgods och dit kom cirkusen tidigt om morgonen den 30:e. Jag väcktes av ljudet från trumpetande elefanter, roarrrande lejon och en massa kul svordomar på främmande språk.

När allt var lossat gick hela gänget, clowner, akrobater, svärdslukare och sköna damer, i parad genom stan till cirkusplatsen där tältet restes med vagnarna runt omkring. Mamma och jag traskade med och tittade på djuren. Entrén var 25 öre och det var skithäftigt att se hur lejonen matades med stora köttstycken. Lukten av vilt, av död och blod, stack i näsan och jag skulle sålt min själ till djävulen för att få se föreställningen på kvällen. Fast det kostade alldeles för mycket. Jag fick nöja mig med stallarna.

Efter cirkusen gick vi på Weiders konditori där mamma drack kaffe och åt Napoleonbakelse och jag fick Champis och en mazarin. Årets fest! Enda gången det kostades på ett kondisbesök. Hemmafrumamma bakade ju allt och gjorde egen saft på jordgubbarna från morfar Davvas sommarhus vid Ekängen. Saften kunde vara lite jäst så sent på året som Valborg, men det var bara nån dryg månad kvar till årets skörd och ny saftfabrikation.

För att riktigt markera att det var en festdag, köpte mamma frivolt en liten påse negerkyssar som vi delade på. Jag tyckte dom var jätteäckliga och åt dom mer för attet än huret. Dom smakade tandkräm. Det gör allting med mint i.

Dagens absoluta höjdpunkt var majgubbarna. Läroverkets karneval som drog genom stan med måttligt nyktra, manliga gymnasister, på lastbilsflak. Karnevalen kommenterade på karnevalers vis året som gått i stort som smått. I täten gick folkskolans musikkår vars lille tamburmajor var så söt att tanternas hjärtan brast med dova knallar. Mer för oss grabbar var Bonnkapälle som avrundade spektaklet. Direktimporterade från Slaka kom dom med grepar, dunder och brak och tutade på i bravurnumret Sinatur'n så gatstenarna skallrade på Storgatan när schenten svingade sin kosvans.

Sen blev jag äldre och själv majgubbe. Eller också sålde jag skoltidningen Kretteln. Och på kvällen drog vi alla till Valla. Till majelden där vi drack Cherry Brandy i skogen, hånglade och frös häcken av oss.


Ingenting av allt det där finns kvar längre. Valborg är en alldeles vanlig dag. Inte det minsta speciell eller guldkantad. Och inte vet jag om Linköping är det heller.


Dagens låt: Touch of Gray med Grateful Dead. Pensionärsrock med bandet som aldrig blev pensionärer. De har fortfarande sina trogna Deadheads trots att Jerry Garcia dog redan 1995.



onsdag 29 april 2009

Fräscha katastrofer

Yeeeeeeees! Äntligen en ny katastrof! Från fåglar till svin. Perfekt! Det går med lite god vilja till och med att få in en konspiratorisk koppling till islamism och man vill. Muslimer gillar ju inte grisar.

Vårt behov av katastrofer är oändligt. Vi lever av, på och för dom. Alltifrån de gamla gummornas ockande och ackande runt kaffebordet till forskare med "docent" och "professor" som namnprefix. De förra skrockar förtjust, de senare kalkylerar med ökade anslag.

Ingenting piggar upp som en katastrof. Hur många gånger satt vi inte och såg hur planen flög in i tornen i New York. Gång på gång på gång kraschade dom. Gång på gång på gång rasade husen. Och vi glodde lika storögt och förvånat varenda gång.

- Nämen! Oj! Tänk va! Vad är det som händer med världen?! undrade vi och mulade in nävvis med popcorn som vi brukar när vi underhålls.

Människan är en blodtörstig varelse som lever på att suga ur andras vener och ådror. Därför är bilden av vampyren ett rent självporträtt som vi inte ens skäms över. Tvärtom. Vi romantiserar gärna vår koppling till katastroferna. När någon berättade att de kände nån som följt Estonia till botten eller spolats bort av tsunamin, uppstod en veritabel tävling för att överträffa eländet och få berätta att man också minsann kände nån som kände nån som kände nån. Och att just det var det jävligaste!!!

Våra små liv är rätt trista i dom flesta fall. Så vi tvingas hitta på en massa förströelser för att göra färden mot ättestupan lite mer underhållande. Vi messar, mejlar, bloggar, twittrar. Vi skvallrar, förtalar, ljuger, smickrar. Allt för att smörja maskineriet och få snurr på tillvarons dramaturgi. Där katastrofen blir den optimala kicken. Åtminstone för alla som är odrabbade.

Så hälsad vare svinpesten eller vad den nu kallas på löpsedelska. Våren är räddad. Precis när det antyddes att den ekonomiska krisen kanske nått bottenkänning och att kurvorna inte längre bröt upp källargolven, så dök den upp med sin räddande gummibehandskade hand. Leendena doldes visserligen bakom ljusblå munskydd, men glädjen i blick var inte att ta miste på.

Äntligen lite rubbar i krigsstil igen. Människor på flykt med skräck i ögonen. Oslagbart! Och grisar som inte fattar ett smack av vad dom ställt till med, utan bara fortsätter att tryna och nöffa i sina stior. Så rörande.

Har vi tur så varar katastrofen åtminstone fram till sommaren. Då tar vi semester allesammans. Och så kommer vi igen till hösten med nya sjuka tag. Här va're färska, fräscha katastrofer!!! Kom och njut!!!


Dagens låt: Wild World med Cat Stevens. Inspelad långt innan Cat börja tycka illa om svin.



tisdag 28 april 2009

Det bleka minnet

På färden mot ättestupan är det lätt att snegla åt backspegeln. Att vilja kolla efter om allt var som man minns det eller om det i själva verket är helt annorlunda. För minnen är otrogna lymlar som tumlar runt i vinden, som gör tvärsäkra statements och som målar i grälla färger: Så här var det! försöker dom säga. Tro dom inte!

För så var det inte. Aldrig. Eller nästan. Bara om minnet fotograferats av kan det likna det som skymtar i backspegeln, men inte ens då är det säkert. Likadant med ansikten. Dom är ju bara ansikten. Saknar röst, minspel, doft, närvaro. Saknar den människa som gav det existens. Är bara namnet under bilden på albumets tummade sidor. I samma stund som våra vägar skiljdes inleddes blekningsprocessen för att sen inte sluta förrän allt var bortnött. Allt utom "minnet".

"Minnet" ger legitimitet åt precis vad som helst. Man kan måla det neongrönt, krydda med curry och sen spöka ut det i en Kinaimporterad papegojmask som kallas Monster-Sune-Stina. Eller vad faan.

För minnet är lika sant som skvadern. Lika konstruerat och lika illa strukturerat. Som en akademisk fantasiprodukt. Jag försöker gå tillbaka till en bestämd månad ett givet år. Omöjligt! En vecka då? Går inte. Men en dag? Näe, det är ogörligt. För i samma stund något händer, bleknar det bort och glöms. Kvar finns begreppet "minne", poesi skrivet med vatten, kratsat med pekfingret i sanden. Och vågorna tvättar bort och vågorna döljer effektivt vartenda brott.

Varför är det då så viktigt att minnas?

För att vi ska orka röra oss framåt. Bli medvetna om att vi i samma ögonblick som vi sätts ner på marken anträder färden mot ättestupan. För att orka framåt måste vi tänka bakåt. Skapa jämvikt och balans mellan då och sen. Och kalla det för nu.

Jag hävdar ofta min brist på känsla för nostalgi och det är sant: jag hyser väldigt liten längtan åter. Men det beror förstås på medvetenhet om att det är omöjligt att backa framåt. Och då får självbevarelsedriften styra skutan. Minnet får bli till en taskig schlager eller ett oretuscherat foto med blekta Agfafärger från semesterresan till Mallorca 1966.

Undrar hur man skulle reagera ifall någon sedan länge död plötsligt stod framför en. Sa hej, det är jag. Känner du inte igen mig?

Näe, det skulle jag nog inte göra. Jag skulle undra vem den där personen som säger hej till mig liknar. För visst är det något bekant över honom. Jag kan bara inte säga vad. Och sen skulle jag gå vidare och inte tänka mer på saken. Kanske bara snegla lite åt backspegeln och undra.


Dagens låt:
Indoor Fireworks med Lucinda Williams och Elvis Costello. Det slår gnistor när dessa bägge giganter kommer samman, även om det som här sker i en nedtonat högintensiv låt.

måndag 27 april 2009

Måndagsmood

Man ska dö om våren. När grönskan är skirast, himlen blåast och kvinnorna vackrast. För ingenting blir bättre än då. Om sommaren har det redan börjat slajda utför. Och hösten, ja det är ju förmultnandets och döendets tid. Men våren...

Våren är levandet. Tiden då spegelbilden gör döden synlig. Den grinande döskallen som stirrar tillbaka från spegelvärlden och säger att det är okej att sluta nu. Att stå i fönstret och se ut mot ängen där daggen stiger medan korna råmar och veta att i begynnelsen är födseln. Och döden. Att slicka i sig medvetenheten om döden, ger livet sin styrka. Och att det är som allra som kraftfullast just nu. I denna gullregnets månad.

Har ägnat min helg åt Ibsen och Strindberg. Kanske därför det känns så muntert att inleda en ny vecka. Ibsen läste jag: Hedda Gabler. I Klas Östergrens nyöversättning. Stark och väldig och bättre än vad jag vill minnas Henrik från sjuttiotalet. Han sa det också, Östergren, när jag intervjuade honom. Att Ibsen är oerhört mycket bättre än sitt rykte och vad vi tyckte då. Det var Strindberg som räknades, revolutionären. Men nu kommer Ibsen starkt på innern och han vinner mark i sista kurvan.

Om det inte vore för Påsk. På Stadsteatern. I norsk regi. Där alla bara sitter rätt upp och ner på varsin stol och spelar texten. Avskalat och väldigt Norénskt. Leta längst in i löken, dra sal från skal. Och vad finner du? En mening. Sort of, vill jag mena.

Men både Ibsen och Strindberg gör det lite lätt för sig tycker jag. Henrik med ett för snabbt och lättvindigt tragiskt slut, August med ett för snabbt och lättvindigt lyckligt slut. Det känns som om bägge tröttnade innan dom var färdiga. Som om fordringsägarna flåsade dom i nacken och krävde en ny succé som gav dom plenty of guld.

Annars är ju inte ekonomin den sämsta drivkraften för stor konst. Både Dostojevskij och Dickens skrev med kronofogden i hälarna och det var viktigt att deras verk blev ekonomiska framgångar. Och enda sättet som dom kunde bli det, var om folk gillade vad dom skrev. Och det gjorde dom. D & D var uppfinnarna av cliffhangers. Eftersom dom skrev följetong för tidskrifter måste dom ha öppna slut som fick folk till kiosken nästa vecka att köpa nya numret för att få veta hur det gick. Där har vi fortfarande en del att lära.

Men att dö om våren är fortfarande drömmen, cliffhanger eller inte. Man kan tycka att det är sorgligt att lämna in när det är som ljuvast. Men tvärtom. Man ska lämna festen när den är som roligast. Sluta älska när kärleken är som mest passionerad. För ingenting blir bättre. Nånsin. Allting bär utför. Hösten väntar och ensamheten. Tomheten och bitterheten som är den enda smak som finns kvar sedan alla känslor har frusit till is. Sen. Fast inte än!

Jag tror åtminstone August var väl medveten om hur livet stod i beroende till döden. Ibsen också förresten. Dom var varandras fiender, låg offentligt i luven på varann. Sin tids Schulman & Birro. Men i sinom tid skulle dom ha fallit i varandras armar om tillfälle bjudits.

Och det är ju en gudibehaglig tanke att även den grövsta fiendskap kan utmynna i ett famntag till sist. Så låt mig krama om döden. Och låt det ske om vår'n.


Dagens låt: I Drive My Friend med Frida Hyvönen. Bara så jävla bra!!


söndag 26 april 2009

Mitt galleri: Gösta Ekman

Det var inte första gången jag träffade Gösta Ekman när jag intervjuade honom för ICA-kuriren 1996. I samband med att jag skrev min bok om Hasse & Tage ställde han upp och berättade levande och spirituellt om arbetet och vänskapen i Sveriges mest framgångsrika fria teatergrupp: AB Svenska Ord. Men samtalet ute på Djurgården handlade om mer personliga saker. Som förhållandet till pappa Hasse.
Numera är Gösta Ekman professor i humor vid Teaterhögskolan och gift med nya Dramatenchefen.

Paret Ekman kommer gående hand i hand i solskenet på trottoaren och en dam i sommarljus kappa viskar förtjust till sin väninna:
- Titta, är de inte för gulliga?
Jag vet inte om "gulliga" är den rätta benämningen för att beskriva Marie-Louise och Gösta Ekman. En del skulle kanske säga "tuffa", "provokativa", "kontroversiella". Andra "roliga", "knäppa" eller "lite konstiga".
Fast jag tror jag förstår vad damen menar. För här kommer två människor som verkar vara i harmoni med varandra och med världen runt omkring. De liksom är i varandra, samtidigt som de också är var för sig. Som John Lennon och Yoko Ono ungefär.
Så kör till! Språket är en formbar massa som man kryddar efter behag. Och faktum är, att det ser rätt gulligt ut då de tar farväl av varandra, innan vi drar oss tillbaka med Gösta till skuggan under en parasoll, med ett gäng tjattrande gråsparvar som enda vittnen.
Han rör om i sin kaffekopp medan en mild bris rör om i hans hår. Bakom de färgade glasen skrattar ögonen; det är en avspänd och glad Gösta Ekman vi möter. Om några dagar sticker han och Marie-Louise iväg för sommaren. Ner till byn i Frankrike, som är deras gömställe. En plats där ingen har en aning om vem Gösta Ekman är.
I Sverige vet alla det. "Känd redan som spermie", har han själv sagt och man måste ha levt i ett hål under jorden de senaste trettio åren för att säga emot honom.
Hans pappa, Hasse Ekman, fick en gång frågan hur det känns att vara så känd och han svarade med en motfråga: "Hur känns att ha puckelrygg?" Det går inte att svara, för man vet inte om något annat.
Att vi träffar Gösta just nu beror på att han spelar huvudrollen i hustru Marie-Louises nya film "Nu är pappa trött igen", som snart kommer upp på biograferna.
"Pappa är trött" är en språklig omväg för att rätt ut slippa säga det obehagliga "berusad" eller "full". Ett sätt att släta över och ljuga lite, både för sig själv och omvärlden. Att vara full är ju så grovt och slutgiltigt; är man trött så finns det ännu hopp.
- Marie-Louise skriver om sådant som andra författare brukar ha mellan raderna, konstaterar Gösta enkelt.
Någon klok person sade, att egentligen är det ganska fantastiskt att vi överlever barndomen. Inte på grund av kroppsliga hot och faror, men själsliga. Som krocken med vuxenvärlden till exempel.
Det hade väl knappast funnits konst om inte denna kollision varit så påtaglig och ofta våldsam. Många använder ju resten av sina liv till att buckla ut, räta till och lackera om det kvaddade vrak vi kallar barndom. För det är inte alltid tack vare föräldrarna, utan trots dem som många förmår bli lyckliga i sina liv.
Göstas insats i "Nu är pappa trött igen" kommer snart att fogas till raden av oförglömliga Ekmanprestationer. Det är ett avklätt och naket porträtt av en människa som tar väldigt mycket plats i tillvaron. Direktör Khopp, som han heter, är en översvallande och odräglig person; motbjudande, charmig, älsklig och svinig. Han är dominant, manipulativ och falskt känslosam. Men det står också en aura av "livet i den stora världen" runt honom och hans tonårsdotter stöttar med barnets lojala förtjusning sin far, sedan hans andra kvinnor slängt ut honom.
Verklighetens direktör Khopp hette Walter Fuchs. Han var festfixare, konstnär och PR-man och började en gång sin bana som tonåring hos Göstas farfar, Gösta Ekman den äldre. Senare arbetade han också hos Hasse Ekman, där Gösta lärde känna honom.
Men framför allt var Walter Fuchs Marie-Louises pappa.
- Walter var ett begrepp inom branschen och man kan säga att vi med filmen gör avstamp hos honom. Vi använder honom som en trampolin, men gör inget direkt porträtt, säger Gösta.
Många kommer säkert att bli chockade av filmen, för det är ingen smickrande föräldrabild som framställs. Men det handlar om ärlighet och uppriktig vilja att se igenom och gå till botten med all lögn, både offentlig och personlig.
- Jag har med åren förstått, att jag är en mycket misstänksam person och en av orsakerna till det är väl att jag föddes i offentlighet, funderar Gösta. Folk har förutfattade meningar om mig, om vem jag är och hur jag ska vara och det gör mig extremt på min vakt. Jag lyssnar oerhört noga på vad man säger, funderar över vad de egentligen menar. För man säger ju en sak men menar ofta motsatsen.
Den sortens kluvenhet kan vara förödande för ett barn, som inte begriper ironi förrän sent i sin utveckling. För det skapar osäkerhet, att ständigt vara på sin vakt och försöka upptäcka flera sanningar i allt som sägs.
- Är sedan ens far en stark personlighet som dominerar omgivningen när han är närvarande, men som plötsligt bara försvinner, så är det väl inte konstigt att man blir väldigt beroende av honom, tror Gösta.
Själv lärde han inte känna sin pappa förrän han som sextonåring blev regiassistent åt honom i filmen "Sjunde himlen". Det var egentligen första gången han mötte Hasse Ekman på riktigt. Visst hade Gösta ofta saknat sin far, men han tror att det var lyckligt att de träffades först som de gjorde: genom arbetet.
- Jag var fem år när han stack med skådespelerskan Eva Henning och lämnade min mamma med tre småpojkar bredvid och en fjärde i magen. Så det är väl ingen överdrift att påstå, att "begreppet Hasse Ekman" knappast var särskilt populärt hemma hos oss.
Gösta idoliserade sin frånvarande far, som under alla åren bara var en affisch på väggen: den berömda halvprofilen med hatten och cigaretten efter amerikansk förebild. Hur det sedan såg ut bakom den affischen var en annan sak.
- Men när vi äntligen träffades var det väldigt bra, minns Gösta. Trots att jag närmade mig honom med uppblåsta drömmar om hur jag skulle få komma in i hans värld, leva i strålkastarljuset uppe i huvudstaden långt från Limhamn, uppleva filmvärlden där allt och alla var så fantastiska! Jag nalkades en dröm som jag ville skulle bli verklig.
Att det var en krävande värld där man måste lära sig leva med både möten och skilsmässor hade ingen berättat för Gösta. Att det inbyggt i yrket också finns skilsmässor, när man efter en film eller en teaterpjäs finner hur allt plötsligt är över. Att ljusen släcks, gemenskapen upplöses och var och en får gå åt sitt håll igen. Men att härda sig och stå emot är inte lätt och frågan är om det ens är särskilt bra att försöka göra det.
- Med åren rostar visiret sönder, konstaterar Gösta. Man blir känsligare. Jag har svårare att skydda mig idag än vad jag hade tidigare. Medan man är yngre och fullt upptagen med att etablera sig för att bli någon, kan man ofta vara ouppmärksam på omgivningen, inte tycka sig ha tid eller råd med andra. Man ska bara gå sin egen väg.
- När man så har gått den och blivit lite äldre, så blir stegen långsammare och det är svårare att fly undan ansvaret. Man kan inte längre dra sig undan konflikter och sånt som är smärtsamt utan man måste ta itu med dem.
1986 föll tillvaron ihop runt Gösta. Hans andra äktenskap hade tagit slut och plötsligt stod han ensam i spillrorna av det som var hans liv. Inte ens den enorma populariteten kring filmerna om Jönssonligan och Göstas Sickanfigur, var till någon tröst.
Så han sökte hjälp hos flera psykoanalytiker innan han slutligen fann den rätte. Tre gånger i veckan, i sju års tid pratade, pratade och pratade han och blev allt bättre på att reda ut alla knutar, allt trassel och alla härvor han skaffat sig under åren.
- Det var ljuvligt! säger han. En analytiker är viktig för människor som aldrig tillåtit någon annan att bli viktig i deras liv. Men för mig handlade också om att gå i flera steg: tillsammans med mina barn, tillsammans med min analytiker och så till sist med Marie-Louise. Nu har jag kommit närmare andra människor och kanske låtit andra komma närmare mig.
Efter giftermålet med Marie-Louise 1989, har den Ekmanska familjen i villan på Smedsslätten vuxit sig allt större och deras respektive barn och barnbarn är en mycket betydelsefull del av deras liv.
- Jo vi har många barn tillsammans, Marie-Louise och jag, myser Gösta. Och barnbarn. Jag är faktiskt både farfar och mormor!
Han berättar hur han och Marie-Louise till sist träffades på riktigt efter att ha känt varandra under ett halvt liv.
- Hon var först gift med konstnären Carl-Johan DeGeer. Därefter gifte hon sig med min gamle vän och arbetskamrat regissören Johan Bergenstråhle. Under hela tiden möttes vi ibland och pratade och eftersom vi bägge är gångare, gick vi långa promenader tillsammans. När vi så började jobba ihop för åtta år sedan kändes det väldigt naturligt att vi också skulle gifta oss.
- Fast visst bråkar vi ibland, lägger han till, som för att salta bilden lite. Marie-Louise brukar säga att vi är två dominerande personer som alltid pratar i munnen på varandra och det har hon alldeles rätt i. Fast vi tiger samtidigt också, vilket ofta är mycket komiskt.
Gösta brukar hävda att det finns två kön: det täcka och det otäcka.
- Och jag tillhör det otäcka, säger han. Min mors syn på mannen har präglat mitt liv, mer än vad mamma kanske förstår. För när pappa stack lämnade han ju henne med fyra små rester, alla av det otäcka könet. Insikten om att vara man har varit på gott och ont för mig, och ibland tror jag att det varit en bidragande orsak till att jag blev komiker. Det var helt enkelt enda sättet att klara av att leva med det.
Göstas mor Agneta Wrangel såg också till att inpränta en sak i sina fyra söner: att vad man än hittar på med sitt eget liv, så lämnar man aldrig sina barn i sticket. Den visdomen har både Gösta och hans bröder försökt att leva efter.
- Vid mina skilsmässor har jag tagit hand om barnen, säger han. Jag har varit både pappa och mamma åt dem och det har nog varit det viktigaste jag gjort i hela mitt liv.


Dagens låt: Vad har du i fickan, Jan? med Gösta Ekman från revyn Glaset i örat. Låten skrevs av Gunnar Svensson till filmen I huvet på en gammal gubbe och återanvändes i succérevyn på Berns 1973.


lördag 25 april 2009

Älska mig!

Susan Boyle. Den okyssta 47-åriga sångfågeln som slog igenom i brittisk TV. Ingen kan ha missat henne och alla tycker något om henne. De flesta säkert med rörelsens tårar sipprande ur vrårna.

Och man kan tycka och tänka vad man vill om rösten Boyle. Men jag tänker mest hur avslöjande hon är för hur livet är. Vår kultur och den cynism som så dominerar tillvaron. Inte bara i medier och bland kändisar utan också i allas våra små tillvaror.

Såg en ung tjej på perrongen i morse. Hon var rejält stor. Överviktig, fet, vad ni vill. Så gick en fotomodellsnygg kille förbi. Han såg givetvis inte henne och om han gjorde det så tänkte han väl bara: "Det var en rejält fet och överviktig tjej!"

Men hon såg honom och hennes blick gick inte att misstolka. Ögonen blev fuktiga, öronen hängde som på Lady hos Tony's på julafton. Hon trånade helt enkelt. Helt mänskligt. Han var ju så snygg!

Vardagsdramaturgin utesluter att det någonsin kommer att tända till från hans sida. Och här kommer Susan Boyle-fenomenet in i bilden. För precis som Amanda Holden, tjejen i juryn, påpekar så är vi fullblodscyniker i våra förhållanden till och förväntningar på andra människor. Och i synnerhet till människor som trots att dom trotsar vedertagna uppfattningar om hur man ska och får se ut, ändå propsar på att bli älskade, erkända, sedda.

Avvikarna ska hålla klaffen och sig själva på mattan är signalen och den är alla medvetna om. Särskilt avvikarna.

Men också den fulaste, mest groteska människa vill bli älskad. Det har det skrivits operor och romaner om. Den pinnsmalaste och den fettjockaste vill älska och känna kärlekens besvarade elektropulsar genom kroppen. Den från alla tänkbara normer mest avvikande vill inte bli utskrattad i en freakshow utan uppskattad och sedd för sin varma och spännande insida. Och kanske lite för sin spektakulära utsida. Precis som modellpojken.

Självklart? Självklart! Därför är allt så bedövande, nedstämmande, deprimerande när man tittar på klippet med Susan Boyle. För förändras något egentligen efter hennes sångtriumf? Hon är ju precis lika taskigt klädd och lika skäggig och ful som innan hon öppnade sin okyssta mun. Bara hennes klockrena klang har smetat av sig på våra insidor för tanten sjunger onekligen som en ängel. Och vårt dåliga samvete över att vi dömde henne efter hennes yttre får sin en liten knuff. Fast den är mild och av övergående natur.

För nästa gång har vi glömt allt och kommer att agera precis likadant. Och nästa och nästa och nästa.

Och tjejen på perrongen, hon kommer att osedd få fortsätta tråna efter modellgossarna. Det är trist, alldeles bedövande sorgligt, men det är så det är. Livet är inte rättvist. Inte ens om man sjunger som Elaine Paige.


Dagens låt:
Everybody Needs Somebody to Love i en häftig liveinspelning med Rolling Stones tillsammans på scenen med låtens kompositör Solomon Burke, en av rock- och bluesmusikens verkliga tungviktare.



fredag 24 april 2009

Åsiktsmaskinen

Allt oftare känner jag mig bara som en trött tyckare. Ett åsikstroll som går Kungsgatan ner och tycker en massa om folk jag möter. Att nån ser imbicill ut, att en annan har väldigt kort kjol. Att en medelålders man som kommer rakt emot mig har en ansiktsfärg som siar om att han kommer att vara död inom en månad. Att tre barnvagnar i bredd är två för många.

Jag slår upp tidningen, loggar in på nätet, sätter på radion, stänger av TV:n. Och hela tiden så tycker jag. Har åsikter, fördomar, synpunkter. Måste jag det? Kan jag inte få en smula tyckfrihet?

Tiden kräver åsikter och fort som fan ska det gå. Varenda dag är som en Vi-femma i Aftonbladet där jag har att ta ställning till om det är rätt av staten att inte ta över SAAB eller om smådjur ska få rösta i kyrkovalet.

Morfar behövde knappast tycka nånting förrän framåt elva på förmiddan. Då kunde han kanske tycka att matsäcken i bleckburken var god eller också att den inte var det. Sen var det inte mer med det. Han kunde låta bli att att tycka något ända till kvällen då dagsnyheterna från TT berättade att linjen som förespråkade ett obligatoriskt system för tjänstepension vunnit folkomröstningen. Det tyckte morfar var bra.

Att man reducerats till en åsiktsmaskin kanske är ett tidens tecken. Samtidigt skulle vi tycka utav helvete i min ungdom också. Fast då helst likadant som alla andra. På det området har det blivit bättre. Nu får man tycka vad man vill. Till och med fel. Bara man hittar tillräckligt många andra som tycker fel på samma sätt. Då kan man bilda en intressegrupp eller ett nätverk. Starta en remissrunda eller en grupp på Facebook.

För egentligen är det ju konsensus som eftersträvas. Se där, nu skrev jag det i alla fall, ordet jag 1987 lovade att aldrig sätta på pränt. Fast det är förstås så vedertaget att jag nästan glömt synonymen, ett beslut som fattats i samförstånd. Vilket låter som hämtat ur ett partiprogram. Konsensus däremot låter mer som nåt studentikost hyss.

Men samförstånd är något väldigt fint. Det hävdas ibland vara av svenskt ursprung och att det bara är vi av alla folk som inte offentligt pucklar på varann när vi inte är överens. Den som påstår det har aldrig suttit på en sportbar i Solna och sett AIK mot Djurgården på storbildsteve. Gud bevare den som bara antyder att Djurgårn skulle haft en straff. Ett sånt uttalande, och sen finns
det inte hela ben kvar i kroppen att lägga ordet KONSENSUS i Alfapet.

Näe, precis som med rökningen och mobilerna borde åsiktsfria zoner upprättas. Några bord och stolar under en väsande gasolvärmare där man kunde sitta, till och med mitt i vintern med en flisfilt runt axlarna och inte tycka nånting alls. Inte ha en enda åsikt.

- Fryser du inte?

- Ingen aning.

- Men du vill väl komma in i värmen?

- Tror jag inte.

- Ska'ru sitta här tills du fryser ihjäl?

- Vet inte.

Och så där går det på. Och på och på och på. Och allra längst inne i kroppen väser en varm låga av tillfredsställelse över att få frysa ihjäl - eller hasa sig fram mot ättestupan på annat vis - utan att behöva tycka ett enda dugg om saken. Det tycker jag om. Så Gud bevare vare den åsiktsfria döden!


Dagens låt: Stop, I Don't Love You Anymore med Sharleen Spiteri. Har snart haft hela den här plattan som dagens låt. Men Sharleen och varenda låt är faktiskt super. En av de bästa plattorna på åratal enligt min åsikt. Och det var väl den ni ville höra, eller?

torsdag 23 april 2009

Uppdatering

Det är det gröna plåstret som gäller. Åtminstone idag. Fungerar perfekt efter halva dan. Eldprovet kommer om nån timma då det är dags för hemgång. Och jag bävar för att dra bort plåstret i kväll. Skinnet från de punkterade blåsorna och halva hälen kommer att följa med.

Rädsla, så funkar den

Jag tror att rädsla är det farligaste som finns. Själv är jag rätt lite rädd. Egentligen. Fast jag kanske bara bryr mig för lite. Nån gång kan jag dock gripas av en fullständigt obefogad skräck.

Rädslan är rationell och irrationell på en och samma gång. Jag blir skrämd av verkliga faror, men också av inbillade.

I en skräckfilm är det dödsfarligt att gå in ensam i ett öde hus. I verkligheten är sannolikheten större att jag får taket över mig, att en trossbotten ger vika så jag brakar ner i källaren eller att en lös planka slår in skallen på mig.

Spöken och andar är fantasiprodukter. Dom är farliga genom sin osynlighet och monstret i garderoben är det bara jag som kan höra. Fantasin är skräckens gödsel. En verklig våldsman å andra sidan både syns och finns och kan se alldeles vanlig ut. Till och med vara snäll till att börja med.

Dom flesta är rädda för något men sällan för samma sak. Någon fruktar tandläkarstolen, en annan höga höjder. Det är inte själva rummet, miljön, som är skrämmande utan innehållet som jag fyller det med. Dom negativa förväntningar som min egen rädsla framkallar.

En fängelsecell är ångestladdad så länge den är en cell. Men när dom bygger om kåken till vandrarhem förvandlas cellen till ett mysigt natthärbärge som skyddar mot regn, rusk och kyla.

Rummet på Gripsholms slott är bara ett rum bland några hundra andra. Tills guiden berättar att där spökar. Då faller temperaturen och nackhåren reser sig.

Jag framkallar själv rädslan och borde därför kunna blåsa bort den på egen hand. Fast det är lätt att säga tulipanaros. För i samma ögonblick som min tanke tappar fokus och låter mig dras med utför fantasins rutschkanor, så sipprar vett och sans ut. Och då blir jag rädd. Antingen jag sen är det eller inte.


Dagens låt: Scary Monsters med David Bowie. En rätt scary låt från en tid när Bowie framstod som scary hela han.


onsdag 22 april 2009

Grönt eller rött?

Jag fick ett tips här på bloggen om ett alternativ till dom svindyra skavsårsplåstren, nämligen häfttejp. Så jag gick till apoteket på lunchen.

Fast nu är ju ingenting enkelt här i världen, så för säkerhets skull fanns det två sorter. En röd och en grön. Och eftersom jag ibland är en rätt velig typ köpte jag en av varje. Nu är bara frågan, vilken ska jag använda?

Ska den gröna sitta på höger häl så jag vet att det är höger? Eller finns det nån annan hemlig, för mig dold kod som jag inte kan tyda? Jag vågar ju inte börja tejpa in mig förrän jag vet hur det ska vara.

Vissa dagar

Vissa dagar är svartvita.
Vissa dagar känns ommålade.
Vissa dagar äter älgen fjolårsfrukt i trädgården och blir berusad.
Vissa dagar blir man irriterad på såsigt folk som fumlar med kontokorten.
Vissa dagar skriker nån på bussen så högt i sin mobil att hon överröstar ipoden.
Vissa dagar hittar man presenten man sökt så länge.
Vissa dagar faller en del saker på plats.
Vissa dagar är man mest uttröttad och bakfull.
Vissa dagar verkar ens arbetskamrater mer engagerade än andra.
Vissa dagar är som en Norénpjäs: enkla, lättsamma och pastellfärgade.
Vissa dagar smakar osten kork.
Vissa dagar vill man kunna spela piano.
Vissa dagar kan man det.
Vissa dagar bestämmer man sig för att gå med i Facebook.
Vissa dagar vill ingen vara ens vän.
Vissa dagar blir man arg för ingenting.
Vissa dagar skrattar man hysteriskt.
Vissa dagar är mer politiska än etiska.
Vissa dagar förstår man ingenting av Svenskans understreckare.
Vissa dagar är alla muppar.
Vissa dagar borde vara tystare än vad dom är.
Vissa dagar kunde användas som invändning mot matriarkatet.
Vissa dagar skulle inte ens Kafka känna igen sig.
Vissa dagar blåser det så kallt att ögonen sprutar.
Vissa dagar luktar bensinbomber.
Vissa dagar finns inte.
Vissa dagar borde inte finnas.
Vissa dagar finns ändå till sist.
Vissa dagar har alla pengar äntligen tagit slut.
Vissa dagar är räntan praktiskt taget noll fast man inte har några lån.
Vissa dagar för man ett trevligt och civiliserat samtal med en komplett främling.
Vissa dagar möts man av ett leende som gör en glad i hela kroppen.
Vissa dagar är inte alls så illa som väntat.
Vissa dagar känns som en av alla dessa dagar.
Vissa dagar vänder lyckan och man har mest otur i spel men är neutral i kärlek.
Vissa dagar kommer aldrig tillbaka.
Vissa dagar ska dom döda debitera.
Vissa dagar regnar det i öknen och miljarder blommor blommar.
Vissa dagar inkluderar returresa trots att andra slutar innan dom ens börjat.
Vissa dagar möter man en spanjor som hatar tjurfäktning.
Vissa dagar hittar dom fem skatten.
Vissa dagar sjunger näktergalen på sista versen.
Vissa dagar vill man bara vara rik, vacker och berömd.
Vissa dagar är man det.
Vissa dagar stjäls det flera cyklar än mopeder.
Vissa dagar får man gratis Treo när man hyr cykel.
Vissa dagar går inte ens liv runt.
Vissa dagar får ett abrupt slut av att man dör.
Vissa dagar möter man en lapplisa som pratar gotländska och är från Lärbro.
Vissa dagar smakar fiskgratängen vanilj.
Vissa dagar vill man bara inte.
Vissa dagar måste man.
Vissa dagar går det inte.
Vissa dagar vill man ha en anledning och får det också.
Vissa dagar tillverkar man.
Vissa dagar får björken musöron och rosorna måste klippas.
Vissa dagar finns det ingen post i facket när man kommer hem.
Andra dagar är det knökfullt av räkningar.


Dagens låt: Days med The Kinks. Vissa dagar är Kinksdagar helt enkelt. Andra dagar också.


tisdag 21 april 2009

Fotnot

När man går mot ättestupan måste man ha bra skor. Inte såna som man får skoskav av hela tiden. Jag har problem med det där. Har svårt att hitta dom perfekta pjucken.

Gick till specialisten Alewalds på Kungsgatan och köpte mig ett par Rolls Royce för dyr peng. Dom kallas visst så, fast jag minns inte vilket märke det är. Snygga? O ja. Bra? Säkert, men jag får skoskav av dom. Så jag plockar fram ett par gamla, väl ingågna skor som jag inte haft på hela vintern. Och vad händer? Skoskav igen, så klart!

Vad gör jag? Blir det fel på fötterna när man fyllt 59 plus? Förändras dom plötsligt bara som en ytterligare påminnelse om vilken nesans resa man är ute på?

Jag är inte särkilt konspiratoriskt lagd, men skulle inte bli förvånad om det fanns en lite skoskavsjävel nånstans i universum vars stora och enda uppgift är att hitta en söm eller ett hack på häl eller sula som kan ge ett rejält skav med ballongstora blåsor. Jag tror att han, den där lilla jäveln alltså, ser ut ungefär som Carl Tham. Lite störig av sig med skarp näsprofil och en rätt förarglig typ på det hela taget.

Jag sponsrar numera apoteket genom att köpa skavsårsplåster som är dyra som renaste guld. Det skulle nästan löna sig att vara en enbent John Silver bara för att kunna få extra valuta för dom där exklusiva plåstren sin gröna plastask. Jag vet inte vad dom heter heller, men man måste diska i tre dar för att kunna finansiera ett inköp.

Så ni ser, att underskatta skavsårsproblematiken kan bli både dyrt och smärtsamt. Dessutom kan den snabbt ruinera en, om plåstren inte hjälper. För det är inte säkert att dom gör. Ibland blir det liksom två skickt under i stället för ett och bägge gör lika ont. Då får man dubbla kostnaden men ingen bot. Svåra saker det där.

Och om tre veckor är det dags för Japan och där måste jag ha koll på skodonen. De ska ju av stup i kvarten i en massa olika sammanhang har jag förstått och inga hål på strumpan får förekomma heller. För då blir det till att skamset kräla runt i stoftet om det inte är ännu värre tag som väntar.

Fast det som just nu känns mest problematiskt är faktiskt att jag inte äger ett par totalt bekväma skor att ta med, som dessutom estetiskt lever upp till minimikraven. När mina enda sköna, fult slita dojjor sviker, vad gör jag då?

Tänkte ta mig en lite tur till Eccobutiken nån dag. Dom skryter ju med att deras produkter är rena massagen för fossingarna. Och nu när sossarna backar i opinionen, så kanske dom inte heller köper så mycket Eccopjuck längre och man får bära dom utan att ha partibok.

Så skulle någon av er där ute i cyberspace ha några tips eller bra råd hur man löser denna för mig så svåra fotnot, tas de tacksammast emot.


Dagens låt: Walk A Mile In My Shoes med Elvis Presley. Skulle förstås även kunnat vara These Boots Are Made For Walking. Så vi slänger in den också. Med Jessica Simpson! Just for the fun of it! Men det är klart att
originalet med Nancy Sinatra egentligen är bättre.




måndag 20 april 2009

Mitt Galleri: Christer Strömholm

På sensommaren 1992 flög jag till Skåne för att träffa fotografen Christer Strömholm för magasinet Madames räkning. Jag hade länge velat göra ett jobb på honom eftersom han var - och är - en av mina favoritmänniskor.
Christer tog vänligt emot mig i sitt hus i Höganäs. Vi pratade en hel del och delade ett par flaskor rött under kvällen. Dagen därpå for jag hem och skrev och blev rätt nöjd. Men så fick Madames layoutchef syn på bilderna som skulle illustrera artikeln.
- Vi kan inte ha döda hundar och transvestiter i Madame, slog hon fast. Texten ställdes och har aldrig publicerats. Jag tycker det är synd. Så därför kommer den nu här för första gången.


Fotografen Christer Strömholm är en samlare. Han samlar på sitt liv. I form av bilder och ord, saker och människor.
Han läser sina negativremsor och kontaktkartor som dagböcker och han återvänder ständigt till dem. Samtidigt som han "skri­ver" nya.
Nyss 74 år fyllda är han fortfarande aktiv med kame­ran och söker bland bil­derna omkring sig. Och får på så vis nya dag­boksremsor att under­söka.
Om människan är summan av sina egenskaper, så är Christer Ström­holm antagligen stor, ja mycket stor. Men precis här nere på jorden, öga mot öga så att säga, är han en kort, satt man med håret snaggat så att det är kortare än det vita skäg­get. Blicken växlar mellan gemyt och livsfara och handslaget är som väntat fast, precis som det anstår en gammal krigare.
Kvinnli­ga vänner har sagt mig, att han är en mycket at­traktiv man och hans olika äktenskap och förhållanden med kvin­nor bekräf­tar väl det.
Men jag hukar mig en smula inför myten, inför de många histo­rier som jag hört. För då vi möts är han ju "bara" en männi­ska - en betydligt äldre människa än jag visserligen, en som levt det liv som jag kanske en gång drömde och fantiserade om - men med ett leende som räcker till för hela an­siktet och som tänder gnistor i hans ögo­n.
Han har kommit tillbaka till Sverige för inte så länge sedan. Från Frankrike och sitt hus på bergstoppen i byn Fox-Amph­oux, i det "fattiga" Provence. Huset han köpte som ruin och som nu är navet i hela hans verksam­het. Här har han med sina egna händer sprängt och huggit sig ner i urberget och byggt sig ett mörkrum.
"Det var skoj att jobba med dynamit", myser han.
I Fox tillbringar han den ena halvan av året, i Höganäs den andra. Och det är där vi träffas, en av de sista riktigt gene­rösa sommardagarna.
Här bor han, i ortens gamla nedlagda flickskola, "för att det bara tar 24 timmar att köra härifrån ner till Frankri­ke".
För han behöver ju Sverige, men också närheten till kontinen­ten. Så därför är Höganäs den perfekta lösningen.
Den gamla skolan har ett annex där hans kopist, Bibi Friman arbetar. Resten av huset är minutiöst inrett. I precis lika per­fekt ordning som rykten berättat.
Christer visar mig runt, med en stolthet som inte är att ta miste på. Han har bara bott i det här huset i ett år, ett annat han hade några kvarter härifrån blev till sist för trångt.
Den gamla skolsalen är nu ateljé och ett staffli skvall­rar om att han tagit upp sitt måleri igen. I ena hörnet av salen sover han, i en bred säng omgiven av böcker. På hyllorna finns staplar av fotokartonger, tydligt påskrivna och på ett stort bord ligger de nyaste bilderna. Dem han tog i somras i Fox, dem som ingen dittills sett men som han ska testa vid en utställ­ning på bio­grafen Röda Kvarn i Helsingborg.
Det är märkliga bilder av den verklighet som bokstavligen ligger framför våra fötter. Där är väggsprickor, skrovliga ytor, vat­tenreflexer, en färgtub nedtrampad i asfalten. Bilder från en yttre verklighet som speglar en inre. Ur stenen grinar Picassos häst från Guerni­can emot mig och Christer skrockar förnöjt.
"Ja, ett odjur kan det väl vara iallafall", medger han.
Han sätter aldrig namn på sina bilder för att inte lura på betraktaren något. Men internt, i samarbetet med kopisten så har alla bilderna namn och Christer ser sina egna figurer och land­skap i dem. "Fisken, de kinesiska bergen, fågeln", kallar han dem.
Vi samtalar länge den här kvällen. Augustinatten där utanför står snart svart och katten Gustav stryker oss runt benen.
Christer sträcker ut sig på sängen och funderar över min fråga om myterna som alltid omgett honom. Om vad som är sant och vad som är dikt.
I biografin som fanns i den första boken, "Till minnet av mig själv" står det:

"CS är född 22 juli 1918 i Stockholm. Gick i skola i bl.a. Eksjö, Lidingö, Boden och Stockholm.
Deltog i de flesta europeiska krig som legosoldat i slutet av 30-talet och början av 40-talet. (Spanien; Finland; Norge, grupp Conny). Dekorerades 1945 på nor­ska ambassaden.
Studerade måleri hos Otte Sköld och Isaac Grünewald - senare vid Konstakademierna i Parsi, Faenza och Flo­rens. Kom via grafiken in på fotografin. Medlem av gruppen FOTO-FORM med bl.a. Otto Steinert.
Därefter bartender i Tanger och kock på M/S Black and White. Senare guide på Riddarhuset i Stockholm och reseledare i Spanien, Italien och Frankrike.
Började fotografera på allvar 1958. Fotografiska resor till bl.a. Los Angeles, Tokyo, Calcutta, Nairo­bi. Har dock största och mest naturliga hemortsrätten i Paris (18:e).
Startade Fotoskolan 1962 tillsammans med Tor-Ivan Od­ulf, där han numera är rektor. (Fotografisk dagskola inom stiftelsen Kursverksamheten vid Stockholms Uni­ver­sitet omfattande 3-årig yrkesutbildning med tyngd­punk­ten lagd på reportage, dokumentärfotografering och filmning.)

F.n. sysselsatt med att sammanställa en bok om Spani­en och Paris (Paris, Poste Restante)."

Det var för 27 år sedan. Det har hänt en del sedan dess. Utställningar, böcker, internationellt genombrott. Foto­skolan är borta men den fostrade under sin drygt tolvåriga verksamhet ett flertal av våra allra bästa fotografer.
Biografin då, 1965, omfattade 20 tryckta rader. I boken "Kons­ten att vara där", Christers praktverk som kom i våras, är den utökad till 25 sidor! Så vad är då sanning och vad är myt?
Han blundar och stryker trött med handen över ansiktet.
"Tja, vem vet. Du förstår, det var så att jag dementerade aldrig någonting då, förr när det skrevs en massa fantastiska saker om mig. Tyckte aldrig det var någon mening. Så mycket har följt med genom åren. Journalister har skrivit av gamla klipp och på så vis har histo­rierna fortsatt att hänga med. Fast en del är ju sant förstås. Biografin i senaste boken är i stort sett kor­rekt."
Han tystnar. Jag funderar länge och undrar om det egentligen spelar någon roll. För vem är man egentligen? Är det inte vad livet går ut på: att undersöka vem man är?

Senare på natten vaknar jag på min madrass bakom en av bokhyl­lorna. Bibi har smugit in i rummet med en hög nygjorda kopior som hon och Christer noga analyserar.
"Lite svartare här men håll tillbaka upptill!" manar Christer och Bibi tassar ut i mörkrummet igen. Själv faller jag ner i dröm­fylld sömn i en värld med Christers bilder som bakgrund. Jag hör hur han bortifrån sitt hörn vänder bladen i en bok. Långt senare märker jag att han släcker lam­pan. Men då krafsar redan gry­ningsljuset mot rutor­na.
Christer Strömholm är en samlare, sa jag. På hans hyllor trängs saker, otroliga saker som må sakna penningvärde men som för honom är oersättliga.
Men han samlar också på ord, på tankar och meningar. I ett kortre­gister, av samma typ som dem man finner på bibliotek, har han tusentals handpräntade kort. Noggrant sorterade efter ämnen som kärleken, konsten, döden, fotografin, erotiken osv.
Kort som är det koncentrerade resultatet av åratals tankar. Varje gång som något kommer för honom, så klottrar han ner det på vilken liten lös lapp som helst. När han så på kvällen tömmer fickorna och läser vad han skrivit ner under dagen, så kan det bli ett nytt kort.
På ett av dem står det: "Bara döda fiskar flyter medströms". Det är ord som jag ser varje dag, på en bropelare mellan Slussens och Gamla stans tunnelbanestationer i Stockholm. Ord som jag tycker känns bra att ha med sig på morgonen då jobbet väntar med okända utmaningar.
En samling av dessa "kort"-tankar kommer vad det lider ut i bokform. För Christer arbetar just nu med sitt "Testamente". Ja, boken heter så och är egentligen flera. Formatet ska bli litet men digert: två böcker med bilder, en med ett samtal om bilder och två med "kort"-tankar­na. Allt­sammans för­packat i en låda.

Jag vaknar först på morgonen. Huset är tyst och jag står och tittar på Christer som sover djupt i sin säng. Men jag känner mig lite skamsen - som stod jag och smög på honom - och går ut på går­den.
Ännu en het dag ligger på lur, det rasslar i det höga gräset på bak­gården och himlens blåa är hur högt som helst.
Jag funderar över Christers ord, "att det känns fint att sitta här på landet, i den svenska idyllen och titta på negati­ven och bilderna från storstäder". Med horor och hallickar, trans­sexuella och avvikare, de som är udda och de som är jämna.
Och just då, så kommer jag på vad det var jag kände när jag igår kväll såg hur Chris­ter arbetade med sina bilder: jag såg ömhet. Jag såg kärlek och ömhet i hans sätt att röra vid och behandla sina bilder.
Jag berättar förstås ingenting om det för honom, för han tycks mig vara en osentimental jäkel.
Men jag tar den med mig, min bild av honom hukad över bordet med sina bilder och hans sätt att röra vid dem.
Och så kommer de då, tankarna från korten, just som planet lyfter mig från Ängelholms flygplats och slänger mig tillbaks till min egen värld igen:

"Ett konstverk är en inre process - även för betrak­ta­ren".
Eller: "All konst är inte konst".
Och: "Man måste ha mycket kaos i sig för att kunna skapa."
Dessutom: "Fantasin är det som dina ögon inte ser".

Det där sista låter ju bra! Så kanske vågar jag låta honom läsa det här i alla fall!

PS. Christer Strömholm dog 2002.



söndag 19 april 2009

Mitt Galleri

Då och då har jag fått påstötningar och propåer om alla intervjuer och personporträtt jag gjort genom åren som journalist. Och visst, det är en rätt imponerande lista av namn när man kikar närmare på den. Det känns nästan som om jag träffade de flesta kändisarna under 80- och 90-talet, skrev om dom och porträtterade dom för olika tidningar.

För ett tag sen satte jag mig och läste igenom ett antal artiklar och fann att de faktiskt fortfarande höll rätt bra. Och eftersom jag nu har mitt eget forum här med bloggen, så tänkte jag mig ett litet experiment.

En dag i veckan, sannolikt måndan, lägger jag ut en gammal artikel. Ett personporträtt av nån spännande person som jag mött. De flesta har kommit till i ett visst sammanhang - en ny film, bok, skiva eller ett jubileum av nåt slag. Ändå ger de påfallande ofta en bild av personen i fråga.

Lätt redigerade och med en bakgrundsingress kanske de har lite läsvärde kvar. Det är i alla fall min förhoppning. Så med början i morron måndag så presenterar jag: Mitt Galleri.

Melancholy Man

Man borde kanske skaffa sig ett liv. I stället för att sitta och blogga varenda dag menar jag. Men det är ju faktiskt det som den här bloggen handlar om: Att fånga och beskriva livet i utförsbacken. Färden i allt snabbare takt mot ättestupan.

Dystert? Jovars, men inte oöverkomligt. Det är ju lika för alla. Deprimerande? Inte värre än att några glas glättigt vin kan råda bot på saken.

Och melankolin är det senaste begreppet på allas läppar sen det kommit en ny bok i ämnet. Jag har alltid gillat ordet och använt det med förstånd och försiktighet. Men snart är väl det också desarmerat och tillintetgjort. Så vilket ord ska man då använda?

Man behöver inte vara särskilt beläst för att känna igen melankolin. Att det handlar om förlust hade jag också kunnat berätta. Om längtan efter det som var eller aldrig blev. Om att tvingas se livet i vitögat också när det inte är rättvist och rosenrött. Och handen på hjärat, det är det rätt sällan.

Melankoli är ett vackert ord, tycker jag. Det handlar mer om djup än om svallande känslor. Om en omärklig rörelse, ett ögonkast mer än vilda gester och stora utbrott. Ett sorgset leende. En melankolisk människa kan sitta i en fällstol på Ölands Allvar och kisa mot solnedgången med en katt i knät. Hennes motsats stormar förbi i joggingkläder, rytandes i mobilen och med en setter kopplad i midjebältet.

Det finns ord som borde sättas i reservat. K-märkas kanske, eller uppnå naturskyddsstaus som det borde krävas licens för att få använda. Tillit är ett sånt ord. Ömhet likaså. Rörande vackra. Medan kärlek, solidaritet och frihet upphört att ha någon som helst betydelse utanför plakatvärlden och gott kan få bli tillgängliga för fri nedladdning.

Det kanske bara är jag som blivit överkänslig, men är det inte så att alltmer av livet pratas sönder? Det dissekeras och analyseras till förbannelse. "Prata om saken!" uppmanar experterna men problemet är ju att det är det enda vi gör. I stället för att prata borde vi leva och leva fullt ut. Världen vore en bättre plats om vi alla var stumma minst fyra dar i veckan. Som när onsdagarna var TV-fria i min barndom. Bara Aktuellt sände mellan 19:30 och 20. Sen blev det svart i rutan och folk umgicks med varandra. Slogs, fällde skog, rökte, älskade. Eller vad det nu var dom gjorde.

Våren är mer melankolisk än hösten och blå timmen mellan tre och fyra om morronen är mest melankolisk av allt. Det är då som dimfigurerna i vargars skepnad påminner om varenda förlust man varit med om. Då som dom stryker runt knuten och väser fuktigt och påstår att det aldrig mer ska bli gryning eller soluppgång.

Fast när man sitter på Allvaret och är melankolisk är vargarna långt borta. (En irländsk setter räknas liksom inte, trots släktskapet). Valsmelodin från bilradion nynnas i bakgrunden och fåren bräker hest. Livets korthet är aldrig mätbar. Inte heller dess längd, åtminstone inte så länge det pågår. Och det är ju inte heller längden det handlar om, brukar det sägas. Till slut är allt bara en fråga om kvalitet. Livskvalitet.


Dagens låt: Melancholy Man med de evigt unga, fortfarande lika fantastiska Moody Blues. Alltid före sin tid också för länge länge sen.


lördag 18 april 2009

Huven i det blå

Sen jag läst tidningen brukar jag bara vilja dra nåt gammalt över mig och bli kvar i sängen. Finns det nåt att glädjas åt i vår värld? Finns det nåt som helst hopp om mänskligheten eller om miljön?

Inte mycket om man ska tro nyhetsflödet. Lars Ekborgs gamla revynummer ”elände, elände, elände” regerar fortfarande. Och nu gick solen i moln också!

Dock är det vår och fåglarna sjunger i dungen. Så låt oss skita i nyheterna och slänga dysterkvistarna i sjön. Vad vi behöver är hopp och en massa duktiga människor som vågar trotsa motvind och uppförsbackar och tro på sina idéer. Här är berättelser om
några som gjorde det.

1886 blandade apotekaren John S Pemberton ihop en brygd av kokablad och kolanöt i en trebent gryta på en bakgård i Atlanta. Han hällde i socker och kolsyrat vatten och sålde drycken för fem cent glaset i sitt apotek, Jacob’s Pharmacy. Pembertons kompanjon Frank Robinson hittade på namnet Coca-Cola och det skrev han på reklamskyltar med sin snirkliga handstil.

Den första tiden hände inte så mycket. Några glas om dagen var allt som gick. Men så kom en viss Asa G Chandler in på apoteket. Han smakade, smackade och köpte Pembertons hemliga recept för 500 dollar kontant. 1888 bildade han Coca-Cola Company. Och den knubbiga flaskan? Jo, den ritades av en svensk, Alex Samuelson.

På etiketten till alla produkter från företaget Heinz står det ”57 varieties”. Vilket ska betyda att företaget marknadsför 57 olika produkter. Siffran är en rest från grundaren Henry Heinz dagar och har aldrig varit sann.

Henry Heinz brukade åka spårvagnen som passerade en stor reklamskylt för
21 varieties av skor. Han försökte räkna på fingrarna hur många olika sorts konserver hans företag gjorde men när han kom över 60 slutade han räkna. Det fick räcka med 57 och han skrev det på sina etiketter. Och så står det fortfarande, trots att Heinz har mer än 1200 olika produkter i sitt sortiment.

För drygt hundra år sedan vann fransmannen Emil Jellinek en rallytävling mellan Nice och Magnon. Hans bil var en tysk Daimler som han kallade Mercedes efter namnet på sin dotter.

Stjärnan på huven, Mercedes-Benz varumärke, ritade grundaren Gottfried Daimler på ett vykort till sin fru. På kortet märkte han ut sitt barndomshem i Deutz och skrev: ”En dag ska en stjärna lysa över mitt livsverk.”

Lego är latin och betyder ”jag läser” eller ”jag sätter ihop”. Leker man med de bägge danska orden leg godt, ”lek bra”, så får man också Lego.

Snickaren Ole Kirk Christiansen gjorde träleksaker sen han blivit arbetslös på 1930-talet. Efter andra världskriget for hans son Gotfred till England där han kom på idén att göra plastklotsar som gick att sätta ihop och ta isär hur många gånger som helst.

1955 kom det första Lego-systemet och idag leker mer än 35 miljoner barn i 115 länder med Lego. Och i Billund, där huvudkontoret fortfarande ligger, finns nöjesparken Legoland.

Vissa företag förknippas med sina maskotar. Den franska däcktillverkaren Michelins runda däckgubbe till exempel. Och Bassett’s godisgubbe Bertie.

Bertie föddes på 20-talet och är ihopsatt av olika godisbitar ur Bassett’s lakritsblandning Tit-bits eller engelsk konfekt. Blandningen kom till genom en slump och blev företagets stora lycka.

1899 var försäljaren Charlie Thompson på kundbesök i Leicester. När Thompson skulle visa de olika godissortena råkade han stöta till trunken med varuprover så att alltsammans for ut över disken och blandades i en enda färggrann röra. Kunden, först rätt skeptisk, blev förtjust när han såg färgröran och la omedelbart in en beställning. Bassett’s Allsorts var född.

Och idag ska jag plåta min svåger som är en annan drömmare som har lyckats. Hans skapelse The Wave ska snart visas på möbelmässan i Milano. Och hade det inte varit för att han alltid haft skallen långt uppe i det blå bland drömmar och stjärnor, så hade den vackra Vågen aldrig sköljt in över oss.


Dagens låt: God's Away On Business med den oförliknelige Tom Waits. Också en man med huvet i det blå som lyckats här i världen. Trots en minst sagt taskig start som riksfyllo och buse.



fredag 17 april 2009

Snart körförbud

Gamla vrak måste besiktigas ibland. Dom av kött och blod likaväl som dom av plåt. En gång om året ska det ske. Och då ska det vägas och viktas, måttas och provas. Igår var det dags.

Varför förvandlas jag till en ligistelev ställd inför rektorn när jag kör bilen in i hallen? Varför funderar jag över om det finns något sätt att muta den där unge mannen på eller en säker metod för att döda honom? På ytan verkar han ju trevlig men därunder finns makt att krossa mig med ett lillfinger.

Fast betyder det egentligen så mycket om bilen går igenom eller ej, annat än alldeles för mycket stålar i sjön? Det är ju ändå bara en plåtlåda på fyra hjul, även om det ligger en näve italiensk design i potten också.

Jodå, det handlar om prestige. Om att Alfan är min, bara min och har varit det sen den föddes. Ingen blond viking ska komma och insinuera att italiensk ingenjörskonst skulle vara mindervärdig och sämre än svensk! Ingen ska påpeka nån skavank som en svensk byråkrat uppfunnit för att ta ifrån mig lyckan att ratta min Alfa i fred. Tvinga mig att punga ut med hemska slantar för verkstadsbesök som egentligen är onödiga. Se bara hur många Alfor i alla åldrar som helt bekymmersfritt rullar på dom italienska vägarna. Verkar det som om det vore nåt fel på dom?

Jag laddar med argument. Är beredd att verbalt krossa besiktningsmannen. På precis samma sätt förbereder han sig att dräpa mig med sin fåniga lilla knappapparat där han petar in data som ska bli till mystiska felpunkter i protokollet.

Jag bläddrar nonchalant i Teknikens Värld och låtsas som om jag är fullkomligt likgiltig inför hans manövrar. Då säger han att det ser bra ut. Att han bara ska "ta en sväng".

Jag går inte på det. Han säger det för att jag ska andas ut. För att dråpslaget ska falla desto tyngre mot mitt huvud.

Han är borta länge. För länge. Och när han kommer tillbaka ser han precis så beklagande ut som jag visste att han skulle göra.

- Det lyser en gul varningslampa på instrumentbrädan som inte får lysa inom det här husets fyra väggar, säger han. Beklagar. Underkänt! Dessutom fungerar inte spolaren.

- Men det är ju bara slut på vattnet! protesterar jag. Jag kan väl få fylla på den?

- Beklagar. Ombesiktning inom en månad. Annars körförbud. Säger han och ler triumferande. Precis som han planerat hela tiden.

Jag visste det. Paranoid, moi? Nänä, det är så dom gör. Invaggar en i falsk trygghet för att sen slå till. Volvon som var inne samtidigt som jag gick minsann igenom. Och Saabar besiktas väl inte ens längre av humanitära skäl.

Snart är det dags för besiktning hos husdoktorn. Jag ger mig fan på att det blir körförbud där också.


Dagens låt: Drive My Car med The Beatles från mästerliga Rubber Soul. Det första albumet som skvallrar om varför dom var, blev och förblev det bästa som pop- och rockmusiken nånsin framfött. Och den 9 september kommer deras samlade produktion att ges ut i nydigitaliserad form. Ställ klockorna!


torsdag 16 april 2009

Nya Gröngölingsboken

Igår var jag på party. Releaseparty. Det är en fest där man firar att man släppt nåt. En bok till exempel.

Massor av folk som minglar, dricker och mumsar är det på ett RP och det kan vara väldans trevligt. Särskilt för den som släppt det man firar. Han/hon får hela uppmärksamheten och hyllas samfällt som kvällens hjälte/hjältinna. Solar sig i glansen som man säger.

Fast minglarna måste också ha en del att prata om ifall dom inte känner varandra så väl. Det enda gemensamma konversationsämnet är ju firarobjektet som kan bli lite uttjatad ju längre kvällen lider.

Förr fanns det konversationshandböcker som gav tips om hur man bär sig åt för att föra vettiga och civilicerade samtal om absolut ingenting i princip hur länge som helst. Men det är ju vad man gör varenda dag i radio, TV och dom flesta andra sammanhang. Så inför ett RP kan man behöva lägga sig i hårdträning för att kunna erbjuda det där lilla extra.

I september kommer boken som löser alla partykonversatörers problem. Tom Nuttall heter mannen som sammanställt den och om honom vet jag ingenting. Men boken heter You Are One-Third Daffodil: And Other Facts to Amaze, Amuse, and Astound och verkar av förhansinformationen att döma vara alla festprissars Gröngölingsbok.

För kan man bara på ett alldeles naturligt och fullkomliget självklart vis ta upp en massa olika vitt skilda ämnen, så finns knappast den fest som inte blir en garanterad succé. Här följer därför en uppräkning av olika fakta som kan bli samtalsämnen från Nuttalls bok och som kan vara bra att börja med:

Sex procent av alla hjärtattacker inträffar under samlag, 90 procent av gångerna under utomäktenskapligt sex.
En av tio vuxna har ett extra par revben.
Fotbollsspelaren Cristiano Ronaldo är döpt efter Ronald Reagan.
Varje år måste i snitt tolv japaner lämna Paris på grund av grav kulturchock.
I Paraguay är det lagligt att duellera – om deltagarna har registrerat sig som blodgivare.
Myror jobbar bara under en femtedel av dagen.
Nollywood – Nigerias filmindustri – producerar fler filmer än både Hollywood och Bollywood och är landets näst största arbetsgivare.
Finska språket har inget tempus som uttrycker framtid.
Efter Marilyn Monroes död ökade självmorden tillfälligt med 12 procent i USA.
Två tredjedelar av alla människor har aldrig sett snö.
På eskimåspråket inuktitut betyder ordet iminngernaveersaartunngortussaavunga ”Jag borde försöka att inte bli alkoholist”.
Om en vd förlorar ett barn sjunker företagets lönsamhet med i snitt 20 procent under dom närmaste två åren. Förlusten av en äkta hälft leder till ett fall på cirka 15 procent. Men om svärmor dör ökar lönsamheten med sju procent.

I väntan på att bli bjuden på Nuttalls releaseparty i höst har jag börjat nöta in alla fakta ovan. Dom bör räcka länge för det värsta partytroll, vilket inte jag är. Men känner du att du behöver några till så håll tillgodo:

Nötter är en av ingredienserna i dynamit.
Barn som badar dagligen och tvättar händerna minst fem gånger om dagen löper 25 procent större risk att drabbas av astma än dom som inte gör det.
Under andra världskriget hade alla italienska soldater i Nordafrika med sig en egen espressokokare.
Nasa har aldrig haft en rymdfärja i luften mellan den 31 december och 1 januari. Man är inte säker på hur programvaran skulle reagera på det nya året.
Harry S Truman hade inget mellannamn. Hans rådgivare ville att han skulle lägga till en extra initial för att få mer trovärdighet hos väljarna.
En normal kvinna tillbringar två år framför spegeln.
Adolf Hitler nominerades till Nobels fredspris 1938.


Dagens låt: Wow and Flutter med Stereolab från albumet Mars Audiac Quintet. Varför? Varför inte? Ett band och en låt som man kan konversera länge om.



onsdag 15 april 2009

Restoration

Sånt som förfaller bygger man upp. Om man inte river ner vill säga. Fast det gäller inte kroppen. Den är oftast stadd i kontinuerligt förfall och är ett ständigt renoveringsprojekt.

På väg mot ättestupan har jag hunnit växa samman med tanken att jag aldrig kommer att få den kropp jag helst skulle vilja ha. Aldrig kommer jag att kunna köpa kläder i vilken konfektionsbutik som helst, aldrig smäcka i mig obegränsat av den mat jag helst vill och ändå behålla midjemåttet. Och aldrig ska någon beskriva mig som att "gärningsmannen var en smal och gänglig typ".

Inte heller kommer kroppen i närheten av den idealbild som de stora konstnärerna skapat. Det enda som Michelangelos David och jag har gemensamt är, att vi tillhör det otäcka könet.

Värst av allt är det efter frossarhelger som påsken då det ligger godisägg och lurar under varenda kudde. Låt bli! uppmanar jag mig själv, men lyder jag? Icke! Och när jag sen kommer tillbaka till jobbet, vad väntar då i postfacket? Besked om en rejäl lönehöjning? Nänänä, en fullmatad godispåse är vad som smugit sig in där!

Nu är jag egentligen ingen godisråtta och borde lätt kunna avstå, men man är väl inte sämre än att man kan ändra sig? Så in åker segt, sött och surt om vartannat uppblandat med choklad, marsipan och lakrits. Lägg där till en massa smarrig mat och hinkvis med vin och man inser varför det inte kan bli tal om att ta hem trofén som påskens framgångsrikaste hälsotroll.

Men nog är det märkligt hur lätt man straffar sin kropp? Som om den inte var en del av mig själv. Som om det inte vore jag som for illa av att utsätta den för sånt som den bevisligen inte mår bra av. Är man dessutom sockersjuk och ska undvika kolhydrater, så är påsken en svår och mörk tid.

Fast det är bara att bita ihop. Inte bita av och absolut inte med nåt i munnen som går att svälja. Som med nyårslöften blir det till att ta sig saken an. Börja motionera, äta mindre, cykla och försöka tänka på annat än mat. Men hur gör man det? Våra hjärnor är ju så sjukt programmerade på driftsuppfyllande: att äta och knulla är det enda det handlar om när allt kommer till kritan!

Och den kombinationen råder även fullt ut i naturen. I Elfenbenskusten har forskare upptäckt att schimpanshannar byter till sig sex mot kött. Honorna spelar med och väljer aktivt hannar som är villiga att dela med sig av sina nedlagda byten. Hannarna ger dessutom kött till honor som för tillfället inte är brunstiga. Dom räknar uppenbarligen med att det ska betala sig nån gång i framtiden.

Aporna är strateger, för kött som är en viktig proteinkälla får honorna att vilja kopulera med de bästa jägarna. Dom som står lägre i rang men är hyggliga och tillgivna och försvarar honorna blir däremot ratade när det ska till. Otack är världens lön.

Men om vi nu är så styrda av drifter och behov är det väl lika bra att ge upp försöken att bli en bättre människa med vackrare kropp? Det är ju ändå ingen idé att anstränga sig om det är genetiska faktorer som styr.

Det är så jag brukar tänka när min svaga karaktär går upp i en tunn, blå rök sedan kampen som vanligt visat sig omöjlig att vinna. Och då spelar höga blodvärden, värk i bröstet, svettig panna och en kraftigt tilltagande ekvatorlinje runt midjan rätt liten roll. För det är kanske ändå inte min kropp det handlar om när det kommer till kritan utan nån annans?


Dagens låt:I Wanna Be Adored med The Stone Roses. Från det legendariska Manchester
gängets självbetitlade första platta 1989.