lördag 25 april 2009

Älska mig!

Susan Boyle. Den okyssta 47-åriga sångfågeln som slog igenom i brittisk TV. Ingen kan ha missat henne och alla tycker något om henne. De flesta säkert med rörelsens tårar sipprande ur vrårna.

Och man kan tycka och tänka vad man vill om rösten Boyle. Men jag tänker mest hur avslöjande hon är för hur livet är. Vår kultur och den cynism som så dominerar tillvaron. Inte bara i medier och bland kändisar utan också i allas våra små tillvaror.

Såg en ung tjej på perrongen i morse. Hon var rejält stor. Överviktig, fet, vad ni vill. Så gick en fotomodellsnygg kille förbi. Han såg givetvis inte henne och om han gjorde det så tänkte han väl bara: "Det var en rejält fet och överviktig tjej!"

Men hon såg honom och hennes blick gick inte att misstolka. Ögonen blev fuktiga, öronen hängde som på Lady hos Tony's på julafton. Hon trånade helt enkelt. Helt mänskligt. Han var ju så snygg!

Vardagsdramaturgin utesluter att det någonsin kommer att tända till från hans sida. Och här kommer Susan Boyle-fenomenet in i bilden. För precis som Amanda Holden, tjejen i juryn, påpekar så är vi fullblodscyniker i våra förhållanden till och förväntningar på andra människor. Och i synnerhet till människor som trots att dom trotsar vedertagna uppfattningar om hur man ska och får se ut, ändå propsar på att bli älskade, erkända, sedda.

Avvikarna ska hålla klaffen och sig själva på mattan är signalen och den är alla medvetna om. Särskilt avvikarna.

Men också den fulaste, mest groteska människa vill bli älskad. Det har det skrivits operor och romaner om. Den pinnsmalaste och den fettjockaste vill älska och känna kärlekens besvarade elektropulsar genom kroppen. Den från alla tänkbara normer mest avvikande vill inte bli utskrattad i en freakshow utan uppskattad och sedd för sin varma och spännande insida. Och kanske lite för sin spektakulära utsida. Precis som modellpojken.

Självklart? Självklart! Därför är allt så bedövande, nedstämmande, deprimerande när man tittar på klippet med Susan Boyle. För förändras något egentligen efter hennes sångtriumf? Hon är ju precis lika taskigt klädd och lika skäggig och ful som innan hon öppnade sin okyssta mun. Bara hennes klockrena klang har smetat av sig på våra insidor för tanten sjunger onekligen som en ängel. Och vårt dåliga samvete över att vi dömde henne efter hennes yttre får sin en liten knuff. Fast den är mild och av övergående natur.

För nästa gång har vi glömt allt och kommer att agera precis likadant. Och nästa och nästa och nästa.

Och tjejen på perrongen, hon kommer att osedd få fortsätta tråna efter modellgossarna. Det är trist, alldeles bedövande sorgligt, men det är så det är. Livet är inte rättvist. Inte ens om man sjunger som Elaine Paige.


Dagens låt:
Everybody Needs Somebody to Love i en häftig liveinspelning med Rolling Stones tillsammans på scenen med låtens kompositör Solomon Burke, en av rock- och bluesmusikens verkliga tungviktare.