fredag 24 april 2009

Åsiktsmaskinen

Allt oftare känner jag mig bara som en trött tyckare. Ett åsikstroll som går Kungsgatan ner och tycker en massa om folk jag möter. Att nån ser imbicill ut, att en annan har väldigt kort kjol. Att en medelålders man som kommer rakt emot mig har en ansiktsfärg som siar om att han kommer att vara död inom en månad. Att tre barnvagnar i bredd är två för många.

Jag slår upp tidningen, loggar in på nätet, sätter på radion, stänger av TV:n. Och hela tiden så tycker jag. Har åsikter, fördomar, synpunkter. Måste jag det? Kan jag inte få en smula tyckfrihet?

Tiden kräver åsikter och fort som fan ska det gå. Varenda dag är som en Vi-femma i Aftonbladet där jag har att ta ställning till om det är rätt av staten att inte ta över SAAB eller om smådjur ska få rösta i kyrkovalet.

Morfar behövde knappast tycka nånting förrän framåt elva på förmiddan. Då kunde han kanske tycka att matsäcken i bleckburken var god eller också att den inte var det. Sen var det inte mer med det. Han kunde låta bli att att tycka något ända till kvällen då dagsnyheterna från TT berättade att linjen som förespråkade ett obligatoriskt system för tjänstepension vunnit folkomröstningen. Det tyckte morfar var bra.

Att man reducerats till en åsiktsmaskin kanske är ett tidens tecken. Samtidigt skulle vi tycka utav helvete i min ungdom också. Fast då helst likadant som alla andra. På det området har det blivit bättre. Nu får man tycka vad man vill. Till och med fel. Bara man hittar tillräckligt många andra som tycker fel på samma sätt. Då kan man bilda en intressegrupp eller ett nätverk. Starta en remissrunda eller en grupp på Facebook.

För egentligen är det ju konsensus som eftersträvas. Se där, nu skrev jag det i alla fall, ordet jag 1987 lovade att aldrig sätta på pränt. Fast det är förstås så vedertaget att jag nästan glömt synonymen, ett beslut som fattats i samförstånd. Vilket låter som hämtat ur ett partiprogram. Konsensus däremot låter mer som nåt studentikost hyss.

Men samförstånd är något väldigt fint. Det hävdas ibland vara av svenskt ursprung och att det bara är vi av alla folk som inte offentligt pucklar på varann när vi inte är överens. Den som påstår det har aldrig suttit på en sportbar i Solna och sett AIK mot Djurgården på storbildsteve. Gud bevare den som bara antyder att Djurgårn skulle haft en straff. Ett sånt uttalande, och sen finns
det inte hela ben kvar i kroppen att lägga ordet KONSENSUS i Alfapet.

Näe, precis som med rökningen och mobilerna borde åsiktsfria zoner upprättas. Några bord och stolar under en väsande gasolvärmare där man kunde sitta, till och med mitt i vintern med en flisfilt runt axlarna och inte tycka nånting alls. Inte ha en enda åsikt.

- Fryser du inte?

- Ingen aning.

- Men du vill väl komma in i värmen?

- Tror jag inte.

- Ska'ru sitta här tills du fryser ihjäl?

- Vet inte.

Och så där går det på. Och på och på och på. Och allra längst inne i kroppen väser en varm låga av tillfredsställelse över att få frysa ihjäl - eller hasa sig fram mot ättestupan på annat vis - utan att behöva tycka ett enda dugg om saken. Det tycker jag om. Så Gud bevare vare den åsiktsfria döden!


Dagens låt: Stop, I Don't Love You Anymore med Sharleen Spiteri. Har snart haft hela den här plattan som dagens låt. Men Sharleen och varenda låt är faktiskt super. En av de bästa plattorna på åratal enligt min åsikt. Och det var väl den ni ville höra, eller?