tisdag 28 april 2009

Det bleka minnet

På färden mot ättestupan är det lätt att snegla åt backspegeln. Att vilja kolla efter om allt var som man minns det eller om det i själva verket är helt annorlunda. För minnen är otrogna lymlar som tumlar runt i vinden, som gör tvärsäkra statements och som målar i grälla färger: Så här var det! försöker dom säga. Tro dom inte!

För så var det inte. Aldrig. Eller nästan. Bara om minnet fotograferats av kan det likna det som skymtar i backspegeln, men inte ens då är det säkert. Likadant med ansikten. Dom är ju bara ansikten. Saknar röst, minspel, doft, närvaro. Saknar den människa som gav det existens. Är bara namnet under bilden på albumets tummade sidor. I samma stund som våra vägar skiljdes inleddes blekningsprocessen för att sen inte sluta förrän allt var bortnött. Allt utom "minnet".

"Minnet" ger legitimitet åt precis vad som helst. Man kan måla det neongrönt, krydda med curry och sen spöka ut det i en Kinaimporterad papegojmask som kallas Monster-Sune-Stina. Eller vad faan.

För minnet är lika sant som skvadern. Lika konstruerat och lika illa strukturerat. Som en akademisk fantasiprodukt. Jag försöker gå tillbaka till en bestämd månad ett givet år. Omöjligt! En vecka då? Går inte. Men en dag? Näe, det är ogörligt. För i samma stund något händer, bleknar det bort och glöms. Kvar finns begreppet "minne", poesi skrivet med vatten, kratsat med pekfingret i sanden. Och vågorna tvättar bort och vågorna döljer effektivt vartenda brott.

Varför är det då så viktigt att minnas?

För att vi ska orka röra oss framåt. Bli medvetna om att vi i samma ögonblick som vi sätts ner på marken anträder färden mot ättestupan. För att orka framåt måste vi tänka bakåt. Skapa jämvikt och balans mellan då och sen. Och kalla det för nu.

Jag hävdar ofta min brist på känsla för nostalgi och det är sant: jag hyser väldigt liten längtan åter. Men det beror förstås på medvetenhet om att det är omöjligt att backa framåt. Och då får självbevarelsedriften styra skutan. Minnet får bli till en taskig schlager eller ett oretuscherat foto med blekta Agfafärger från semesterresan till Mallorca 1966.

Undrar hur man skulle reagera ifall någon sedan länge död plötsligt stod framför en. Sa hej, det är jag. Känner du inte igen mig?

Näe, det skulle jag nog inte göra. Jag skulle undra vem den där personen som säger hej till mig liknar. För visst är det något bekant över honom. Jag kan bara inte säga vad. Och sen skulle jag gå vidare och inte tänka mer på saken. Kanske bara snegla lite åt backspegeln och undra.


Dagens låt:
Indoor Fireworks med Lucinda Williams och Elvis Costello. Det slår gnistor när dessa bägge giganter kommer samman, även om det som här sker i en nedtonat högintensiv låt.