tisdag 21 april 2009

Fotnot

När man går mot ättestupan måste man ha bra skor. Inte såna som man får skoskav av hela tiden. Jag har problem med det där. Har svårt att hitta dom perfekta pjucken.

Gick till specialisten Alewalds på Kungsgatan och köpte mig ett par Rolls Royce för dyr peng. Dom kallas visst så, fast jag minns inte vilket märke det är. Snygga? O ja. Bra? Säkert, men jag får skoskav av dom. Så jag plockar fram ett par gamla, väl ingågna skor som jag inte haft på hela vintern. Och vad händer? Skoskav igen, så klart!

Vad gör jag? Blir det fel på fötterna när man fyllt 59 plus? Förändras dom plötsligt bara som en ytterligare påminnelse om vilken nesans resa man är ute på?

Jag är inte särkilt konspiratoriskt lagd, men skulle inte bli förvånad om det fanns en lite skoskavsjävel nånstans i universum vars stora och enda uppgift är att hitta en söm eller ett hack på häl eller sula som kan ge ett rejält skav med ballongstora blåsor. Jag tror att han, den där lilla jäveln alltså, ser ut ungefär som Carl Tham. Lite störig av sig med skarp näsprofil och en rätt förarglig typ på det hela taget.

Jag sponsrar numera apoteket genom att köpa skavsårsplåster som är dyra som renaste guld. Det skulle nästan löna sig att vara en enbent John Silver bara för att kunna få extra valuta för dom där exklusiva plåstren sin gröna plastask. Jag vet inte vad dom heter heller, men man måste diska i tre dar för att kunna finansiera ett inköp.

Så ni ser, att underskatta skavsårsproblematiken kan bli både dyrt och smärtsamt. Dessutom kan den snabbt ruinera en, om plåstren inte hjälper. För det är inte säkert att dom gör. Ibland blir det liksom två skickt under i stället för ett och bägge gör lika ont. Då får man dubbla kostnaden men ingen bot. Svåra saker det där.

Och om tre veckor är det dags för Japan och där måste jag ha koll på skodonen. De ska ju av stup i kvarten i en massa olika sammanhang har jag förstått och inga hål på strumpan får förekomma heller. För då blir det till att skamset kräla runt i stoftet om det inte är ännu värre tag som väntar.

Fast det som just nu känns mest problematiskt är faktiskt att jag inte äger ett par totalt bekväma skor att ta med, som dessutom estetiskt lever upp till minimikraven. När mina enda sköna, fult slita dojjor sviker, vad gör jag då?

Tänkte ta mig en lite tur till Eccobutiken nån dag. Dom skryter ju med att deras produkter är rena massagen för fossingarna. Och nu när sossarna backar i opinionen, så kanske dom inte heller köper så mycket Eccopjuck längre och man får bära dom utan att ha partibok.

Så skulle någon av er där ute i cyberspace ha några tips eller bra råd hur man löser denna för mig så svåra fotnot, tas de tacksammast emot.


Dagens låt: Walk A Mile In My Shoes med Elvis Presley. Skulle förstås även kunnat vara These Boots Are Made For Walking. Så vi slänger in den också. Med Jessica Simpson! Just for the fun of it! Men det är klart att
originalet med Nancy Sinatra egentligen är bättre.