måndag 27 april 2009

Måndagsmood

Man ska dö om våren. När grönskan är skirast, himlen blåast och kvinnorna vackrast. För ingenting blir bättre än då. Om sommaren har det redan börjat slajda utför. Och hösten, ja det är ju förmultnandets och döendets tid. Men våren...

Våren är levandet. Tiden då spegelbilden gör döden synlig. Den grinande döskallen som stirrar tillbaka från spegelvärlden och säger att det är okej att sluta nu. Att stå i fönstret och se ut mot ängen där daggen stiger medan korna råmar och veta att i begynnelsen är födseln. Och döden. Att slicka i sig medvetenheten om döden, ger livet sin styrka. Och att det är som allra som kraftfullast just nu. I denna gullregnets månad.

Har ägnat min helg åt Ibsen och Strindberg. Kanske därför det känns så muntert att inleda en ny vecka. Ibsen läste jag: Hedda Gabler. I Klas Östergrens nyöversättning. Stark och väldig och bättre än vad jag vill minnas Henrik från sjuttiotalet. Han sa det också, Östergren, när jag intervjuade honom. Att Ibsen är oerhört mycket bättre än sitt rykte och vad vi tyckte då. Det var Strindberg som räknades, revolutionären. Men nu kommer Ibsen starkt på innern och han vinner mark i sista kurvan.

Om det inte vore för Påsk. På Stadsteatern. I norsk regi. Där alla bara sitter rätt upp och ner på varsin stol och spelar texten. Avskalat och väldigt Norénskt. Leta längst in i löken, dra sal från skal. Och vad finner du? En mening. Sort of, vill jag mena.

Men både Ibsen och Strindberg gör det lite lätt för sig tycker jag. Henrik med ett för snabbt och lättvindigt tragiskt slut, August med ett för snabbt och lättvindigt lyckligt slut. Det känns som om bägge tröttnade innan dom var färdiga. Som om fordringsägarna flåsade dom i nacken och krävde en ny succé som gav dom plenty of guld.

Annars är ju inte ekonomin den sämsta drivkraften för stor konst. Både Dostojevskij och Dickens skrev med kronofogden i hälarna och det var viktigt att deras verk blev ekonomiska framgångar. Och enda sättet som dom kunde bli det, var om folk gillade vad dom skrev. Och det gjorde dom. D & D var uppfinnarna av cliffhangers. Eftersom dom skrev följetong för tidskrifter måste dom ha öppna slut som fick folk till kiosken nästa vecka att köpa nya numret för att få veta hur det gick. Där har vi fortfarande en del att lära.

Men att dö om våren är fortfarande drömmen, cliffhanger eller inte. Man kan tycka att det är sorgligt att lämna in när det är som ljuvast. Men tvärtom. Man ska lämna festen när den är som roligast. Sluta älska när kärleken är som mest passionerad. För ingenting blir bättre. Nånsin. Allting bär utför. Hösten väntar och ensamheten. Tomheten och bitterheten som är den enda smak som finns kvar sedan alla känslor har frusit till is. Sen. Fast inte än!

Jag tror åtminstone August var väl medveten om hur livet stod i beroende till döden. Ibsen också förresten. Dom var varandras fiender, låg offentligt i luven på varann. Sin tids Schulman & Birro. Men i sinom tid skulle dom ha fallit i varandras armar om tillfälle bjudits.

Och det är ju en gudibehaglig tanke att även den grövsta fiendskap kan utmynna i ett famntag till sist. Så låt mig krama om döden. Och låt det ske om vår'n.


Dagens låt: I Drive My Friend med Frida Hyvönen. Bara så jävla bra!!