söndag 19 april 2009

Melancholy Man

Man borde kanske skaffa sig ett liv. I stället för att sitta och blogga varenda dag menar jag. Men det är ju faktiskt det som den här bloggen handlar om: Att fånga och beskriva livet i utförsbacken. Färden i allt snabbare takt mot ättestupan.

Dystert? Jovars, men inte oöverkomligt. Det är ju lika för alla. Deprimerande? Inte värre än att några glas glättigt vin kan råda bot på saken.

Och melankolin är det senaste begreppet på allas läppar sen det kommit en ny bok i ämnet. Jag har alltid gillat ordet och använt det med förstånd och försiktighet. Men snart är väl det också desarmerat och tillintetgjort. Så vilket ord ska man då använda?

Man behöver inte vara särskilt beläst för att känna igen melankolin. Att det handlar om förlust hade jag också kunnat berätta. Om längtan efter det som var eller aldrig blev. Om att tvingas se livet i vitögat också när det inte är rättvist och rosenrött. Och handen på hjärat, det är det rätt sällan.

Melankoli är ett vackert ord, tycker jag. Det handlar mer om djup än om svallande känslor. Om en omärklig rörelse, ett ögonkast mer än vilda gester och stora utbrott. Ett sorgset leende. En melankolisk människa kan sitta i en fällstol på Ölands Allvar och kisa mot solnedgången med en katt i knät. Hennes motsats stormar förbi i joggingkläder, rytandes i mobilen och med en setter kopplad i midjebältet.

Det finns ord som borde sättas i reservat. K-märkas kanske, eller uppnå naturskyddsstaus som det borde krävas licens för att få använda. Tillit är ett sånt ord. Ömhet likaså. Rörande vackra. Medan kärlek, solidaritet och frihet upphört att ha någon som helst betydelse utanför plakatvärlden och gott kan få bli tillgängliga för fri nedladdning.

Det kanske bara är jag som blivit överkänslig, men är det inte så att alltmer av livet pratas sönder? Det dissekeras och analyseras till förbannelse. "Prata om saken!" uppmanar experterna men problemet är ju att det är det enda vi gör. I stället för att prata borde vi leva och leva fullt ut. Världen vore en bättre plats om vi alla var stumma minst fyra dar i veckan. Som när onsdagarna var TV-fria i min barndom. Bara Aktuellt sände mellan 19:30 och 20. Sen blev det svart i rutan och folk umgicks med varandra. Slogs, fällde skog, rökte, älskade. Eller vad det nu var dom gjorde.

Våren är mer melankolisk än hösten och blå timmen mellan tre och fyra om morronen är mest melankolisk av allt. Det är då som dimfigurerna i vargars skepnad påminner om varenda förlust man varit med om. Då som dom stryker runt knuten och väser fuktigt och påstår att det aldrig mer ska bli gryning eller soluppgång.

Fast när man sitter på Allvaret och är melankolisk är vargarna långt borta. (En irländsk setter räknas liksom inte, trots släktskapet). Valsmelodin från bilradion nynnas i bakgrunden och fåren bräker hest. Livets korthet är aldrig mätbar. Inte heller dess längd, åtminstone inte så länge det pågår. Och det är ju inte heller längden det handlar om, brukar det sägas. Till slut är allt bara en fråga om kvalitet. Livskvalitet.


Dagens låt: Melancholy Man med de evigt unga, fortfarande lika fantastiska Moody Blues. Alltid före sin tid också för länge länge sen.