torsdag 23 april 2009

Rädsla, så funkar den

Jag tror att rädsla är det farligaste som finns. Själv är jag rätt lite rädd. Egentligen. Fast jag kanske bara bryr mig för lite. Nån gång kan jag dock gripas av en fullständigt obefogad skräck.

Rädslan är rationell och irrationell på en och samma gång. Jag blir skrämd av verkliga faror, men också av inbillade.

I en skräckfilm är det dödsfarligt att gå in ensam i ett öde hus. I verkligheten är sannolikheten större att jag får taket över mig, att en trossbotten ger vika så jag brakar ner i källaren eller att en lös planka slår in skallen på mig.

Spöken och andar är fantasiprodukter. Dom är farliga genom sin osynlighet och monstret i garderoben är det bara jag som kan höra. Fantasin är skräckens gödsel. En verklig våldsman å andra sidan både syns och finns och kan se alldeles vanlig ut. Till och med vara snäll till att börja med.

Dom flesta är rädda för något men sällan för samma sak. Någon fruktar tandläkarstolen, en annan höga höjder. Det är inte själva rummet, miljön, som är skrämmande utan innehållet som jag fyller det med. Dom negativa förväntningar som min egen rädsla framkallar.

En fängelsecell är ångestladdad så länge den är en cell. Men när dom bygger om kåken till vandrarhem förvandlas cellen till ett mysigt natthärbärge som skyddar mot regn, rusk och kyla.

Rummet på Gripsholms slott är bara ett rum bland några hundra andra. Tills guiden berättar att där spökar. Då faller temperaturen och nackhåren reser sig.

Jag framkallar själv rädslan och borde därför kunna blåsa bort den på egen hand. Fast det är lätt att säga tulipanaros. För i samma ögonblick som min tanke tappar fokus och låter mig dras med utför fantasins rutschkanor, så sipprar vett och sans ut. Och då blir jag rädd. Antingen jag sen är det eller inte.


Dagens låt: Scary Monsters med David Bowie. En rätt scary låt från en tid när Bowie framstod som scary hela han.