söndag 26 april 2009

Mitt galleri: Gösta Ekman

Det var inte första gången jag träffade Gösta Ekman när jag intervjuade honom för ICA-kuriren 1996. I samband med att jag skrev min bok om Hasse & Tage ställde han upp och berättade levande och spirituellt om arbetet och vänskapen i Sveriges mest framgångsrika fria teatergrupp: AB Svenska Ord. Men samtalet ute på Djurgården handlade om mer personliga saker. Som förhållandet till pappa Hasse.
Numera är Gösta Ekman professor i humor vid Teaterhögskolan och gift med nya Dramatenchefen.

Paret Ekman kommer gående hand i hand i solskenet på trottoaren och en dam i sommarljus kappa viskar förtjust till sin väninna:
- Titta, är de inte för gulliga?
Jag vet inte om "gulliga" är den rätta benämningen för att beskriva Marie-Louise och Gösta Ekman. En del skulle kanske säga "tuffa", "provokativa", "kontroversiella". Andra "roliga", "knäppa" eller "lite konstiga".
Fast jag tror jag förstår vad damen menar. För här kommer två människor som verkar vara i harmoni med varandra och med världen runt omkring. De liksom är i varandra, samtidigt som de också är var för sig. Som John Lennon och Yoko Ono ungefär.
Så kör till! Språket är en formbar massa som man kryddar efter behag. Och faktum är, att det ser rätt gulligt ut då de tar farväl av varandra, innan vi drar oss tillbaka med Gösta till skuggan under en parasoll, med ett gäng tjattrande gråsparvar som enda vittnen.
Han rör om i sin kaffekopp medan en mild bris rör om i hans hår. Bakom de färgade glasen skrattar ögonen; det är en avspänd och glad Gösta Ekman vi möter. Om några dagar sticker han och Marie-Louise iväg för sommaren. Ner till byn i Frankrike, som är deras gömställe. En plats där ingen har en aning om vem Gösta Ekman är.
I Sverige vet alla det. "Känd redan som spermie", har han själv sagt och man måste ha levt i ett hål under jorden de senaste trettio åren för att säga emot honom.
Hans pappa, Hasse Ekman, fick en gång frågan hur det känns att vara så känd och han svarade med en motfråga: "Hur känns att ha puckelrygg?" Det går inte att svara, för man vet inte om något annat.
Att vi träffar Gösta just nu beror på att han spelar huvudrollen i hustru Marie-Louises nya film "Nu är pappa trött igen", som snart kommer upp på biograferna.
"Pappa är trött" är en språklig omväg för att rätt ut slippa säga det obehagliga "berusad" eller "full". Ett sätt att släta över och ljuga lite, både för sig själv och omvärlden. Att vara full är ju så grovt och slutgiltigt; är man trött så finns det ännu hopp.
- Marie-Louise skriver om sådant som andra författare brukar ha mellan raderna, konstaterar Gösta enkelt.
Någon klok person sade, att egentligen är det ganska fantastiskt att vi överlever barndomen. Inte på grund av kroppsliga hot och faror, men själsliga. Som krocken med vuxenvärlden till exempel.
Det hade väl knappast funnits konst om inte denna kollision varit så påtaglig och ofta våldsam. Många använder ju resten av sina liv till att buckla ut, räta till och lackera om det kvaddade vrak vi kallar barndom. För det är inte alltid tack vare föräldrarna, utan trots dem som många förmår bli lyckliga i sina liv.
Göstas insats i "Nu är pappa trött igen" kommer snart att fogas till raden av oförglömliga Ekmanprestationer. Det är ett avklätt och naket porträtt av en människa som tar väldigt mycket plats i tillvaron. Direktör Khopp, som han heter, är en översvallande och odräglig person; motbjudande, charmig, älsklig och svinig. Han är dominant, manipulativ och falskt känslosam. Men det står också en aura av "livet i den stora världen" runt honom och hans tonårsdotter stöttar med barnets lojala förtjusning sin far, sedan hans andra kvinnor slängt ut honom.
Verklighetens direktör Khopp hette Walter Fuchs. Han var festfixare, konstnär och PR-man och började en gång sin bana som tonåring hos Göstas farfar, Gösta Ekman den äldre. Senare arbetade han också hos Hasse Ekman, där Gösta lärde känna honom.
Men framför allt var Walter Fuchs Marie-Louises pappa.
- Walter var ett begrepp inom branschen och man kan säga att vi med filmen gör avstamp hos honom. Vi använder honom som en trampolin, men gör inget direkt porträtt, säger Gösta.
Många kommer säkert att bli chockade av filmen, för det är ingen smickrande föräldrabild som framställs. Men det handlar om ärlighet och uppriktig vilja att se igenom och gå till botten med all lögn, både offentlig och personlig.
- Jag har med åren förstått, att jag är en mycket misstänksam person och en av orsakerna till det är väl att jag föddes i offentlighet, funderar Gösta. Folk har förutfattade meningar om mig, om vem jag är och hur jag ska vara och det gör mig extremt på min vakt. Jag lyssnar oerhört noga på vad man säger, funderar över vad de egentligen menar. För man säger ju en sak men menar ofta motsatsen.
Den sortens kluvenhet kan vara förödande för ett barn, som inte begriper ironi förrän sent i sin utveckling. För det skapar osäkerhet, att ständigt vara på sin vakt och försöka upptäcka flera sanningar i allt som sägs.
- Är sedan ens far en stark personlighet som dominerar omgivningen när han är närvarande, men som plötsligt bara försvinner, så är det väl inte konstigt att man blir väldigt beroende av honom, tror Gösta.
Själv lärde han inte känna sin pappa förrän han som sextonåring blev regiassistent åt honom i filmen "Sjunde himlen". Det var egentligen första gången han mötte Hasse Ekman på riktigt. Visst hade Gösta ofta saknat sin far, men han tror att det var lyckligt att de träffades först som de gjorde: genom arbetet.
- Jag var fem år när han stack med skådespelerskan Eva Henning och lämnade min mamma med tre småpojkar bredvid och en fjärde i magen. Så det är väl ingen överdrift att påstå, att "begreppet Hasse Ekman" knappast var särskilt populärt hemma hos oss.
Gösta idoliserade sin frånvarande far, som under alla åren bara var en affisch på väggen: den berömda halvprofilen med hatten och cigaretten efter amerikansk förebild. Hur det sedan såg ut bakom den affischen var en annan sak.
- Men när vi äntligen träffades var det väldigt bra, minns Gösta. Trots att jag närmade mig honom med uppblåsta drömmar om hur jag skulle få komma in i hans värld, leva i strålkastarljuset uppe i huvudstaden långt från Limhamn, uppleva filmvärlden där allt och alla var så fantastiska! Jag nalkades en dröm som jag ville skulle bli verklig.
Att det var en krävande värld där man måste lära sig leva med både möten och skilsmässor hade ingen berättat för Gösta. Att det inbyggt i yrket också finns skilsmässor, när man efter en film eller en teaterpjäs finner hur allt plötsligt är över. Att ljusen släcks, gemenskapen upplöses och var och en får gå åt sitt håll igen. Men att härda sig och stå emot är inte lätt och frågan är om det ens är särskilt bra att försöka göra det.
- Med åren rostar visiret sönder, konstaterar Gösta. Man blir känsligare. Jag har svårare att skydda mig idag än vad jag hade tidigare. Medan man är yngre och fullt upptagen med att etablera sig för att bli någon, kan man ofta vara ouppmärksam på omgivningen, inte tycka sig ha tid eller råd med andra. Man ska bara gå sin egen väg.
- När man så har gått den och blivit lite äldre, så blir stegen långsammare och det är svårare att fly undan ansvaret. Man kan inte längre dra sig undan konflikter och sånt som är smärtsamt utan man måste ta itu med dem.
1986 föll tillvaron ihop runt Gösta. Hans andra äktenskap hade tagit slut och plötsligt stod han ensam i spillrorna av det som var hans liv. Inte ens den enorma populariteten kring filmerna om Jönssonligan och Göstas Sickanfigur, var till någon tröst.
Så han sökte hjälp hos flera psykoanalytiker innan han slutligen fann den rätte. Tre gånger i veckan, i sju års tid pratade, pratade och pratade han och blev allt bättre på att reda ut alla knutar, allt trassel och alla härvor han skaffat sig under åren.
- Det var ljuvligt! säger han. En analytiker är viktig för människor som aldrig tillåtit någon annan att bli viktig i deras liv. Men för mig handlade också om att gå i flera steg: tillsammans med mina barn, tillsammans med min analytiker och så till sist med Marie-Louise. Nu har jag kommit närmare andra människor och kanske låtit andra komma närmare mig.
Efter giftermålet med Marie-Louise 1989, har den Ekmanska familjen i villan på Smedsslätten vuxit sig allt större och deras respektive barn och barnbarn är en mycket betydelsefull del av deras liv.
- Jo vi har många barn tillsammans, Marie-Louise och jag, myser Gösta. Och barnbarn. Jag är faktiskt både farfar och mormor!
Han berättar hur han och Marie-Louise till sist träffades på riktigt efter att ha känt varandra under ett halvt liv.
- Hon var först gift med konstnären Carl-Johan DeGeer. Därefter gifte hon sig med min gamle vän och arbetskamrat regissören Johan Bergenstråhle. Under hela tiden möttes vi ibland och pratade och eftersom vi bägge är gångare, gick vi långa promenader tillsammans. När vi så började jobba ihop för åtta år sedan kändes det väldigt naturligt att vi också skulle gifta oss.
- Fast visst bråkar vi ibland, lägger han till, som för att salta bilden lite. Marie-Louise brukar säga att vi är två dominerande personer som alltid pratar i munnen på varandra och det har hon alldeles rätt i. Fast vi tiger samtidigt också, vilket ofta är mycket komiskt.
Gösta brukar hävda att det finns två kön: det täcka och det otäcka.
- Och jag tillhör det otäcka, säger han. Min mors syn på mannen har präglat mitt liv, mer än vad mamma kanske förstår. För när pappa stack lämnade han ju henne med fyra små rester, alla av det otäcka könet. Insikten om att vara man har varit på gott och ont för mig, och ibland tror jag att det varit en bidragande orsak till att jag blev komiker. Det var helt enkelt enda sättet att klara av att leva med det.
Göstas mor Agneta Wrangel såg också till att inpränta en sak i sina fyra söner: att vad man än hittar på med sitt eget liv, så lämnar man aldrig sina barn i sticket. Den visdomen har både Gösta och hans bröder försökt att leva efter.
- Vid mina skilsmässor har jag tagit hand om barnen, säger han. Jag har varit både pappa och mamma åt dem och det har nog varit det viktigaste jag gjort i hela mitt liv.


Dagens låt: Vad har du i fickan, Jan? med Gösta Ekman från revyn Glaset i örat. Låten skrevs av Gunnar Svensson till filmen I huvet på en gammal gubbe och återanvändes i succérevyn på Berns 1973.