söndag 31 maj 2009

Mitt galleri: Bertil Neuman

Vissa människor gör avtryck. Jag träffade Bertil Neuman 1989 för ICA-kuriren. Hans bok Något försvann på vägen. En svensk judisk familj - historia, humor och kultur hade just kommit ut. För mig blev mötet med honom och läsningen av hans bok omtumlande. Jag kände både längtan och lite avund när jag läste den. Den stora judiska familjen har alltid haft stor lockelse på mig.

Men mötet med Bertil Neuman berättade också om den andra sidan av myntet: antisemitismen. Den var aktuell då 1989 och den är tyvärr lika aktuell nu, tjugo år senare. Ska det nånsin ta slut?



En dag för nästan hundra år sedan steg en judisk pojke i de nedre tonåren iland i Skåne. Han kom från Pikkale, en fattig bondby i Litauen och var, precis som så många andra, på väg till Amerika. Han och syskonen hade blivit utkastade av sin nye styvfar sedan modern gift om sig. Nu fick de klara sig själva i världen bäst de kunde.

De kom, förutom från Litauen också från Ryssland och det ryska Polen. Alla var de fattiga. Pojken, som hette Selman, kom att bli kvar i Sverige. År 1900 gifte han sig och fick med tiden elva barn. Den yngste av dem heter Bertil Neuman och han har skrivit en bok om sin far och mor, sin judiska familj, dess historia, humor och kultur. "Något försvann på vägen" heter den.

-Det var för mina barns och barnbarns skull som jag började skriva ner mina minnen, säger han. Jag upptäckte nämligen att det var så mycket jag inte visste om mina föräldrars ursprung och jag ville inte att mina efter­kommande skulle veta lika lite.

Under resans gång har Bertil jobbat sig bakåt och med ett gediget detektivarbete lyckats spåra sin far långt tillbaka i tiden.

-När jag skulle skriva min bok satt jag på Kungliga bibliote­ket och läste en massa årgångar av Lunds Dagblad. Jag hittade i en tidning från 1906 en liten notis på tre rader med ett avslag från Kungl. Majt. för min far att bli svensk medborga­re. Med utgångspunkt från den notisen gick jag vidare via Riksarkivet och de olika judiska församlingar som min far tillhörde.

De flesta judar som kom till Sverige vid slutet av 1800-talet använde bara landet som en genomfart under sin resa till det förlovade landet, Amerika. Men under de tjugo åren från 1880 fram till sekelskiftet var det ungefär 900 av dem som stannade kvar här. Totalt fanns det då cirka fyratusen judar i landet. De närmsta tio åren kom det ett tusental till. De flesta stannade i Skåne med Malmö och Lund som huvudorter men en del kom också till Stockholm.

Många av dem som bosatte sig i Lund arbetade som gårdfarihandlare. Anledningen var att de alla var ortodoxt troende och det innebar att de inte kunde arbeta under sabba­ten som infaller från fredag eftermiddag till och med lördag kväll. Eftersom man i Sverige arbetade under dessa dagar hade judarna inte något val om de ville fortsätta att leva efter sin övertygelse. De fick bli sina egna.

På söndagsmorgnarna satte de sig på tåget i Lund och for så ut i landet, en del så långt som upp till Norrland. Det var ett hårt liv de levde, ofta i kamp mot maktfullkomliga myndig­hetspersoner som personifierades av länsmän eller försåtliga bönder. De kringresande handlarna saknade nämligen tillstånd för sin verksamhet på grund av att de lokala köpmännen var rädda för konkurrensen. Åkte man fast kunde detta bli ett hinder senare när man ansökte om svenskt medborgarskap.

På tjugotalet flyttade Selman och hans stora familj till Stockholm där han öppnade antikvitetsaffär.

Bertil Neumans berättelse om ett annorlunda liv mitt i vår välbekanta svenska vardag väcker både nyfikenhet och kanske en liten gnutta avund. Skildringen av gemenskapen i den stora familjen, av hur man firade sina stora högtider som Jom Kippor, försoningsdagen, och den främsta av alla sabbater Schabbes Schuve som infaller just före Jom Kippor, allt utstrålar en sådan innerlig värme och gemenskap att man faktiskt längtar dit.

"När sabbaten vid mörkrets inbrott inträder skall mor i huset tända de två sabbatsljusen. Det finns knappast en vackrare syn för en jude med traditioner i uppfostran och en judisk känsla inombords, än att se mor i huset tända ljusen...Därmed har sabbaten börjat och vilodagen. Vi alla barn ropade då 'Gut schabbes'."

För en traditionslös nutidssvensk ter sig denna beskrivning närmast som en idyll men också som en beskrivning av samhörig­het och harmoni. Därför blir kontrasten stark då Bertil berättar om sin stora otrygghet under trettiotalet. Om hur skolkamrater visade sig vara nazistsympatisörer, om stöveltrampet under demonstratio­ner och massmöten i Stockholm och om den officiella svenska undfallenheten från myndigheters och politikers sida. Denna otrygghet har inte förrän under de senaste femton åren ersatts av en känsla att vara riktig svensk. Äntligen har de bägge identiteterna "svensk" och "jude" smält samman till en.

Men upprörande är också att antisemitismen, judehatet, enligt Bertil fortfarande är mycket starkt och att det till och med vuxit under senare år.

-Tyvärr måste jag nog säga att det är på det viset. Vi möter allt oftare tongångar som känns igen alltför väl. Gamla osan­ningar och fördomar som borstas av igen och förs fram av människor med dunkla motiv.

De gamla hotbilderna målas återigen upp mot en grupp som idag består av mellan 15 000 - 20 000 personer i Sverige. Som en jämförelse kan nämnas att det finns cirka hundratusen muslimer i landet.

Det kan verka som en motsägelse, men just förföljelser och hat har bidragit till att judarna fortfarande är ett folk, att de har sin lära och sin samhörighet. Antisemitismen var en enande kraft i det gamla Ryssland och den blev det också under Hit­ler.

Assimileringen, uttunningen, är idag det stora judiska pro­blemet. För varje generation blir traditionerna alltmer upp­lösta, gamla värderingar upphör att gälla och värdegemenska­pen, som hade sina rötter just i svårigheterna, är inte längre lika stark.

Samtidigt kan man märka att en ny judisk medvetenhet håller på att växa fram. Under det senaste året har teater- och kabaret­föreställningar av, om och med judar framförts i landet. De unga har bejakat sin judendom på ett sätt som de äldre inte velat eller vågat göra tidigare. Men Bertil Neuman är trots denna medvetenhet yttterst pessimistisk om judarnas framtid i Sverige.

-Vi är idag en grupp som tunnas ut alltmer. Tidigare stoppades assimileringen upp av invandringsvågor till följd av krig och förföljelse. Nu kan vi knappast vänta oss några nya invand­ringar även om utvecklingen för judarnas del i östeuropa och Sovjet är mycket oroande.

-Vi har tappat så mycket kunskap och tradition på vägen att det är hart när omöjligt att återfinna och utveckla en särart som är tillräckligt betydelsefull för att man ska vilja kämpa för den och föra den vidare till efterkommande.

Just det faktum att judendomen traditionellt är mer en lära än en religion, ett sätt att förhålla sig till en Gud som är resonabel i stället för att vara maktfullkomlig, har gjort att det varit lätt att hålla fast vid de ganmla traditionerna. Men också det yttre trycket i form av förföljelser och förtryck har hjälpt till. Det sista stora gemensamma målet var staten Israels upprättande men också här menar Bertil att verklighe­ten kommer att reducera betydelsen.

-Det är nog bara en tidsfråga innan det blir fred i Mellanös­tern och det etableras en palestinsk stat vid sidan av Israel, som då blir en stat bland andra stater. Vad återstår då att identifiera sig med?

Kanske har han rätt i sin pessimism eller realism som han själv säger. Och självfallet önskar man inte nya pogromer och förföljelser för att det judiska folket ska sluta sig samman och överleva.

Nyligen stod följande att läsa i Dagens Nyheter:

"Stäng ute judarna från universitet och högskolor, avskeda dem från statliga tjänster, gör dem icke valbara, sparka ut dem från författarförbundet! Avjudifiera landet!"

Nej, detta är inga gamla avgrundsekon från trettiotalets Tyskland eller något citat ur Hitlers förvirrade skrifter. Det är journalisten Staffan Skott som i en artikel berättar om strömningar i dagens Sovjetunionen och om den ryska national-­patriotiska fronten Pamjat.

"På samma sätt som de flesta antisemitiska rörelser genom tiderna predikar man ett enkelt program med halvsmälta histo­riska fakta", skriver Skott.

Visst blåser det iskalla vindar då vi läser om hur tongångarna går i öst. Ska det bli den motsägelsefulla verkligheten, att samtidigt som de forna kommunistdiktaturerna faller, ökar det gamla hatet mot judarna igen och släpps fritt i en nyfödd och sårbar demokratirörelse? Gud bevare oss alla!


Dagens låt: En mycket ung Bob Dylan med Blowin' in the Wind. Finns det egentligen någon annan låt som kommer i närheten?

lördag 30 maj 2009

Den siste hjälten

Idag är det gott att leva. Världen är nyspolad och solen flörtar genom nygröna bladverk. Den blåa himlen är tvåhundra miljoner mil hög och att klaga och dra djupa suckar bär emot när sommarn bjuder upp till en så förförisk dans.

För egentligen är det svårmodet som trivs bäst under festliga former. På kalas dånar tystnaden högst. Jag brukar känna mig gråtfärdig på julafton och kan sucka svårt medan andra festar in ett nytt år. Då vill jag helst vara ensam och dra mig tillbaka i skuggorna som ett skadat rovdjur och slicka mina sår.

För att inte tala om studentfester och bemärkelsedagar. Fast det beror väl på avtrycken sådana dagar sätter i ens liv. Som skåror i en gevärskolv markerar de varje fällt byte och blir till påminnelser om alltings förgänglighet, som dom religiösa brukar formulera det. Bekräftelser på milstolpar som är alldeles definitiva och som bevaras på gulnande bilder tills de slutligen bleknar bort.

Då är novemberdagerns grådisiga mörker med bilarnas röda baklysen som enda ljusfyrar kravlösare. Jag kan gå runt i fukt och svartregn och le för mig själv bara för att andra är så tungsinta. Kan skratta för att andra gråter, vissla när dom drar efter andan.

Fast en sådan svartsyn är svår att frammana när sommarn klär till brud och maskrosorna, naturens egna ståuppare, skämtar hämningslöst och hånar melankolin.

Det är ju inte mycket lönt att dra omkring och försöka släcka det som andra tänder, att dissa skämt som rent objektivt är roliga för att dom lockar många till skratt eller att pinka på jordgubbarna som sommarregnet ändå snart spolar rena igen. Man får kort sagt anpassa sig och bida sin tid.

För det är gott att leva idag. Det är lördag. Jag behöver inte gå till mitt jobb vilket är en befrielse. Jag behöver inte delta i komedin som handlar om min högst medelmåttiga insats för missionens spridande. Kan strunta i politik och kremlologi och bara bry mig om att himlen är blå och solen het.

Egentligen borde jag packat min ränsel och dragit vidare för länge sen. Det hade varit det enda förnuftiga sen jag bränt av mina fyrverkerier och dragit mina ess ur ärmen. Men det tar emot att lämna människor som betyder något för mig. Som fyller mina meningslösa fickor med glittrande kiselstenar och som kontrar mina trötta cynismer med verbala smultron.

Att bara dra och lägga benen på ryggen är inte alltid förnuftets strategi. Vore det så, skulle jag aldrig stannat på min post, med alla kompromisser och min bristande övertygelse.

Att vandra mot ättestupan är som slutscenen i en gammal western där hjälten ensam rider in i solnedgången. Uppdraget är slutfört, kyrkogården har fått några nya kors och lugnet sänker sig över den lilla skithålan igen. Mission accomplished, som George Bush uttryckte det.

Så man får väl gilla läget och försöka stå ut. Där framme skvallrar ljuset - eller mörkret - om att avgunden brer ut sig och sen ingenting. Jag har absolut inget som helst behov av att sätta några avtryck i myllan, få mitt namn inristat på nån stentavla eller stå staty på torget. Jag nöjer mig med ifall någon kommer ihåg att jag fanns, åtminstone för en tid. Inte nödvändigtvis mitt namn, men kanske nåt snällt jag sa en gång eller ett gillande leende. En dag som den här. När det var gott att leva.


Dagens låt: Laid Back med Beautiful Day. Danskmusik för dansanta optimister.

fredag 29 maj 2009

Valrörelse

Jag väljer mitt liv. Genom mina val bygger jag min existens. Skapar min dag och min natt. För ödet finns ingen plats, men väl för slumpen. Fast det är hur jag väljer när slumpen räcker mig tärningskoppen som är avgörande för hur det sen blir.

Det finns dom som hävdar att de är offer för omständigheter och andras val. Men då bortser dom från att tillvaron är en enda lång räcka av länkar som bildar den unika kedja jag kallar mitt liv. Där länk fogas till länk genom valen jag gör och som bara jag kan göra.

Det är som att flyta med strömmen genom ett rör där vattnet rinner åt ett och samma håll. Jag måste följa med i virvlarna men kan alltid spjärna emot, försöka ändra riktning eller stanna. Vad jag än gör så får det konsekvenser för val som kommer efter.

Jag kan hävda att valet saknar betydelse för att andra redan fattat avgörande beslut angående mitt liv. Deklarationsblanketten är redan ifylld liksom inträdesansökan till facket. Och att välja pensionsfonder eller teleoperatör saknar praktisk betydelse eftersom resultaten är likvärdiga. Men den som säger så har inte förstått vad valet går ut på. Förflyttning nämligen. Och riktning kan alltid ändras. Kurs kan läggas om.

Varje val jag gör pressar mig ytterligare en bit genom röret. Mot ättestupan om man så vill. Och mitt yttersta val blir då förstås att själv kliva över kanten. Det är nu ingen option för mig men andra tycker annorlunda och det har dom rätt att göra.

Val styrs av flera faktorer. Känslor. Erfarenhet. Kunskap. Förnuft. Påverkan. Tvång. Hot. Men vilka dom än är så är det alltid jag som slutligen bestämmer: ja eller nej.

Visst kan man låta en slumpgenerator eller tärningar avgöra. Det är också ett val med det befriar inte mig från ansvar. För när jag tar ansvar för mina livsval, tar jag ansvar för alla andras. Öga för öga, tand för tand, hjärtslag för hjärtslag.

Så meningen med livet förblir livet självt. Det är jag som skapar meningen. Det har jag envist hävdat och påståendet bekräftas av valet. Genom att välja så fullföljer jag kravet på att leva.

Och jag tar konsekvenserna. Jag fattar nya beslut utifrån nya val. Jag väljer för att klara samlivet med andra. Jag kompromissar. Och även kompromissen är ett val.

Så när jag nu nått över krönet och ser bakåt, får jag en överblick över mina avgörande livsval. Jag ser hur jag skapat mitt liv genom att välja det. Också i förhållande till dom andra som även dom valt sina liv.

Jag ser inget val som jag ångrar. Inte ett enda. Ingenting jag skulle velat göra annorlunda eller ha ogjort. Jag känner mig lite sorgsen över att dom flesta val redan är gjorda, att besluten är fattade. Och att tiden gick så fort.

Men melakonin är bara en restprodukt av mina beslut. En liten avgas kryddad med längtan och saknad och den kan man faktiskt leva med. Åtminstone tills den blir upplöst och förångas.


Dagens låt: Eddy Grant med Gimme Hope, Johanna. En av alla tiders bästa peppningslåtar borde väl kunna funka även mot melakoli?

torsdag 28 maj 2009

Längtans blåa blomma

Ibland längtar jag så brutalt mycket efter nåt som är för evigt borta. Vad det är vet jag inte. Och eftersom jag högljutt förnekar att jag är nostalgiker så tar det emot att tänka efter.

Under min Japanresa hade jag tre kameror med mig: en liten digital och två mekaniska för film. (Jag vägrar använda begreppet analoga.) Digitalen var med för att kunna lägga ut lite snaps här på bloggen, filmkamerorna för att fotografera.

Längtan, sa jag just. Jakten på magi.

Att använda en kamera som man laddar med en filmrulle för 36 bilder är för mig längtan efter magi. Att hålla en riktig kamera av metall i handen och skruva dit ett objektiv med äkta, slipat glas, made in Germany, är ett desperat krafsande efter kaninen i hatten. Och att höra det mekaniska ljudet från slutaren är ljuvaste sirénsång i mina öron.

Det kan handla om annat också. Att lägga en vinylskiva på tallriken, sänka pickupen till första spåret och höra det sommarregnlika prasslet innan musiken kommer igång. Att köra en nedcabbad bil som bara har hastighetsmätare, varvräknare och oljetrycksmätare och som saknar servo.

Eller att utan hjälm styra sin Vespa 250 cc genom sommarnatten så att håret flyger och man får mun och ögon alldeles fulla av knott.

Att ringa på en gammal bakelittelefon med nummerskiva från ett hus i radioskugga. Att läsa understreckaren i svenskan i stället för att scanna rubrikerna på kvällsblaskornas hemsidor. Att köpa en flaska grekiskt starkvin av sin langare på toaletten nere vid busstationen.


Bakelitlängtan i radioskugga.

Ja, ni hör, börjar jag så kan jag inte sluta. Nostalgiker? Moi? Moa-ha-ha-hah!!!

Fast det handlar inte om nostalgi. Ingenting var bättre förr. Det har jag ju sagt förut. Allting blir ständigt bättre, hela tiden. Utom möjligen jag då.

Betraktar man färden mot ättestupan lite grann från ovan, så syns det tydligt att sträckan som är avverkad är betydligt längre än den som återstår. Inte så att själva stupet är markerat och utmätt. Nä nä, fatalist är jag då rakt inte! Men chansen att jag ska bli mer än 114 år får ändå betraktas som minimal.

Och det är vetskapen om allt som är kvarlämnat i spåren efter min färd som sprakar igång min längtan. Alla dom där känslorna, människorna, prylarna som en gång haft en roll att spela i mitt liv men som nu håller på att smälta ihop och bli ett med marken dom ligger på. Färger som bleknar av framtidens skarpa ljus och löser upp konturerna. Det är ett själens skrotupplag där varenda liten pryl har sitt affektionsvärde men bara för mig.

Jag vet att jag börjar närma mig sista kurvan, bara har upploppet kvar. Publiken har för länge sen gått hem. Bara en funktionär står där, stampar och väntar lätt irriterat på att få stänga, låsa och dra. Medan jag kämpar fram mot snöret med allt vildare hjärtklappning och en smärta som inte enbart är fysisk.

Längtan ska ha sin riktning framåt, det är det normala. Riktar man den bakåt blir det fadd nostalgi och man blir odräglig för sitt grannskap. Fast det är faktiskt rätt svårt att längta efter stupet. Till sist är det dock bara det som återstår.

Näe, jag är inte negativ. Inte pessimist. Men realist. Jag uppskattar allt fint som man ska uppskatta. Mina känslor för mina kära är lika starka som nånsin. Det är bara det, att jag har så förskräckligt svårt att ha samma positiva känslor för mig själv. Över den jag är och blir.

Och det är kanske dom känslorna som jag behöver och längtar så brutalt mycket efter. När jag ändå tänker efter.


Dagens låt: Steppenwolf med Born to Be Wild. Grrrrrrrrrrrrrrr!!!

onsdag 27 maj 2009

Blodsprängd blick

Den som vill betrakta världen som den är får bereda sig på en blodig syn. Medan den som hellre ser i rosen- än i blodrött nog kan lura sig själv livslångt. Åtminstone för en tid.

Nu spränger Nordkorea atombomber av Hiroshimas storlek. Knallskott om man jämför med stormakternas storpuffar. Fast stora nog att inte bara döda hundratusentals människor i ett svep, utan också ge allas vårt hopp och tillit en rejäl bredsida under vattenlinjen.

Jag minns femtio- och sextiotalets iskalla rädsla för tredje världskriget. Skräcken över att svampmolnen skulle växa upp också över min stad. Och om dom inte small av där, så skulle vi i alla fall brinna upp av cancer och strålskador från andra delar av världen.

Jag vet inte om den sortens skräck finns hos dom unga idag. De har ju vuxit upp efter murens fall och kalla krigets slut och det verkar som om smältande polarisar och minkar i bur skrämmer mer än nordkoreanska atombomber.

Men vad vet en vandrare på vägen mot ättestupan?

När jag tittar mig i spegeln idag är ena ögat alldeles blodigt. Vart tar klarsynen vägen och varför blir ögon såna? Hur kan man, utan att känna något, plöstligt se ut som om någon perforerat näthinnan med en näve glassplitter?

Kanske är det resans baksmälla som nu anmäler sig. En rejäl förkylning med hosta från rossliga luftrör är i alla fall souvernirer jag fått med mig hem från Asien. Och antagligen har min blodsprängda blick något med det att göra också.

Långsamt, långsamt landar jag och om ett par dygn har kanske själen hunnit ikapp. Tills dess suger jag på Japankaramellen genom att äta sushi till kvällsmat. Tyvärr har jag ingen saké så den får jag bara minnas. Men det är inte särskilt svårt.


Dagens låt: Tom Lehrer med Who's Next? Lehrer var en av sextiotalets vassaste röster. Den som 2009 hör honom för första gången får lära sig att svart humor och satir inte är något den ironiska generationen uppfann. Det är dags för en Lehrer-renässans.

tisdag 26 maj 2009

Sista sucken

Hemma igen. Fast sömnen ville sig liksom inte. Jag har hela natten röjt omkring i Tokyos okända kvarter tillsammans med känslan av att sitta fast i en flygplansfåtölj. Det kommer att ta sin tid att smälta allt och idén om att sätta sig ner och invänta själens landning har sällan känts mer relevant.

Fast så blir det inte. Jobb väntar och andra åtaganden. Men än en liten stund kan jag hålla fast Japan i mina händer. Och därför blir det en bildblogg idag med några av dom digitala bilderna. 28 diafilmrullar ligger i ryggsäcken och väntar på framkallning. Jag tror Japan kommer att räcka ett tag.


Teceremoni vid MIHO-museet utanför Kyoto.


Maskerade biljettköpare.


Solnedgång över hamnen i Hagi.


Posning framför ångtåget till Tsuwano.


Underhållning på järnvägsstationen i Kobe.


Rituell tvagning vid templet på ön Miyaji utanför Hiroshima.


Skolflickor ser ner på Kyoto.


Traditionell geishadans av en fejkgeisha.


Frukost på hotellrummet.


Tofulunch i Kyoto.


Tanuki, den lille grävlingen hälsar välkommen.


Rå fisk, morron, middag, kväll.


Och kallt grönt te på flaska.


Eder utsände.

måndag 25 maj 2009

Rapport från en flygplats

Sitter nu på Naritaflygplatsen och väntar på Helsinforsplanet. Tidig morgon, ändå kommer jag att vara hemma strax efter att jag åkt. Tack för det, tidsskillnad!

Jag känner mig sprängfylld av ett alldeles fantastiskt land som varenda stund och minut förmår överraska. För det mesta positivt. Att Japan är de mänskliga underverkens hemvist på jorden är en insikt som vuxit sig allt starkare. Men det har förstås ett pris: den personliga friheten.

Japan är ett gruppsamhälle där individen är en kugge i det stora hjulet. Det finns ett gammalt ordspråk här: Den spik som sticker upp, den ska slås ner. Och det gäller i högsta grad.

Fast för att lyfta sig gång på gång i den moderna historien har det varit nödvändigt att placera gruppen först och individen sist. På så sätt kunde det krossade och sönderbombade landet resa sig efter andra världskriget på bara några få år. Och man byggde världens åttonde underverk, snabbtåget shinkansen. Och den funkar alldeles perfekt.

Men jag imponeras också över hur man tänker i det lilla. Biljettautomaterna i t-banan och pendeln i Tokyo har ett hål där man stoppar in sin biljett. Skulle den poppa upp direkt måste man stå och vänta i nån tiondels sekund. Så den poppar upp två steg längre fram, mitt i steget. Och vips så undviker man köbildning!

Att smälta två veckors rundresa i det här fantastiska landet med sin blandning av urgammalt och ultramodernt kommer att ta sin tid. Men det ska det göra. För det är ju faktiskt därför som man reser: för att få andra insikter av andra utsikter. Vi hörs!

lördag 23 maj 2009

To-to-tokyooooo

Stor är bara förnamnet. Mellannamnet är Större, och Störst blir då efternamn. Har ägnat hela dagen åt att åka runt på pendelns ringlinje och kliva av och på, på Tokyos olika stationer. Shinagawa, Ueno, Okachimachi, Tokyo Central, Ginza, Shimbashi, Shibuya, Harajuki. Och så Shinjuku, världens största tågstation där tre miljoner människor går genom spärrarna varenda dag.

Sa jag myller? Det finns inget annat ord att beskriva stan på. Man känner sig som en av dom där myrorna som man stod och tittade ner på i myrstacken när man var liten. Man slinker, man stapplar, man smiter förbi, man drar om, man tvärnitar. Men man knuffas inte. 35 miljoner människor kan inte ha fel: man behöver inte knuffas. Inte ens när nån stannar precis ovanför rulltrappan. Ett brott på vilket det är spöstraff i Stockholm.

Värmen och solen har regerat dagen. 28 grader, rätt hög luftfuktighet och tidvis en brännande sol. Eftersom det är lördag har det varit förhållandevis lugnt och bara lite trångt på tågen. Fast runt Shibuya där dom som har en bit kvar till ättestupan dominerar - 20-30-åringarna alltså - var det mera hjärterum än stjärterum.

Tokyo är precis som Japan i övrigt en märklig mix av urgammalt och hypermodernt. Mitt i all futuristisk arkitektur dyker plötsligt Uenoparken upp med sin KULTUR. Egentligen skulle det ha blivit ett sjukhus i parken efter avsamurajiseringen 1868. Men den schweiziske ambassadören föreslog milt en kultursatsning i stället och så blev det.

Fast mitt bland Nationalmuseum och dess småsyskon finns också såväl en pagod som Toshuhelgedomen. Dessutom en staty av den siste samurajen. Inte Tom Cruise, men väl förebilden till hans rollfigur, Saigo Takamori. En revolutionär som ångrade sig och blev konservativ igen. Som hamnade i kylan men togs tillbaka och som slutade som staty. Iförd yukata, japansk morronrock, och med hunden som han aldrig hade i band. Allt för att han för japanerna skulle framstå som en vanlig dödlig och inte som den farliga fullblodsmilitarist och samurajättling som han egentligen var.



I parken finns också Tokyos, för att inte säga Japans, minst kända monument. Den 10 mars 1945 öste amerikanarna brandbomber över stan. Över 150 000 människor dog direkt och allt sveptes bokstavligen bort från kartan av eldstormarna. Om Hiroshima och Nagasaki vet man allt men om bombningen av Tokyo står det inget i historieböckerna. Men i ett undanskymt hörn av parken står en mamma i granit med sina bägge döttrar som skrattande pekar mot himlen där dom stora silverfåglarna med star & stripe på sidan flyger in över stan. Ett lika tyst som starkt vittnesbörd om en av andra världskrigets i särklass värsta bombningar.

På rundturen i stan kommer jag också till stadshuset i västra Shinjuku. Det är som så många andra av stans byggnader ritat av den legendariske arkitekten Kenzo Tange som också har skapat fredsparken i Hiroshima. Att utsikten är otrolig är en sak, men att den också berättar att den här stan är enorm är en annan. För vart man än tittar i alla väderstreck, så är det bara Tokyo man ser. Och ser och ser och ser. Sånt får en att känna sig ödmjuk som människa. Allt detta förmår vi om vi bara vill och har rätt motivation.




Och i morron tänker jag erövra Harajuku, de allra mest spektakulära ungdomarnas show. Gotharnas, mangaiternas, lollitornas uppvisning. Hoppas solen skiner över oss alla.

Eftersom det här blir den sista bloggen från Japan avrundar jag med ännu några bilder från Tokyo. Färden mot ättestupan fortsätter till veckan som vanligt från hemmaplan.


Sober elegans även på marknaden.


Stå här för att korsa gatan!


Den dansande trafikpolisen i Ginza.


Världens lönsammaste Starbucks.


Mobilen är en av dom värsta smittkällorna.


Även våra minsta behöver vår omvårdnad.


Rökruta vid världens största tågstation, Shinjuku.


På den smala vägen mot kunskap.






fredag 22 maj 2009

Rapport från stormens öga

Den som befinner sig mitt i ett katastrofcentrum är oftast den som vet minst. Kobe är tydligen centrum för den livsfara som kallas svininfluensa. Snart sagt varenda människa går runt med munskydd och många tar ett extra litet steg bort från dom vita, hostande barbarerna. Fast diskret förstås. Och med artighet.

Varenda TV-kanal sänder direkt från en kåk som antagligen är ett sjukhus i Kobe. Alla kameror är riktade mot samma fönster på samma fasad och reportrar i munskydd rapporterar upphetsat medan objektiven zoomar in och ut på fönstret.

Skolorna har stängt vilket lärarna säkert gillar eftersom dom helt plötsligt fått extra ledighet. Åtminstone den norska tjej jag pratade med igår som jobbade som engelsklärare i Kobe och passade på att njuta en stund i solen högt uppe på berget med den otroliga utsikten över stan.


Kroppen är mör av allt resande och kånkande och axeln säljer jag billigt. Har som tur är tid hos naprapaten på onsdag. Annars är det fortfarande ett väldans häftig land att resa runt i och som inte liknar något annat. Problemet är att göra sig förstådd. Japaner kan bara engelska i teorin. På grammatik och stavning är dom ena baddare. Men pratar gör dom inte. Det behövs nämligen inte för proven dom gör för att söka högre utbildning. Med resultat att det enda dom säger är Höllo! Ett ord utanför Höllostigen och dom är lika lost som jag är när jag försöker läsa en meny eller vilken annan text som helst med japanska tecken.

Detta innebär inte att dom inte pratar. Tvärtom. Gå fram till en japan och fråga något och svaret blir lika långt som obegripligt. Men vänligt förstås.


I väntan på shinkansen.

Nyss kom jag till Tokyo. Det tål att upprepas: nyss kom jag till Tokyo! Fast innan dess var jag och kollade in det höga berget Mount Fuji. En gammal häftig vulkan som svepte klädnaden av sig precis när jag riktade blicken mot henne. 3700 meter och några till och med en krans av vitaste snö runt toppen. Berget är också Japans mest fotograferade enligt vederhäftiga källor.


Ett berg nära mig.

Efter en natt av radiotystnad, mitt ute i skogen på en fuktigt droppande bergssida med svaveldoftande varma källor, befinner jag mig nu alltså i Tokyo. 35 miljoner människor samsas i denna fantastiska stad mitt ute på slätten invid havet och stan är egentligen flera. Och om den blir för liten så bygger man bara till några nya öar mitt ute i bukten och slänger dit en 60 000 pers till.

Ordet för dagen är myllrande. Rush hour i Tokyo har inge jämförelse med något som jag upplevt tidigare. Vore jag en lämmel kanske jag skulle känna mig hemma, men som människa är det en ren sensation att plötsligt vara en av miljoner. Rent bokstavligen.

Att gå på sumobrottning i denna metropol är återigen att sammankoppla modern hightech med urgammal shinto och samurajkultur. Det kan verka enfaldigt att tillsammans med några tusen andra sitta och skrika och applådera bjässarna när dom brakar ihop i en tjugosekundersmatch efter diverse psykningar och saltkastning. Men det är förstås både förfinat och sofistikerat. Och utfört med bästa känsla och stil. För detta är Japan.


Och jungfrun han går i ringen.

Vårturneringens matcher är inne på sluttampen nu och på söndag koras stormästaren. Att se alla så dessa kontrollerade, för att inte säga hämmade, japaner skrika ut sin entusiasm på sumoläktaren är en overkligt absurd upplevelse.

I morron ska jag fara runt Tokyo med ringlinjen och försöka sätta alla dom sju centra som stan består av på kartan. Om jag inte misslyckas och försvinner i mängden, så återkommer jag.

onsdag 20 maj 2009

En saké i Kobe

På stationen in the middle of nowhere. Utanför faller regnet och molnen ligger i skallhöjd. Har åkt hightech-shinkansen hit och sitter nu och väntar på ett ångtåg. Det är också Japan. Gammalt och nytt som samexisterar i ett möte på 285 km/tim.

Jag ska upp i dom dimhöljda bergen. Inte för att möta gorillor men väl karpar. I Tsuwano går det 13 karpar på varje människa. De utgör en ständigt simmande matreserv i stadens vattendrag. Fisken regerar, men det är mänskan som styr och ställer. Som vanligt.


Det bästa ryukan hittills. Ett ställe som hämtat från en gammal romantiskt japansk film om ett tehus under fullmånen i augusti. Ett bonsaiträd växer genom verandataket, tatamimattor ligger på alla golv och jag får en yokatan med lila västjacka att bära till den traditionella middagen med humptinitton rätter.


När regnet upphört och solen återvänt regerar skönheten. Tsuwano är som en alpby uppvaktad av höga berg med vänliga leenden. Staden har 5 000 invånare, en sketen liten by med japanska mått. På höjden ligger ett shintotempel dit 1174 röda portar leder. Och tar man sig en linbanestol upp på berget väntar den gamle länsherrens residens. Eller ruinen av hans slott. Eller åtminstone grunden av det. För själva kåken försvann när nästan alla Japans borgar revs. 1868 alltså, då shogunatet skrotades och samurajerna klippte hårtofsarna av sig och gav upp sina svärd.


Färden från Tsuwano går genom risfält på risfält på risfält. Prydliga bassänger med spröda, nysatta plantor som ännu står med vatten upp till hakan. Snart har de slagit rot och börjat växa och då vajar fälten likt havre i vinden innan skörden framåt oktober.


Hagi är den gamla samurajstaden vid Japanska sjön. Jag bor invid vattnet och vaggas till sömns av kluckande vatten mot stenkajen under fönstret. Här härskar lugnet, friden och fiskarna nuförtiden. När Japan gav den gamla samurajkulturen på båten var det samurajerna själva som ledde revolutionen. Rustningarna byttes mot mörk kostym och den gamla krigarklassen reste ut i världen för att lära sig hur man byggde och skapade en ny, modern stat från grunden. På trettio år var det klart och dom hade fixat det. Flera av dom som ledde den processen kom från Hagi.


Stan har massor av hus kvar där en gång samurajer levde. Det är alltså inte en av dom 66 städer som amerikanerna utplånade under bombningarna av Japan 1945. Jänkarna tyckte inte att gammal kultur var så mycket att utrota så länge som det fanns industrier och varv att vräka bomber över och några sådana varken fanns eller finns det i Hagi.


Men det finns keramik. Importerad på 1600-talet efter Japans misslyckade försök att erövra Kina. Korea var vad dom tog, men det måste dom snart lämna ifrån sig. Ett gäng koreanska keramiker som var ena baddare på att göra muggar och skålar som kunde användas till tecermonin, lyckades japanerna ändå röva med sig hem. Och ättlingar till dom finns ännu kvar i Hagi. En av stans ledande keramiker idag heter Bertil Persson och kommer från Skåne.


Och så blev det också Kobe till sist. Stan som på håret skakades sönder 1995 av alla jordbävningars moder, som mätte 7,2 på Richterskalan. En kvarts miljon hem förstördes på en knapp minut och drygt 5000 människor miste livet. Några spår av katastrofen finns inte kvar idag utom en minnespark nere vid hamnen.


Men när man rör sig på Kobes gator ser man tecknen på den nya katastrof som är på gång: svininfluensan. Japan är ett gruppsamhälle så när myndigheterna säger något så är det så. Och nu har myndigheterna sagt MUNSKYDD PÅ och då har alla det. Plötsligt ser man bara folks ögon. Deras alltid så leende munnar täcks av fåniga pappersskydd som varken gör till eller ifrån. Men alla är paniskt rädda. Jag råkade nysa i en kö och var plötsligt rätt ensam. Och överallt sprutar dom sprit på ens händer. I ett land där döden och katastrofen är ständiga ledsagare till det dagliga livet, så har en vanlig hosta och flunsa blivit ett dödligt hot och reportrar skriker hysteriskt på nyheterna och larmar om hur farligt allt är.
Japan har två konstaterade fall hittills. I ett land med nästan 140 miljoner invånare.

Annars är Kobe en vackert sympatisk stad av Stockholms storlek med många höga hus. Det här har till och med skyltar som märker ut hur många våningar det består av: 42. Och säkert har det dom sedvanliga hightechtoaletterna också.

lördag 16 maj 2009

Japans mest fotograferade

Morgonen den 6 augusti 1945 var ovanligt klar och vacker. Solen stekte från en alldeles blå himmel och folk som var på väg till sina jobb tänkte att det skulle bli ännu en riktigt het sommardag. Dom fick alldeles rätt.

När bomben Little Boy exploderade klockan 8:15, 580 meter ovan marken över den T-formade Aioibron mitt i Hiroshima, steg temperaturen till mellan 3000 och 4000 grader celsius. Kläderna brändes bokstavligen av kroppen på folk eller så brändes dom in som mönster i huden. På dom som inte omedelbart förintades av eldstormen vill säga.


I ett ögonblick utplånades hela centrala Hiroshima. På mindre än en minut var 80 000 människor döda. Hundratusentals var svårt bränn- och strålskadade. Och tre dagar senare släpptes den andra atombomben över Nagasaki.


Hiroshima skymmer. Hela dagen har regnet hängt i luften utan att riktigt vilja falla fritt. Från mitt fönster ser jag bergen i fonden som siluetter i diset. Lager på lager. Det varmt och det är fuktigt.


Det är 64 år sen det hände och nu är jag här. På platsen där det hände. Det är svårt att fatta det när jag går runt på Atombombsmuseet och ser bilderna. Av staden, av människorna, av livet före och efter. Att en endaste bomb hade en sån kraft att allting bara blåstes bort. Och att Hiroshimabomben var liten jämfört med vad som kom senare.


Skallen är så fullpackad av intryck, fakta och hemska berättelser att den nästan kokar. Jag har sett oräkneliga människor stanna upp idag inför monumenten och minnesmärkena, sluta sina ögon och buga, med handflatorna tätt pressade mot varandra i en tyst bön. Skolklass på skolklass har vandrat runt i de olika salarna med sina arbetsuppgifter på skrivplattor. De har läst på skyltar och antecknat och kanske förstått. Eller åtminstone tryckt i sig fakta.


64 år är ingen lång tid. Bara en endaste liten fnysning i evigheten. Men det känns som väldigt längesen när jag ser på världen som växte fram ifrån imperialismens tidevarv på 1800-talet och till det förödande krigsslutet 1945 då Europa och Japan låg i spillror.


Jag vill tro och hoppas att den världen för alltid är borta. Att den också gick upp i rök med svampmolnen från Hiroshima och Nagasaki. Hoppas och tro vill jag, att vi är ett uns klokare än vad dom var då. Fast dom uppenbara likheterna mellan den 6 augusti 1945 och den 11 september 2001 ställer mina förhoppningar på skam.


Att hoppas på mänskligheten är dårens enfaldiga dröm. En tokfans glafsande spel på läppen under yster dans. Samtidigt är det enda möjligheten. Vårt enda hopp. För om vi är i stånd att skapa skönhet och harmoni så är vi också mästerkreatörer av kaos. Ett sånt sorts kreatur är människan.


Utanför kusten söder om Hiroshima ligger ön Miyajima. En gång Japans allra heligaste plats. Det är den röda shintoportalen som står upp till knäna i havet som man brukar se på alla turistaffischer från Japan. Skalar man bort turistfällorna som kantar den lilla bygatan ute på ön, så återstår två saker: ostron och
Itsukushimatemplet. Båda är lika läckra.

Templet skapade första gången 593 e.Kr men byggdes om år 1168 av Taira-no-Kiyomori. En lång gång, 280 meter, leder genom alla de röda byggnaderna som vilar på pålar. När det är högvatten kluckar det under fotsulorna. Den nuvarande portalen O-Toriporten, Japans mest plåtade, byggdes 1879 och är den åttonde precis likadana sedan Hejiperioden.


Och den är mäktig. Den står där så bredbent som en samuraj och parerar vågor såväl som tyfoner. Och till och med atombomber.


I morron bitti lämnar jag Hiroshima och far med ångtåg upp i bergen, till Tsuwano. En stad med 5000 mänskliga invånare, 65 000 karpar och mer än 1000 toris, shintoportaler, att vandra igenom på vägen till templet.


I Tsuwano råder radioskugga, inte ens mobiler funkar. Så här tystnar Mot Ättestupan tillfälligt under några dagar. Men jag ska återkomma till världen, från Kobe. Om inte den stan har skakat bort då, vill säga.


Saké som skänkts till templet som offergåva.


Itsukushimatemplet med sin berömda portal.


De 280 meter långa gångarna löper på pålar över vattnet.

fredag 15 maj 2009

Den bugande konduktören

Varje gång konduktören på shinkansen, i vita vantar, stiger in i eller lämnar en vagn, så vänder han sig om och bugar mot passagerarna. Och när tåget kommer till en ny station så väntar på perrongen en uniformerad person som med yttersta precision, komplicerade ritualer och ett fast grepp om sin röda pinne, ser till att tåget töms, fylls och far vidare. På sekunden. Inte en endaste sekunds försening accepteras!

Shinkansen, Japans snabbjärnväg, har sen 1964 fraktat mer än fyra miljarder passagerare. Man har aldrig haft en enda olycka och ingen passagerare har ådragit sig någon kroppsskada. Slå det, Quantas! Och då bör man ha i åtanke att tåget går i 285 km/tim. Tala om en logistisk triumf.

Det är kväll och mörkret faller över Hiroshima. Jag har varit på lokal och ätit. Och druckit. Japansk alkoläsk: sockerdricka och saké. En ny och inte särskilt angenäm bekantskap. Fast maten var förstås strålande: sashimi, bläckfisk och friterad kyckling. Ja, ja, jag vet, frityrsmet är inget för mig, men nu är jag i Japan, så vad faan!

Det var en märklig känsla att vandra i den sidensvarta kvällen, genom Fredsparken ner mot floden för där låg den bara, helt plötsligt, Genbaku, atombombsdomen. Ruinen som inte alls är någon dom utan bara den gamla handelskammarens kåk, ritad av en portugis. Det enda hus som stod kvar sen staden utplånats från kartan på några sekunder i augusti 1945.

Hiroshima ser väldans modernt ut. Av naturliga skäl förstås. Det är Japans tredje stad och de stora avenyerna påminner rätt mycket om om New York. Folk är unga och har en attityd som utstrålar: “säger du atombomb så slår jag ihjäl dig!” Annars verkar dom sedvanligt särdeles vänliga och varma.

Kom alltså hit när mörkret börjat falla så stans ansikte är ännu rätt förborgat för mig, men i morron kan jag säkert berätta mer.

Dagens första upplevelse var annars Himejislottet, en timme härifrån. Japans äldsta bevarade fästning, högt uppe på en kulle ovanför staden Himeji. Det finns bara 12 samurajborgar kvar av alla hundratals som en gång vakade över nationen och det här är inte bara den äldsta utan också den häftigaste. Det tyckte filmaren Akira Kurosawa också för han tog exteriörer här för ett av sina sista mästerverk, Ran.

Amerikanarna bombade ut 66 japanska städer under kriget, men borgen i Himeji bevarades. Den såldes på auktion 1862 för 12 yen och köparen tänkte riva den. Men det blev för dyrt så han donerade den till staden som motvilligt tackade och tog emot. Och idag ligger den på Unescos världsarvslista.

Japans ansikte förändras hela tiden. På ytan ser det likadant ut överallt, men inifrån omvandlas det som celler som delar på sig. Precis när man inbillar sig att man begriper och förstår, så ändras bilden kaleidoskopiskt och antar nya mönster och skepnader. Och det blir hela tiden bara mer och mer spännande.

Att röra sig i den varma försommarkvällen genom Hiroshimas centrum trodde jag skulle vara traumatiskt. Men snarare inger det en viss sorts tröst. Att vi människor förmår skapa det skönaste och mest fantastiska samtidigt som vi har kraften att riva ner och förstöra det, inger blandade känslor. Dom gamla i Hiroshima beklagar sig över att den unga generationen inte vårdar minnet av bomben, av katastrofen, av dagen då allt förändrades. Och jag förstår dom. Samtidigt är jag lättad över att vi förmår att gå vidare. att vi förmår lämna också dom största katastroferna bakom oss. Säga: nu drar vi vidare. Sorg och död har sin tid, livet har sin.

I morron väntar Hiroshima på att utforskas. Det här var några första intryck. Flera följer.


torsdag 14 maj 2009

Stilla dagar i Kyoto

På den sjätte dagen vaknade jag för att fara till Hiroshima. Undrar vad besättningen på Enola Gay tänkte när dom vaknade på morronen den 6 augusti 1945. Och hur dom kände sig när dom gått och lagt sig på kvällen samma dag för att sova.

Det har varit en varm dag i Kyoto. Runt 23 i skuggan och mycket skönt. Kyoto är en öppen famn och människor man möter är varma och vänliga. Slå upp en karta och efter någon minut har du sällskap av en person som försöker förklara - ingen talar engelska - vart du vill ta vägen.


Jag vandrade genom en av dom kilometerlånga köparkaderna när en slinga rökelse ringlande in i näsan. En öppning ut mot en bakgård och där låg en begravningsplats. Träpinnarna på gravarna klapprade i vinden och kakafonin inifrån köphelgedomen reducerades till ett mummel. Det kändes väldans Japan. Som Kwaidans Japan. Spökens, andarnas. Det moderna går armkrok med det traditionella och det urgamla. Kropp och ande är oseparabla i samma liv, samma verklighet.


Och jag känner mig lite rörd när jag ser med vilken respekt dom gamla behandlas. Stiger en meterstor gumma i åttioårsåldern på bussen, reser sig någon yngre omedelbart upp och erbjuder sin plats. Och dom gör det med artiga bugningar som är ömsesidiga. Det går att vandra mot ättestupan med respekt i Japan.


På det låga bordet står en korg med jordgubbar som skulle kunnat vara från morfar Davvas land ute på Ekängen. Söta, stora och förpackade med kärlek och estetik i fullkomligt jämna rader. Fast hans var av alla storlekar och plockade i en balja av zink. Och ändå söta och förpackade med nån sorts kärv kärlek.


Tala om jämna rader! I Sanjusangen-do-templet står etttusen gyllene figurer i naturlig storlek och vaktar en gigantisk Buddha. Femhundra på var sida. Bygganden som hyser gänget är 120 meter lång och Japans största av trä. Det är en lite kul tanke hur ordern kan ha låtit, då en dag för så där en 900 år sen: Hallå grabbar! Nu ska vi fixa till ett sjuhelvetes tempel! Så fram med täljknivarna bara och börja karva!


Fast dom gjorde ju det och det är Japan. Landet som gör vad det bestämmer sig för att göra. Eller gjorde i alla fall. För den värsta krisen i ekonomin på decennier skakar om för tillfället. Om det märks? Hur ska jag, en tillfällig besökare som är här för första gången, kunna avgöra det? Jag har inget att jämföra med.


Det är skolresetider och varenda attraktion är full av klasser där tjejerna har Kalle Anka-blusar och grabbarna svarta officersjackor. Det var ju inte för inte som dom avväpnade samurajer som for till Europa för att lära sig västerländskt samhällsbygge, hämtade hem skolan - inklusive uniformerna - från England.


Skolklasserna fyller bägarna tills dom rinner över, men är knappast några storkonsumenter eftersom dom har egen matsäck med sig. Fast det är gott om västerlänningar här i Kyoto och dom måste väl öppna sina plånböcker kan jag tro.


Kulturkvällen i Kyoto var en riktig turistfälla. Men som med alla klichéer fanns där grader av sanning. Och den mest fascinerande var dockteatern, Bunraku. Tre personer sköter dockan som nästan är i fullskala. Det sägs att den som är väldans duktig, säg benmannen, kan få det som sin livsuppgift att vara just benman. För alltid. “Vad jobbar din pappa med?”. “Han sköter benen på en docka.” Det är också Japan. För benmannen gör det med stolthet!


Precis som geishan som dansar och konverserar så fulländat, men ändå snart är utrotad. Skrået är i upplösning och min bild här ovan är bara av en fuskgeisha, en maiko, från turistfällan i kväll. Fast snygg är hon och dansa kunde hon ju.


onsdag 13 maj 2009

En marritt i Kyoto

Jag har skrivit om den förr, timmen då mina vänner vargarna regerar. Timmen då inga rationella argument biter, utan då det är skräcken och fantasin och de värsta farhågorna som lägger sig som lock över tillvaron.

Redan när jag la mig på min futonmadrass igår kväll så kände jag den, axeln, den vänstra. En molande värk som spred sig från nacken och nedåt. Det låter som den 59-åriges vanliga gnäll efter en lång dag med kameraväska och lyft av den alltför tunga ryggan och väskan. Och det verkar nu, kvart i sex om morgonen som om det var precis vad det var.


Men fyra, när gryningen inte ens anades, var det värre. Värken, av Ekelöfska mått, var då ett odjur som slet köttet från benen och ur väggarna väste insinuationerna: Infarkt! Ja jag vet att det är patetiskt. Nu i alla fall, när dagern är ljus och andra resenärers snarkningar strax före väckning är det enda som hörs på detta ryokan. Men då, fyra, var det långt ifrån patetiskt. Då var det verkligt, och vad jag inte i fantasin gått igenom av ambulanstransporter genom ett morronsömnigt Kyoto och modern japansk hjärtsjukvård denna dag, det existerar inte.


Nu strax före sex har smärtan gett sig av. Ett par Treo var vad som behövdes och jag kunde slänga kölapparna till hjärtakuten också denna gång i papperskorgen.


Vad är det som får mig att förutsätta den där infarkten varenda gång jag får ont i rygg eller bröst? Jag är ju ingen särskilt hypokondrisk människa. Antagligen är det en kronisk skada som uppkom den natt min pappa fick sin infarkt för 41 år sen. Jag minns hans ord om ett järnband runt bröstet och försöker föreställa mig vad han menade och hur det känns. Varenda gång det inträffar runt fyra om morronen alltså.


Vargtimmen. Vilket perfekt ord, så beskrivande, och ändå älskar jag vargar! Men det beskriver så på pricken känslornas nakenhet när allt annat är försvarslöst och ligger blottlagt. Och det är därför jag skriver det här just nu, i gryningen, när det sitter färska bett och hugg kvar överallt på min kropp. Snart är dom bara ärr sedan jag absorberat alla intryck detta fantastiska land Japan ger varenda vaken sekund. Utom möjligen i vargtimmen då.


Rätt mycket senare, samma dag.


Den japanska zenträdgården är världens vackraste och mest harmoniska skapelse. Var i Ryoanjitemplet i morse just när dom öppnade. Inga människor än, som upplagt för en stunds meditation. Och den fantastiska stenträdgården, inte stor bara 25 gånger 10 meter, anlagd på 1500-talet, var lätt fuktig efter nattens regn. På plattformen var det gott om plats och allt var upplagt för mental orgasm. Då: hammarslag, Hammarslag, HAMMARSLAG!!! Stället under renovering. Bang, bang, BANG! Svårt att falla in the mood under såna förhållanden.

Men nere i parken skapad på tusentalet bröt solen genom de saftiga trädens salladsgrönska och vattnet i den konstgjorda sjön glittrade silvergrått. På en sten lögade sig en sköldpadda i solen. Stillhet. I fjärran försökte slagen komma ifatt mig men jag var redan långt utom räckhåll.


Ännu lite senare.


Middag på typiskt japanskt ställe. En massa små delikata rätter av sjölevande varelser, kyckling och saké till, att dricka varm. Servitören ville bara servera en kanna i taget och tre muggar. Så jag måste beställa till, flera gånger till mig och kamraterna. Fast saké är inget stark och ger ingen större verkan. Fast det är gott.


Tillbaka på futonmadrassen. På golvet. Ingen värk kvar. Har runnit bort. Ingen hjärtakut i natt. Har konsulterat Lars som är massör. Han kände och klämde och undrade vad fan jag hade gjort med min axel. Den var hård som en sten, sa han. Jag vet, sa jag. Måste bero på golvsovandet. Tatamimattor är inte mjuka och futonmadrasser når bara till golvet så vad ska jag göra? Dricka en flaska rött och hoppas på det bästa? Svaret kommer i morron torsdag.


tisdag 12 maj 2009

Japan 2

Japan är munskyddens och vantarnas land. De förra har dubbel avsikt. 1. Att skydda från att bli smittad. 2. Att skydda från att smitta. Bägge är förstås lika befängda. Den bacill finns inte som kan stängas in bakom en simpel pappersmugg med gummiband. Fast jag gillar tvåan. Jag känner mig en smula opasslig och vill av hänsyn till min omgivning stänga in mina baciller bakom en pappersmugg med gummiband.

Japaner är både ängsliga och auktoritetsbundna. Så varnar myndigheterna för att nåt svin nyst flunsan på mänskligheten så trär folk pappersmuggar med gummiband över huvudena för att primärt skydda sig och sekundärt överleva den katastrof alla bara väntar på ska inträffa. Fast det är klart, har man fått två atombomber i skallen så kanske det inte är så märkligt att man vill vara en smula preventiv.


Vantarna då? Jag vet inte riktigt, men misstänker dubbla ansvarslinjer där också. Dels att skydda sig från andras fingerbaciller, dels skydda andra från mina. Fast det är säkert nåt zen eller shinto inblandat också. Och huruvida vantarna ska vara vita eller svarta tycks vara en väl förborgad hemlighet.

Damer bär i alla fall vantar av valfri färg när dom cyklar eller kör bil. Och män, företrädesvis taxiförare, bär också vita vantar som sticker av mot deras svarta kostymer. Dom ser ut som direktörer i ett börsföretag för dom har också flådiga slipsnålar som håller in dom sobra slirrarna.

Annars är Japan väldans sympatiskt ur ättestupssynpunkt. En geisha blir till exempel bara mer och mer värd ju äldre hon blir. Det är inte förrän hon passerat sextio som hon blir riktigt hott. En nåd att stilla bedja om, men tyvärr är det bara kvinnor som får bli geishor.

Några riktiga geishor har jag inte sett. Däremot flera maikor, noviser alltså om man pratar klosterspråk. Geishor in spe. Dom förekommer rikligt i Kyotos gamla nöjeskvarter och är hett villebråd för alla turistkameror som blixtrar i den svarta kvällen när damerna trippar förbi.


Ett annat begrepp som suger sig fast efter två dagar är ordning. Var sak på sin plats. Såg ett tvättstreck med nytvättade baskettröjor. De var upphängda i nummerordning på balkongen. Från 1 till 17.
Till och med ett stål- och järnlager var lika estetiskt upplagt som ett fat sushi. Långa balkar för sig, valsar för sig. I snygga högar efter storleksordning. Och sopat och snyggt däremellan.

Japan är renhetens och prydlighetens land. Inte någon graftitti så långt ögat når. Inget skräp utefter vägarna. Inga ölburkar eller krossat glas på gatan. Och sopåkarna har alldeles vita overaller. Dom ser ut som kirurger där dom står i enskild ställning bak på sopbilarna som är vackert gröna.


En gång fanns ett begrepp i världen som hette service. Den får vi fortfarande betala för på krogen och i taxin, fast det är inte säkert att vi får någon. I Japan finns ingen dricks men servicen är fullständigt överväldigande. Jag hade minst fem personer som passade upp vid lunchen med att fylla på vatten och bära fram små skålar av alla de slag.

Och på bensinstationerna rusar - ja, jag sa rusar - två killar fram när en bil rullar in till pumpen. Jag vet inte om man kan få glasögonen putsade också, men de redan oklanderligt rena rutorna blev i alla fall noggrant polerade.


Så till sist kan jag hälsa från Tanuki. Han är en liten sympatisk gynnare som ett så strikt samhälle med stark social kontroll som Japan, kan behöva. En sorts inhemsk grävling, en liten gnagare, och en riktig spelevink. Han är alltid glad, gillar att festa och busa. Och han står utanför varenda dörr i Japan. Antingen är han decimeterhög eller också tre meter. Och han är ett stående budskap: Vi som bor innanför dessa pappersväggar gillar egentligen att ha kul och festa loss. Även om det inte alltid går att avläsa i våra allvarliga ansikten.

I morron går Japanresan vidare med andra dagen i Kyoto. En fantastisk stad där kejsare och shoguns levt och styrt. Men mer om det en annan gång.

måndag 11 maj 2009

Japan 1

Japan är som Sverige på sommaren när det inte regnar, inte är lågtryck och är mer än 27 grader varmt. Snäll värme, snälla leenden. Andra första intryck är prydligt, välorganiserat, estetiskt, varmt, vänligt, lättlevt.

Nara är första anhalten och jag trampar runt i Japans första huvudstad bland tempel och jättebuddhor med luftsteg värdiga en Neil Armstrong. Har inte sovit en blund på 33 timmar men är inne i en andra andning och den ljumt vänliga luften är mycket förlåtande.

Åt lunch, tempura, på en mycket traditionell japansk restaurang där man sitter runt ett lågt bord med fötter och ben i en grop under bordet. Allt i Japan är lågt. Futonmadrasserna är utrullade på golvet på tatamimattorna som är åtta till antalet och berättar hur stort rummet är. Då vet alla hur stort rummet är. Stolarna på den lilla terassen är också låga förstås och när man tror att man är nere med rumpan är det nästan lika långt kvar som när man började sätta sig. Platt fall.

Väggarna ut mot korridoren är som i en Kurosawafilm: tunt papper och vartenda steg hörs därutifrån. Men eftersom man är barfota överallt här inne så är det mest ett tyst tassande.
Har inte invigt badet än. Ska gå och äta middag först. Bada sen.

Att räkna upp alla Naras buddhistiska och shintoitiska tempel får bli en annan gång. Men i världens största träbyggnad finns världens största bronsbuddha, 448 ton, och den har jag sett. Och runt fyratusentvåhundratjugoåtta entusiastiska skolbarn i prydliga sjömansuniformer som deras skolor påbjuder att dom använder, tittade också på Buddha.

Något senare. Har ätit middag. Nudlar och varm saké. Very japanese. Köpt kylt California Red som avnjuts på altanen som inte ligger lågt på markplanet utan högt på andra våningen men med utsikt över en zenträdgård med en liten bro och alldeles verkliga bonsaiträd. Badet är öppet till elva och man har en alldeles egen morronrock att posera i varthelst man önskar på detta ryokan. Folk rör sig som siluettfigurer mot pappersväggarna och vore vi alla 25 år yngre skulle den kommande natten varit spännande. Nu har det mest varit en jakt på en kopp kaffe på maten genom mörka och tysta Naragränder.

Går nu in på min 35:e vakna timme och skuggorna börjar anta formen av demoner. Därför bäst att sluta. Bilderna är från Nara. Och i morron åker jag härifrån. Till Kyoto. Fortsättning följer.