onsdag 27 maj 2009

Blodsprängd blick

Den som vill betrakta världen som den är får bereda sig på en blodig syn. Medan den som hellre ser i rosen- än i blodrött nog kan lura sig själv livslångt. Åtminstone för en tid.

Nu spränger Nordkorea atombomber av Hiroshimas storlek. Knallskott om man jämför med stormakternas storpuffar. Fast stora nog att inte bara döda hundratusentals människor i ett svep, utan också ge allas vårt hopp och tillit en rejäl bredsida under vattenlinjen.

Jag minns femtio- och sextiotalets iskalla rädsla för tredje världskriget. Skräcken över att svampmolnen skulle växa upp också över min stad. Och om dom inte small av där, så skulle vi i alla fall brinna upp av cancer och strålskador från andra delar av världen.

Jag vet inte om den sortens skräck finns hos dom unga idag. De har ju vuxit upp efter murens fall och kalla krigets slut och det verkar som om smältande polarisar och minkar i bur skrämmer mer än nordkoreanska atombomber.

Men vad vet en vandrare på vägen mot ättestupan?

När jag tittar mig i spegeln idag är ena ögat alldeles blodigt. Vart tar klarsynen vägen och varför blir ögon såna? Hur kan man, utan att känna något, plöstligt se ut som om någon perforerat näthinnan med en näve glassplitter?

Kanske är det resans baksmälla som nu anmäler sig. En rejäl förkylning med hosta från rossliga luftrör är i alla fall souvernirer jag fått med mig hem från Asien. Och antagligen har min blodsprängda blick något med det att göra också.

Långsamt, långsamt landar jag och om ett par dygn har kanske själen hunnit ikapp. Tills dess suger jag på Japankaramellen genom att äta sushi till kvällsmat. Tyvärr har jag ingen saké så den får jag bara minnas. Men det är inte särskilt svårt.


Dagens låt: Tom Lehrer med Who's Next? Lehrer var en av sextiotalets vassaste röster. Den som 2009 hör honom för första gången får lära sig att svart humor och satir inte är något den ironiska generationen uppfann. Det är dags för en Lehrer-renässans.