fredag 15 maj 2009

Den bugande konduktören

Varje gång konduktören på shinkansen, i vita vantar, stiger in i eller lämnar en vagn, så vänder han sig om och bugar mot passagerarna. Och när tåget kommer till en ny station så väntar på perrongen en uniformerad person som med yttersta precision, komplicerade ritualer och ett fast grepp om sin röda pinne, ser till att tåget töms, fylls och far vidare. På sekunden. Inte en endaste sekunds försening accepteras!

Shinkansen, Japans snabbjärnväg, har sen 1964 fraktat mer än fyra miljarder passagerare. Man har aldrig haft en enda olycka och ingen passagerare har ådragit sig någon kroppsskada. Slå det, Quantas! Och då bör man ha i åtanke att tåget går i 285 km/tim. Tala om en logistisk triumf.

Det är kväll och mörkret faller över Hiroshima. Jag har varit på lokal och ätit. Och druckit. Japansk alkoläsk: sockerdricka och saké. En ny och inte särskilt angenäm bekantskap. Fast maten var förstås strålande: sashimi, bläckfisk och friterad kyckling. Ja, ja, jag vet, frityrsmet är inget för mig, men nu är jag i Japan, så vad faan!

Det var en märklig känsla att vandra i den sidensvarta kvällen, genom Fredsparken ner mot floden för där låg den bara, helt plötsligt, Genbaku, atombombsdomen. Ruinen som inte alls är någon dom utan bara den gamla handelskammarens kåk, ritad av en portugis. Det enda hus som stod kvar sen staden utplånats från kartan på några sekunder i augusti 1945.

Hiroshima ser väldans modernt ut. Av naturliga skäl förstås. Det är Japans tredje stad och de stora avenyerna påminner rätt mycket om om New York. Folk är unga och har en attityd som utstrålar: “säger du atombomb så slår jag ihjäl dig!” Annars verkar dom sedvanligt särdeles vänliga och varma.

Kom alltså hit när mörkret börjat falla så stans ansikte är ännu rätt förborgat för mig, men i morron kan jag säkert berätta mer.

Dagens första upplevelse var annars Himejislottet, en timme härifrån. Japans äldsta bevarade fästning, högt uppe på en kulle ovanför staden Himeji. Det finns bara 12 samurajborgar kvar av alla hundratals som en gång vakade över nationen och det här är inte bara den äldsta utan också den häftigaste. Det tyckte filmaren Akira Kurosawa också för han tog exteriörer här för ett av sina sista mästerverk, Ran.

Amerikanarna bombade ut 66 japanska städer under kriget, men borgen i Himeji bevarades. Den såldes på auktion 1862 för 12 yen och köparen tänkte riva den. Men det blev för dyrt så han donerade den till staden som motvilligt tackade och tog emot. Och idag ligger den på Unescos världsarvslista.

Japans ansikte förändras hela tiden. På ytan ser det likadant ut överallt, men inifrån omvandlas det som celler som delar på sig. Precis när man inbillar sig att man begriper och förstår, så ändras bilden kaleidoskopiskt och antar nya mönster och skepnader. Och det blir hela tiden bara mer och mer spännande.

Att röra sig i den varma försommarkvällen genom Hiroshimas centrum trodde jag skulle vara traumatiskt. Men snarare inger det en viss sorts tröst. Att vi människor förmår skapa det skönaste och mest fantastiska samtidigt som vi har kraften att riva ner och förstöra det, inger blandade känslor. Dom gamla i Hiroshima beklagar sig över att den unga generationen inte vårdar minnet av bomben, av katastrofen, av dagen då allt förändrades. Och jag förstår dom. Samtidigt är jag lättad över att vi förmår att gå vidare. att vi förmår lämna också dom största katastroferna bakom oss. Säga: nu drar vi vidare. Sorg och död har sin tid, livet har sin.

I morron väntar Hiroshima på att utforskas. Det här var några första intryck. Flera följer.