lördag 30 maj 2009

Den siste hjälten

Idag är det gott att leva. Världen är nyspolad och solen flörtar genom nygröna bladverk. Den blåa himlen är tvåhundra miljoner mil hög och att klaga och dra djupa suckar bär emot när sommarn bjuder upp till en så förförisk dans.

För egentligen är det svårmodet som trivs bäst under festliga former. På kalas dånar tystnaden högst. Jag brukar känna mig gråtfärdig på julafton och kan sucka svårt medan andra festar in ett nytt år. Då vill jag helst vara ensam och dra mig tillbaka i skuggorna som ett skadat rovdjur och slicka mina sår.

För att inte tala om studentfester och bemärkelsedagar. Fast det beror väl på avtrycken sådana dagar sätter i ens liv. Som skåror i en gevärskolv markerar de varje fällt byte och blir till påminnelser om alltings förgänglighet, som dom religiösa brukar formulera det. Bekräftelser på milstolpar som är alldeles definitiva och som bevaras på gulnande bilder tills de slutligen bleknar bort.

Då är novemberdagerns grådisiga mörker med bilarnas röda baklysen som enda ljusfyrar kravlösare. Jag kan gå runt i fukt och svartregn och le för mig själv bara för att andra är så tungsinta. Kan skratta för att andra gråter, vissla när dom drar efter andan.

Fast en sådan svartsyn är svår att frammana när sommarn klär till brud och maskrosorna, naturens egna ståuppare, skämtar hämningslöst och hånar melankolin.

Det är ju inte mycket lönt att dra omkring och försöka släcka det som andra tänder, att dissa skämt som rent objektivt är roliga för att dom lockar många till skratt eller att pinka på jordgubbarna som sommarregnet ändå snart spolar rena igen. Man får kort sagt anpassa sig och bida sin tid.

För det är gott att leva idag. Det är lördag. Jag behöver inte gå till mitt jobb vilket är en befrielse. Jag behöver inte delta i komedin som handlar om min högst medelmåttiga insats för missionens spridande. Kan strunta i politik och kremlologi och bara bry mig om att himlen är blå och solen het.

Egentligen borde jag packat min ränsel och dragit vidare för länge sen. Det hade varit det enda förnuftiga sen jag bränt av mina fyrverkerier och dragit mina ess ur ärmen. Men det tar emot att lämna människor som betyder något för mig. Som fyller mina meningslösa fickor med glittrande kiselstenar och som kontrar mina trötta cynismer med verbala smultron.

Att bara dra och lägga benen på ryggen är inte alltid förnuftets strategi. Vore det så, skulle jag aldrig stannat på min post, med alla kompromisser och min bristande övertygelse.

Att vandra mot ättestupan är som slutscenen i en gammal western där hjälten ensam rider in i solnedgången. Uppdraget är slutfört, kyrkogården har fått några nya kors och lugnet sänker sig över den lilla skithålan igen. Mission accomplished, som George Bush uttryckte det.

Så man får väl gilla läget och försöka stå ut. Där framme skvallrar ljuset - eller mörkret - om att avgunden brer ut sig och sen ingenting. Jag har absolut inget som helst behov av att sätta några avtryck i myllan, få mitt namn inristat på nån stentavla eller stå staty på torget. Jag nöjer mig med ifall någon kommer ihåg att jag fanns, åtminstone för en tid. Inte nödvändigtvis mitt namn, men kanske nåt snällt jag sa en gång eller ett gillande leende. En dag som den här. När det var gott att leva.


Dagens låt: Laid Back med Beautiful Day. Danskmusik för dansanta optimister.