onsdag 13 maj 2009

En marritt i Kyoto

Jag har skrivit om den förr, timmen då mina vänner vargarna regerar. Timmen då inga rationella argument biter, utan då det är skräcken och fantasin och de värsta farhågorna som lägger sig som lock över tillvaron.

Redan när jag la mig på min futonmadrass igår kväll så kände jag den, axeln, den vänstra. En molande värk som spred sig från nacken och nedåt. Det låter som den 59-åriges vanliga gnäll efter en lång dag med kameraväska och lyft av den alltför tunga ryggan och väskan. Och det verkar nu, kvart i sex om morgonen som om det var precis vad det var.


Men fyra, när gryningen inte ens anades, var det värre. Värken, av Ekelöfska mått, var då ett odjur som slet köttet från benen och ur väggarna väste insinuationerna: Infarkt! Ja jag vet att det är patetiskt. Nu i alla fall, när dagern är ljus och andra resenärers snarkningar strax före väckning är det enda som hörs på detta ryokan. Men då, fyra, var det långt ifrån patetiskt. Då var det verkligt, och vad jag inte i fantasin gått igenom av ambulanstransporter genom ett morronsömnigt Kyoto och modern japansk hjärtsjukvård denna dag, det existerar inte.


Nu strax före sex har smärtan gett sig av. Ett par Treo var vad som behövdes och jag kunde slänga kölapparna till hjärtakuten också denna gång i papperskorgen.


Vad är det som får mig att förutsätta den där infarkten varenda gång jag får ont i rygg eller bröst? Jag är ju ingen särskilt hypokondrisk människa. Antagligen är det en kronisk skada som uppkom den natt min pappa fick sin infarkt för 41 år sen. Jag minns hans ord om ett järnband runt bröstet och försöker föreställa mig vad han menade och hur det känns. Varenda gång det inträffar runt fyra om morronen alltså.


Vargtimmen. Vilket perfekt ord, så beskrivande, och ändå älskar jag vargar! Men det beskriver så på pricken känslornas nakenhet när allt annat är försvarslöst och ligger blottlagt. Och det är därför jag skriver det här just nu, i gryningen, när det sitter färska bett och hugg kvar överallt på min kropp. Snart är dom bara ärr sedan jag absorberat alla intryck detta fantastiska land Japan ger varenda vaken sekund. Utom möjligen i vargtimmen då.


Rätt mycket senare, samma dag.


Den japanska zenträdgården är världens vackraste och mest harmoniska skapelse. Var i Ryoanjitemplet i morse just när dom öppnade. Inga människor än, som upplagt för en stunds meditation. Och den fantastiska stenträdgården, inte stor bara 25 gånger 10 meter, anlagd på 1500-talet, var lätt fuktig efter nattens regn. På plattformen var det gott om plats och allt var upplagt för mental orgasm. Då: hammarslag, Hammarslag, HAMMARSLAG!!! Stället under renovering. Bang, bang, BANG! Svårt att falla in the mood under såna förhållanden.

Men nere i parken skapad på tusentalet bröt solen genom de saftiga trädens salladsgrönska och vattnet i den konstgjorda sjön glittrade silvergrått. På en sten lögade sig en sköldpadda i solen. Stillhet. I fjärran försökte slagen komma ifatt mig men jag var redan långt utom räckhåll.


Ännu lite senare.


Middag på typiskt japanskt ställe. En massa små delikata rätter av sjölevande varelser, kyckling och saké till, att dricka varm. Servitören ville bara servera en kanna i taget och tre muggar. Så jag måste beställa till, flera gånger till mig och kamraterna. Fast saké är inget stark och ger ingen större verkan. Fast det är gott.


Tillbaka på futonmadrassen. På golvet. Ingen värk kvar. Har runnit bort. Ingen hjärtakut i natt. Har konsulterat Lars som är massör. Han kände och klämde och undrade vad fan jag hade gjort med min axel. Den var hård som en sten, sa han. Jag vet, sa jag. Måste bero på golvsovandet. Tatamimattor är inte mjuka och futonmadrasser når bara till golvet så vad ska jag göra? Dricka en flaska rött och hoppas på det bästa? Svaret kommer i morron torsdag.