tisdag 12 maj 2009

Japan 2

Japan är munskyddens och vantarnas land. De förra har dubbel avsikt. 1. Att skydda från att bli smittad. 2. Att skydda från att smitta. Bägge är förstås lika befängda. Den bacill finns inte som kan stängas in bakom en simpel pappersmugg med gummiband. Fast jag gillar tvåan. Jag känner mig en smula opasslig och vill av hänsyn till min omgivning stänga in mina baciller bakom en pappersmugg med gummiband.

Japaner är både ängsliga och auktoritetsbundna. Så varnar myndigheterna för att nåt svin nyst flunsan på mänskligheten så trär folk pappersmuggar med gummiband över huvudena för att primärt skydda sig och sekundärt överleva den katastrof alla bara väntar på ska inträffa. Fast det är klart, har man fått två atombomber i skallen så kanske det inte är så märkligt att man vill vara en smula preventiv.


Vantarna då? Jag vet inte riktigt, men misstänker dubbla ansvarslinjer där också. Dels att skydda sig från andras fingerbaciller, dels skydda andra från mina. Fast det är säkert nåt zen eller shinto inblandat också. Och huruvida vantarna ska vara vita eller svarta tycks vara en väl förborgad hemlighet.

Damer bär i alla fall vantar av valfri färg när dom cyklar eller kör bil. Och män, företrädesvis taxiförare, bär också vita vantar som sticker av mot deras svarta kostymer. Dom ser ut som direktörer i ett börsföretag för dom har också flådiga slipsnålar som håller in dom sobra slirrarna.

Annars är Japan väldans sympatiskt ur ättestupssynpunkt. En geisha blir till exempel bara mer och mer värd ju äldre hon blir. Det är inte förrän hon passerat sextio som hon blir riktigt hott. En nåd att stilla bedja om, men tyvärr är det bara kvinnor som får bli geishor.

Några riktiga geishor har jag inte sett. Däremot flera maikor, noviser alltså om man pratar klosterspråk. Geishor in spe. Dom förekommer rikligt i Kyotos gamla nöjeskvarter och är hett villebråd för alla turistkameror som blixtrar i den svarta kvällen när damerna trippar förbi.


Ett annat begrepp som suger sig fast efter två dagar är ordning. Var sak på sin plats. Såg ett tvättstreck med nytvättade baskettröjor. De var upphängda i nummerordning på balkongen. Från 1 till 17.
Till och med ett stål- och järnlager var lika estetiskt upplagt som ett fat sushi. Långa balkar för sig, valsar för sig. I snygga högar efter storleksordning. Och sopat och snyggt däremellan.

Japan är renhetens och prydlighetens land. Inte någon graftitti så långt ögat når. Inget skräp utefter vägarna. Inga ölburkar eller krossat glas på gatan. Och sopåkarna har alldeles vita overaller. Dom ser ut som kirurger där dom står i enskild ställning bak på sopbilarna som är vackert gröna.


En gång fanns ett begrepp i världen som hette service. Den får vi fortfarande betala för på krogen och i taxin, fast det är inte säkert att vi får någon. I Japan finns ingen dricks men servicen är fullständigt överväldigande. Jag hade minst fem personer som passade upp vid lunchen med att fylla på vatten och bära fram små skålar av alla de slag.

Och på bensinstationerna rusar - ja, jag sa rusar - två killar fram när en bil rullar in till pumpen. Jag vet inte om man kan få glasögonen putsade också, men de redan oklanderligt rena rutorna blev i alla fall noggrant polerade.


Så till sist kan jag hälsa från Tanuki. Han är en liten sympatisk gynnare som ett så strikt samhälle med stark social kontroll som Japan, kan behöva. En sorts inhemsk grävling, en liten gnagare, och en riktig spelevink. Han är alltid glad, gillar att festa och busa. Och han står utanför varenda dörr i Japan. Antingen är han decimeterhög eller också tre meter. Och han är ett stående budskap: Vi som bor innanför dessa pappersväggar gillar egentligen att ha kul och festa loss. Även om det inte alltid går att avläsa i våra allvarliga ansikten.

I morron går Japanresan vidare med andra dagen i Kyoto. En fantastisk stad där kejsare och shoguns levt och styrt. Men mer om det en annan gång.