lördag 16 maj 2009

Japans mest fotograferade

Morgonen den 6 augusti 1945 var ovanligt klar och vacker. Solen stekte från en alldeles blå himmel och folk som var på väg till sina jobb tänkte att det skulle bli ännu en riktigt het sommardag. Dom fick alldeles rätt.

När bomben Little Boy exploderade klockan 8:15, 580 meter ovan marken över den T-formade Aioibron mitt i Hiroshima, steg temperaturen till mellan 3000 och 4000 grader celsius. Kläderna brändes bokstavligen av kroppen på folk eller så brändes dom in som mönster i huden. På dom som inte omedelbart förintades av eldstormen vill säga.


I ett ögonblick utplånades hela centrala Hiroshima. På mindre än en minut var 80 000 människor döda. Hundratusentals var svårt bränn- och strålskadade. Och tre dagar senare släpptes den andra atombomben över Nagasaki.


Hiroshima skymmer. Hela dagen har regnet hängt i luften utan att riktigt vilja falla fritt. Från mitt fönster ser jag bergen i fonden som siluetter i diset. Lager på lager. Det varmt och det är fuktigt.


Det är 64 år sen det hände och nu är jag här. På platsen där det hände. Det är svårt att fatta det när jag går runt på Atombombsmuseet och ser bilderna. Av staden, av människorna, av livet före och efter. Att en endaste bomb hade en sån kraft att allting bara blåstes bort. Och att Hiroshimabomben var liten jämfört med vad som kom senare.


Skallen är så fullpackad av intryck, fakta och hemska berättelser att den nästan kokar. Jag har sett oräkneliga människor stanna upp idag inför monumenten och minnesmärkena, sluta sina ögon och buga, med handflatorna tätt pressade mot varandra i en tyst bön. Skolklass på skolklass har vandrat runt i de olika salarna med sina arbetsuppgifter på skrivplattor. De har läst på skyltar och antecknat och kanske förstått. Eller åtminstone tryckt i sig fakta.


64 år är ingen lång tid. Bara en endaste liten fnysning i evigheten. Men det känns som väldigt längesen när jag ser på världen som växte fram ifrån imperialismens tidevarv på 1800-talet och till det förödande krigsslutet 1945 då Europa och Japan låg i spillror.


Jag vill tro och hoppas att den världen för alltid är borta. Att den också gick upp i rök med svampmolnen från Hiroshima och Nagasaki. Hoppas och tro vill jag, att vi är ett uns klokare än vad dom var då. Fast dom uppenbara likheterna mellan den 6 augusti 1945 och den 11 september 2001 ställer mina förhoppningar på skam.


Att hoppas på mänskligheten är dårens enfaldiga dröm. En tokfans glafsande spel på läppen under yster dans. Samtidigt är det enda möjligheten. Vårt enda hopp. För om vi är i stånd att skapa skönhet och harmoni så är vi också mästerkreatörer av kaos. Ett sånt sorts kreatur är människan.


Utanför kusten söder om Hiroshima ligger ön Miyajima. En gång Japans allra heligaste plats. Det är den röda shintoportalen som står upp till knäna i havet som man brukar se på alla turistaffischer från Japan. Skalar man bort turistfällorna som kantar den lilla bygatan ute på ön, så återstår två saker: ostron och
Itsukushimatemplet. Båda är lika läckra.

Templet skapade första gången 593 e.Kr men byggdes om år 1168 av Taira-no-Kiyomori. En lång gång, 280 meter, leder genom alla de röda byggnaderna som vilar på pålar. När det är högvatten kluckar det under fotsulorna. Den nuvarande portalen O-Toriporten, Japans mest plåtade, byggdes 1879 och är den åttonde precis likadana sedan Hejiperioden.


Och den är mäktig. Den står där så bredbent som en samuraj och parerar vågor såväl som tyfoner. Och till och med atombomber.


I morron bitti lämnar jag Hiroshima och far med ångtåg upp i bergen, till Tsuwano. En stad med 5000 mänskliga invånare, 65 000 karpar och mer än 1000 toris, shintoportaler, att vandra igenom på vägen till templet.


I Tsuwano råder radioskugga, inte ens mobiler funkar. Så här tystnar Mot Ättestupan tillfälligt under några dagar. Men jag ska återkomma till världen, från Kobe. Om inte den stan har skakat bort då, vill säga.


Saké som skänkts till templet som offergåva.


Itsukushimatemplet med sin berömda portal.


De 280 meter långa gångarna löper på pålar över vattnet.