torsdag 28 maj 2009

Längtans blåa blomma

Ibland längtar jag så brutalt mycket efter nåt som är för evigt borta. Vad det är vet jag inte. Och eftersom jag högljutt förnekar att jag är nostalgiker så tar det emot att tänka efter.

Under min Japanresa hade jag tre kameror med mig: en liten digital och två mekaniska för film. (Jag vägrar använda begreppet analoga.) Digitalen var med för att kunna lägga ut lite snaps här på bloggen, filmkamerorna för att fotografera.

Längtan, sa jag just. Jakten på magi.

Att använda en kamera som man laddar med en filmrulle för 36 bilder är för mig längtan efter magi. Att hålla en riktig kamera av metall i handen och skruva dit ett objektiv med äkta, slipat glas, made in Germany, är ett desperat krafsande efter kaninen i hatten. Och att höra det mekaniska ljudet från slutaren är ljuvaste sirénsång i mina öron.

Det kan handla om annat också. Att lägga en vinylskiva på tallriken, sänka pickupen till första spåret och höra det sommarregnlika prasslet innan musiken kommer igång. Att köra en nedcabbad bil som bara har hastighetsmätare, varvräknare och oljetrycksmätare och som saknar servo.

Eller att utan hjälm styra sin Vespa 250 cc genom sommarnatten så att håret flyger och man får mun och ögon alldeles fulla av knott.

Att ringa på en gammal bakelittelefon med nummerskiva från ett hus i radioskugga. Att läsa understreckaren i svenskan i stället för att scanna rubrikerna på kvällsblaskornas hemsidor. Att köpa en flaska grekiskt starkvin av sin langare på toaletten nere vid busstationen.


Bakelitlängtan i radioskugga.

Ja, ni hör, börjar jag så kan jag inte sluta. Nostalgiker? Moi? Moa-ha-ha-hah!!!

Fast det handlar inte om nostalgi. Ingenting var bättre förr. Det har jag ju sagt förut. Allting blir ständigt bättre, hela tiden. Utom möjligen jag då.

Betraktar man färden mot ättestupan lite grann från ovan, så syns det tydligt att sträckan som är avverkad är betydligt längre än den som återstår. Inte så att själva stupet är markerat och utmätt. Nä nä, fatalist är jag då rakt inte! Men chansen att jag ska bli mer än 114 år får ändå betraktas som minimal.

Och det är vetskapen om allt som är kvarlämnat i spåren efter min färd som sprakar igång min längtan. Alla dom där känslorna, människorna, prylarna som en gång haft en roll att spela i mitt liv men som nu håller på att smälta ihop och bli ett med marken dom ligger på. Färger som bleknar av framtidens skarpa ljus och löser upp konturerna. Det är ett själens skrotupplag där varenda liten pryl har sitt affektionsvärde men bara för mig.

Jag vet att jag börjar närma mig sista kurvan, bara har upploppet kvar. Publiken har för länge sen gått hem. Bara en funktionär står där, stampar och väntar lätt irriterat på att få stänga, låsa och dra. Medan jag kämpar fram mot snöret med allt vildare hjärtklappning och en smärta som inte enbart är fysisk.

Längtan ska ha sin riktning framåt, det är det normala. Riktar man den bakåt blir det fadd nostalgi och man blir odräglig för sitt grannskap. Fast det är faktiskt rätt svårt att längta efter stupet. Till sist är det dock bara det som återstår.

Näe, jag är inte negativ. Inte pessimist. Men realist. Jag uppskattar allt fint som man ska uppskatta. Mina känslor för mina kära är lika starka som nånsin. Det är bara det, att jag har så förskräckligt svårt att ha samma positiva känslor för mig själv. Över den jag är och blir.

Och det är kanske dom känslorna som jag behöver och längtar så brutalt mycket efter. När jag ändå tänker efter.


Dagens låt: Steppenwolf med Born to Be Wild. Grrrrrrrrrrrrrrr!!!