söndag 31 maj 2009

Mitt galleri: Bertil Neuman

Vissa människor gör avtryck. Jag träffade Bertil Neuman 1989 för ICA-kuriren. Hans bok Något försvann på vägen. En svensk judisk familj - historia, humor och kultur hade just kommit ut. För mig blev mötet med honom och läsningen av hans bok omtumlande. Jag kände både längtan och lite avund när jag läste den. Den stora judiska familjen har alltid haft stor lockelse på mig.

Men mötet med Bertil Neuman berättade också om den andra sidan av myntet: antisemitismen. Den var aktuell då 1989 och den är tyvärr lika aktuell nu, tjugo år senare. Ska det nånsin ta slut?



En dag för nästan hundra år sedan steg en judisk pojke i de nedre tonåren iland i Skåne. Han kom från Pikkale, en fattig bondby i Litauen och var, precis som så många andra, på väg till Amerika. Han och syskonen hade blivit utkastade av sin nye styvfar sedan modern gift om sig. Nu fick de klara sig själva i världen bäst de kunde.

De kom, förutom från Litauen också från Ryssland och det ryska Polen. Alla var de fattiga. Pojken, som hette Selman, kom att bli kvar i Sverige. År 1900 gifte han sig och fick med tiden elva barn. Den yngste av dem heter Bertil Neuman och han har skrivit en bok om sin far och mor, sin judiska familj, dess historia, humor och kultur. "Något försvann på vägen" heter den.

-Det var för mina barns och barnbarns skull som jag började skriva ner mina minnen, säger han. Jag upptäckte nämligen att det var så mycket jag inte visste om mina föräldrars ursprung och jag ville inte att mina efter­kommande skulle veta lika lite.

Under resans gång har Bertil jobbat sig bakåt och med ett gediget detektivarbete lyckats spåra sin far långt tillbaka i tiden.

-När jag skulle skriva min bok satt jag på Kungliga bibliote­ket och läste en massa årgångar av Lunds Dagblad. Jag hittade i en tidning från 1906 en liten notis på tre rader med ett avslag från Kungl. Majt. för min far att bli svensk medborga­re. Med utgångspunkt från den notisen gick jag vidare via Riksarkivet och de olika judiska församlingar som min far tillhörde.

De flesta judar som kom till Sverige vid slutet av 1800-talet använde bara landet som en genomfart under sin resa till det förlovade landet, Amerika. Men under de tjugo åren från 1880 fram till sekelskiftet var det ungefär 900 av dem som stannade kvar här. Totalt fanns det då cirka fyratusen judar i landet. De närmsta tio åren kom det ett tusental till. De flesta stannade i Skåne med Malmö och Lund som huvudorter men en del kom också till Stockholm.

Många av dem som bosatte sig i Lund arbetade som gårdfarihandlare. Anledningen var att de alla var ortodoxt troende och det innebar att de inte kunde arbeta under sabba­ten som infaller från fredag eftermiddag till och med lördag kväll. Eftersom man i Sverige arbetade under dessa dagar hade judarna inte något val om de ville fortsätta att leva efter sin övertygelse. De fick bli sina egna.

På söndagsmorgnarna satte de sig på tåget i Lund och for så ut i landet, en del så långt som upp till Norrland. Det var ett hårt liv de levde, ofta i kamp mot maktfullkomliga myndig­hetspersoner som personifierades av länsmän eller försåtliga bönder. De kringresande handlarna saknade nämligen tillstånd för sin verksamhet på grund av att de lokala köpmännen var rädda för konkurrensen. Åkte man fast kunde detta bli ett hinder senare när man ansökte om svenskt medborgarskap.

På tjugotalet flyttade Selman och hans stora familj till Stockholm där han öppnade antikvitetsaffär.

Bertil Neumans berättelse om ett annorlunda liv mitt i vår välbekanta svenska vardag väcker både nyfikenhet och kanske en liten gnutta avund. Skildringen av gemenskapen i den stora familjen, av hur man firade sina stora högtider som Jom Kippor, försoningsdagen, och den främsta av alla sabbater Schabbes Schuve som infaller just före Jom Kippor, allt utstrålar en sådan innerlig värme och gemenskap att man faktiskt längtar dit.

"När sabbaten vid mörkrets inbrott inträder skall mor i huset tända de två sabbatsljusen. Det finns knappast en vackrare syn för en jude med traditioner i uppfostran och en judisk känsla inombords, än att se mor i huset tända ljusen...Därmed har sabbaten börjat och vilodagen. Vi alla barn ropade då 'Gut schabbes'."

För en traditionslös nutidssvensk ter sig denna beskrivning närmast som en idyll men också som en beskrivning av samhörig­het och harmoni. Därför blir kontrasten stark då Bertil berättar om sin stora otrygghet under trettiotalet. Om hur skolkamrater visade sig vara nazistsympatisörer, om stöveltrampet under demonstratio­ner och massmöten i Stockholm och om den officiella svenska undfallenheten från myndigheters och politikers sida. Denna otrygghet har inte förrän under de senaste femton åren ersatts av en känsla att vara riktig svensk. Äntligen har de bägge identiteterna "svensk" och "jude" smält samman till en.

Men upprörande är också att antisemitismen, judehatet, enligt Bertil fortfarande är mycket starkt och att det till och med vuxit under senare år.

-Tyvärr måste jag nog säga att det är på det viset. Vi möter allt oftare tongångar som känns igen alltför väl. Gamla osan­ningar och fördomar som borstas av igen och förs fram av människor med dunkla motiv.

De gamla hotbilderna målas återigen upp mot en grupp som idag består av mellan 15 000 - 20 000 personer i Sverige. Som en jämförelse kan nämnas att det finns cirka hundratusen muslimer i landet.

Det kan verka som en motsägelse, men just förföljelser och hat har bidragit till att judarna fortfarande är ett folk, att de har sin lära och sin samhörighet. Antisemitismen var en enande kraft i det gamla Ryssland och den blev det också under Hit­ler.

Assimileringen, uttunningen, är idag det stora judiska pro­blemet. För varje generation blir traditionerna alltmer upp­lösta, gamla värderingar upphör att gälla och värdegemenska­pen, som hade sina rötter just i svårigheterna, är inte längre lika stark.

Samtidigt kan man märka att en ny judisk medvetenhet håller på att växa fram. Under det senaste året har teater- och kabaret­föreställningar av, om och med judar framförts i landet. De unga har bejakat sin judendom på ett sätt som de äldre inte velat eller vågat göra tidigare. Men Bertil Neuman är trots denna medvetenhet yttterst pessimistisk om judarnas framtid i Sverige.

-Vi är idag en grupp som tunnas ut alltmer. Tidigare stoppades assimileringen upp av invandringsvågor till följd av krig och förföljelse. Nu kan vi knappast vänta oss några nya invand­ringar även om utvecklingen för judarnas del i östeuropa och Sovjet är mycket oroande.

-Vi har tappat så mycket kunskap och tradition på vägen att det är hart när omöjligt att återfinna och utveckla en särart som är tillräckligt betydelsefull för att man ska vilja kämpa för den och föra den vidare till efterkommande.

Just det faktum att judendomen traditionellt är mer en lära än en religion, ett sätt att förhålla sig till en Gud som är resonabel i stället för att vara maktfullkomlig, har gjort att det varit lätt att hålla fast vid de ganmla traditionerna. Men också det yttre trycket i form av förföljelser och förtryck har hjälpt till. Det sista stora gemensamma målet var staten Israels upprättande men också här menar Bertil att verklighe­ten kommer att reducera betydelsen.

-Det är nog bara en tidsfråga innan det blir fred i Mellanös­tern och det etableras en palestinsk stat vid sidan av Israel, som då blir en stat bland andra stater. Vad återstår då att identifiera sig med?

Kanske har han rätt i sin pessimism eller realism som han själv säger. Och självfallet önskar man inte nya pogromer och förföljelser för att det judiska folket ska sluta sig samman och överleva.

Nyligen stod följande att läsa i Dagens Nyheter:

"Stäng ute judarna från universitet och högskolor, avskeda dem från statliga tjänster, gör dem icke valbara, sparka ut dem från författarförbundet! Avjudifiera landet!"

Nej, detta är inga gamla avgrundsekon från trettiotalets Tyskland eller något citat ur Hitlers förvirrade skrifter. Det är journalisten Staffan Skott som i en artikel berättar om strömningar i dagens Sovjetunionen och om den ryska national-­patriotiska fronten Pamjat.

"På samma sätt som de flesta antisemitiska rörelser genom tiderna predikar man ett enkelt program med halvsmälta histo­riska fakta", skriver Skott.

Visst blåser det iskalla vindar då vi läser om hur tongångarna går i öst. Ska det bli den motsägelsefulla verkligheten, att samtidigt som de forna kommunistdiktaturerna faller, ökar det gamla hatet mot judarna igen och släpps fritt i en nyfödd och sårbar demokratirörelse? Gud bevare oss alla!


Dagens låt: En mycket ung Bob Dylan med Blowin' in the Wind. Finns det egentligen någon annan låt som kommer i närheten?