fredag 22 maj 2009

Rapport från stormens öga

Den som befinner sig mitt i ett katastrofcentrum är oftast den som vet minst. Kobe är tydligen centrum för den livsfara som kallas svininfluensa. Snart sagt varenda människa går runt med munskydd och många tar ett extra litet steg bort från dom vita, hostande barbarerna. Fast diskret förstås. Och med artighet.

Varenda TV-kanal sänder direkt från en kåk som antagligen är ett sjukhus i Kobe. Alla kameror är riktade mot samma fönster på samma fasad och reportrar i munskydd rapporterar upphetsat medan objektiven zoomar in och ut på fönstret.

Skolorna har stängt vilket lärarna säkert gillar eftersom dom helt plötsligt fått extra ledighet. Åtminstone den norska tjej jag pratade med igår som jobbade som engelsklärare i Kobe och passade på att njuta en stund i solen högt uppe på berget med den otroliga utsikten över stan.


Kroppen är mör av allt resande och kånkande och axeln säljer jag billigt. Har som tur är tid hos naprapaten på onsdag. Annars är det fortfarande ett väldans häftig land att resa runt i och som inte liknar något annat. Problemet är att göra sig förstådd. Japaner kan bara engelska i teorin. På grammatik och stavning är dom ena baddare. Men pratar gör dom inte. Det behövs nämligen inte för proven dom gör för att söka högre utbildning. Med resultat att det enda dom säger är Höllo! Ett ord utanför Höllostigen och dom är lika lost som jag är när jag försöker läsa en meny eller vilken annan text som helst med japanska tecken.

Detta innebär inte att dom inte pratar. Tvärtom. Gå fram till en japan och fråga något och svaret blir lika långt som obegripligt. Men vänligt förstås.


I väntan på shinkansen.

Nyss kom jag till Tokyo. Det tål att upprepas: nyss kom jag till Tokyo! Fast innan dess var jag och kollade in det höga berget Mount Fuji. En gammal häftig vulkan som svepte klädnaden av sig precis när jag riktade blicken mot henne. 3700 meter och några till och med en krans av vitaste snö runt toppen. Berget är också Japans mest fotograferade enligt vederhäftiga källor.


Ett berg nära mig.

Efter en natt av radiotystnad, mitt ute i skogen på en fuktigt droppande bergssida med svaveldoftande varma källor, befinner jag mig nu alltså i Tokyo. 35 miljoner människor samsas i denna fantastiska stad mitt ute på slätten invid havet och stan är egentligen flera. Och om den blir för liten så bygger man bara till några nya öar mitt ute i bukten och slänger dit en 60 000 pers till.

Ordet för dagen är myllrande. Rush hour i Tokyo har inge jämförelse med något som jag upplevt tidigare. Vore jag en lämmel kanske jag skulle känna mig hemma, men som människa är det en ren sensation att plötsligt vara en av miljoner. Rent bokstavligen.

Att gå på sumobrottning i denna metropol är återigen att sammankoppla modern hightech med urgammal shinto och samurajkultur. Det kan verka enfaldigt att tillsammans med några tusen andra sitta och skrika och applådera bjässarna när dom brakar ihop i en tjugosekundersmatch efter diverse psykningar och saltkastning. Men det är förstås både förfinat och sofistikerat. Och utfört med bästa känsla och stil. För detta är Japan.


Och jungfrun han går i ringen.

Vårturneringens matcher är inne på sluttampen nu och på söndag koras stormästaren. Att se alla så dessa kontrollerade, för att inte säga hämmade, japaner skrika ut sin entusiasm på sumoläktaren är en overkligt absurd upplevelse.

I morron ska jag fara runt Tokyo med ringlinjen och försöka sätta alla dom sju centra som stan består av på kartan. Om jag inte misslyckas och försvinner i mängden, så återkommer jag.