torsdag 14 maj 2009

Stilla dagar i Kyoto

På den sjätte dagen vaknade jag för att fara till Hiroshima. Undrar vad besättningen på Enola Gay tänkte när dom vaknade på morronen den 6 augusti 1945. Och hur dom kände sig när dom gått och lagt sig på kvällen samma dag för att sova.

Det har varit en varm dag i Kyoto. Runt 23 i skuggan och mycket skönt. Kyoto är en öppen famn och människor man möter är varma och vänliga. Slå upp en karta och efter någon minut har du sällskap av en person som försöker förklara - ingen talar engelska - vart du vill ta vägen.


Jag vandrade genom en av dom kilometerlånga köparkaderna när en slinga rökelse ringlande in i näsan. En öppning ut mot en bakgård och där låg en begravningsplats. Träpinnarna på gravarna klapprade i vinden och kakafonin inifrån köphelgedomen reducerades till ett mummel. Det kändes väldans Japan. Som Kwaidans Japan. Spökens, andarnas. Det moderna går armkrok med det traditionella och det urgamla. Kropp och ande är oseparabla i samma liv, samma verklighet.


Och jag känner mig lite rörd när jag ser med vilken respekt dom gamla behandlas. Stiger en meterstor gumma i åttioårsåldern på bussen, reser sig någon yngre omedelbart upp och erbjuder sin plats. Och dom gör det med artiga bugningar som är ömsesidiga. Det går att vandra mot ättestupan med respekt i Japan.


På det låga bordet står en korg med jordgubbar som skulle kunnat vara från morfar Davvas land ute på Ekängen. Söta, stora och förpackade med kärlek och estetik i fullkomligt jämna rader. Fast hans var av alla storlekar och plockade i en balja av zink. Och ändå söta och förpackade med nån sorts kärv kärlek.


Tala om jämna rader! I Sanjusangen-do-templet står etttusen gyllene figurer i naturlig storlek och vaktar en gigantisk Buddha. Femhundra på var sida. Bygganden som hyser gänget är 120 meter lång och Japans största av trä. Det är en lite kul tanke hur ordern kan ha låtit, då en dag för så där en 900 år sen: Hallå grabbar! Nu ska vi fixa till ett sjuhelvetes tempel! Så fram med täljknivarna bara och börja karva!


Fast dom gjorde ju det och det är Japan. Landet som gör vad det bestämmer sig för att göra. Eller gjorde i alla fall. För den värsta krisen i ekonomin på decennier skakar om för tillfället. Om det märks? Hur ska jag, en tillfällig besökare som är här för första gången, kunna avgöra det? Jag har inget att jämföra med.


Det är skolresetider och varenda attraktion är full av klasser där tjejerna har Kalle Anka-blusar och grabbarna svarta officersjackor. Det var ju inte för inte som dom avväpnade samurajer som for till Europa för att lära sig västerländskt samhällsbygge, hämtade hem skolan - inklusive uniformerna - från England.


Skolklasserna fyller bägarna tills dom rinner över, men är knappast några storkonsumenter eftersom dom har egen matsäck med sig. Fast det är gott om västerlänningar här i Kyoto och dom måste väl öppna sina plånböcker kan jag tro.


Kulturkvällen i Kyoto var en riktig turistfälla. Men som med alla klichéer fanns där grader av sanning. Och den mest fascinerande var dockteatern, Bunraku. Tre personer sköter dockan som nästan är i fullskala. Det sägs att den som är väldans duktig, säg benmannen, kan få det som sin livsuppgift att vara just benman. För alltid. “Vad jobbar din pappa med?”. “Han sköter benen på en docka.” Det är också Japan. För benmannen gör det med stolthet!


Precis som geishan som dansar och konverserar så fulländat, men ändå snart är utrotad. Skrået är i upplösning och min bild här ovan är bara av en fuskgeisha, en maiko, från turistfällan i kväll. Fast snygg är hon och dansa kunde hon ju.