lördag 23 maj 2009

To-to-tokyooooo

Stor är bara förnamnet. Mellannamnet är Större, och Störst blir då efternamn. Har ägnat hela dagen åt att åka runt på pendelns ringlinje och kliva av och på, på Tokyos olika stationer. Shinagawa, Ueno, Okachimachi, Tokyo Central, Ginza, Shimbashi, Shibuya, Harajuki. Och så Shinjuku, världens största tågstation där tre miljoner människor går genom spärrarna varenda dag.

Sa jag myller? Det finns inget annat ord att beskriva stan på. Man känner sig som en av dom där myrorna som man stod och tittade ner på i myrstacken när man var liten. Man slinker, man stapplar, man smiter förbi, man drar om, man tvärnitar. Men man knuffas inte. 35 miljoner människor kan inte ha fel: man behöver inte knuffas. Inte ens när nån stannar precis ovanför rulltrappan. Ett brott på vilket det är spöstraff i Stockholm.

Värmen och solen har regerat dagen. 28 grader, rätt hög luftfuktighet och tidvis en brännande sol. Eftersom det är lördag har det varit förhållandevis lugnt och bara lite trångt på tågen. Fast runt Shibuya där dom som har en bit kvar till ättestupan dominerar - 20-30-åringarna alltså - var det mera hjärterum än stjärterum.

Tokyo är precis som Japan i övrigt en märklig mix av urgammalt och hypermodernt. Mitt i all futuristisk arkitektur dyker plötsligt Uenoparken upp med sin KULTUR. Egentligen skulle det ha blivit ett sjukhus i parken efter avsamurajiseringen 1868. Men den schweiziske ambassadören föreslog milt en kultursatsning i stället och så blev det.

Fast mitt bland Nationalmuseum och dess småsyskon finns också såväl en pagod som Toshuhelgedomen. Dessutom en staty av den siste samurajen. Inte Tom Cruise, men väl förebilden till hans rollfigur, Saigo Takamori. En revolutionär som ångrade sig och blev konservativ igen. Som hamnade i kylan men togs tillbaka och som slutade som staty. Iförd yukata, japansk morronrock, och med hunden som han aldrig hade i band. Allt för att han för japanerna skulle framstå som en vanlig dödlig och inte som den farliga fullblodsmilitarist och samurajättling som han egentligen var.



I parken finns också Tokyos, för att inte säga Japans, minst kända monument. Den 10 mars 1945 öste amerikanarna brandbomber över stan. Över 150 000 människor dog direkt och allt sveptes bokstavligen bort från kartan av eldstormarna. Om Hiroshima och Nagasaki vet man allt men om bombningen av Tokyo står det inget i historieböckerna. Men i ett undanskymt hörn av parken står en mamma i granit med sina bägge döttrar som skrattande pekar mot himlen där dom stora silverfåglarna med star & stripe på sidan flyger in över stan. Ett lika tyst som starkt vittnesbörd om en av andra världskrigets i särklass värsta bombningar.

På rundturen i stan kommer jag också till stadshuset i västra Shinjuku. Det är som så många andra av stans byggnader ritat av den legendariske arkitekten Kenzo Tange som också har skapat fredsparken i Hiroshima. Att utsikten är otrolig är en sak, men att den också berättar att den här stan är enorm är en annan. För vart man än tittar i alla väderstreck, så är det bara Tokyo man ser. Och ser och ser och ser. Sånt får en att känna sig ödmjuk som människa. Allt detta förmår vi om vi bara vill och har rätt motivation.




Och i morron tänker jag erövra Harajuku, de allra mest spektakulära ungdomarnas show. Gotharnas, mangaiternas, lollitornas uppvisning. Hoppas solen skiner över oss alla.

Eftersom det här blir den sista bloggen från Japan avrundar jag med ännu några bilder från Tokyo. Färden mot ättestupan fortsätter till veckan som vanligt från hemmaplan.


Sober elegans även på marknaden.


Stå här för att korsa gatan!


Den dansande trafikpolisen i Ginza.


Världens lönsammaste Starbucks.


Mobilen är en av dom värsta smittkällorna.


Även våra minsta behöver vår omvårdnad.


Rökruta vid världens största tågstation, Shinjuku.


På den smala vägen mot kunskap.