fredag 29 maj 2009

Valrörelse

Jag väljer mitt liv. Genom mina val bygger jag min existens. Skapar min dag och min natt. För ödet finns ingen plats, men väl för slumpen. Fast det är hur jag väljer när slumpen räcker mig tärningskoppen som är avgörande för hur det sen blir.

Det finns dom som hävdar att de är offer för omständigheter och andras val. Men då bortser dom från att tillvaron är en enda lång räcka av länkar som bildar den unika kedja jag kallar mitt liv. Där länk fogas till länk genom valen jag gör och som bara jag kan göra.

Det är som att flyta med strömmen genom ett rör där vattnet rinner åt ett och samma håll. Jag måste följa med i virvlarna men kan alltid spjärna emot, försöka ändra riktning eller stanna. Vad jag än gör så får det konsekvenser för val som kommer efter.

Jag kan hävda att valet saknar betydelse för att andra redan fattat avgörande beslut angående mitt liv. Deklarationsblanketten är redan ifylld liksom inträdesansökan till facket. Och att välja pensionsfonder eller teleoperatör saknar praktisk betydelse eftersom resultaten är likvärdiga. Men den som säger så har inte förstått vad valet går ut på. Förflyttning nämligen. Och riktning kan alltid ändras. Kurs kan läggas om.

Varje val jag gör pressar mig ytterligare en bit genom röret. Mot ättestupan om man så vill. Och mitt yttersta val blir då förstås att själv kliva över kanten. Det är nu ingen option för mig men andra tycker annorlunda och det har dom rätt att göra.

Val styrs av flera faktorer. Känslor. Erfarenhet. Kunskap. Förnuft. Påverkan. Tvång. Hot. Men vilka dom än är så är det alltid jag som slutligen bestämmer: ja eller nej.

Visst kan man låta en slumpgenerator eller tärningar avgöra. Det är också ett val med det befriar inte mig från ansvar. För när jag tar ansvar för mina livsval, tar jag ansvar för alla andras. Öga för öga, tand för tand, hjärtslag för hjärtslag.

Så meningen med livet förblir livet självt. Det är jag som skapar meningen. Det har jag envist hävdat och påståendet bekräftas av valet. Genom att välja så fullföljer jag kravet på att leva.

Och jag tar konsekvenserna. Jag fattar nya beslut utifrån nya val. Jag väljer för att klara samlivet med andra. Jag kompromissar. Och även kompromissen är ett val.

Så när jag nu nått över krönet och ser bakåt, får jag en överblick över mina avgörande livsval. Jag ser hur jag skapat mitt liv genom att välja det. Också i förhållande till dom andra som även dom valt sina liv.

Jag ser inget val som jag ångrar. Inte ett enda. Ingenting jag skulle velat göra annorlunda eller ha ogjort. Jag känner mig lite sorgsen över att dom flesta val redan är gjorda, att besluten är fattade. Och att tiden gick så fort.

Men melakonin är bara en restprodukt av mina beslut. En liten avgas kryddad med längtan och saknad och den kan man faktiskt leva med. Åtminstone tills den blir upplöst och förångas.


Dagens låt: Eddy Grant med Gimme Hope, Johanna. En av alla tiders bästa peppningslåtar borde väl kunna funka även mot melakoli?