tisdag 30 juni 2009

Tidens fingrar

Tid går att mäta. I fingrar. Jag minns "nu är det fyra fingrar" och sen fick jag en son. Några år och fingrar senare kom son nummer två. Och igår kväll såg jag att också månen är mätbar. Ett finger från tallen ute på balkongen och det hade gått tretton minuter. Snart är den full.

Fast inte jag. Sedan japanhostan slog till har jag levt ett sundare liv som gett resultat. Vartenda prov som doktor P hittills tagit på mig är bra och snart är jag friskare än jag nånsin varit förut. Vikten sjunker och sockersjukan håller på att retirera. Så varför späda på ohälsan med för mycket alkohol? För det blir lätt ett flöde under lata sommardagar som till sist hotar dränka både hälsa och vett. Men lagoma korvar är bäst och ett glas rött kan givetvis vara förföriskt.

Jag låter faan som en moralist och det är inte meningen. Men vid 59+ har jag just upptäckt Amerika. Att det är bättre att vara frisk än sjuk nämligen. Bara vi får vara friska så, brukade min mamma säga. Och det där så-et var liksom en besvärjelse som fick hänga kvar i luften för att riktigt sjunka in. Så kan det gå när haspen är på. Så går vi runt kring ett enebuskesnår. Så snar att döma. Så ung och så dum. Såja.

Men hon hade rätt min lilla mamma. Frisk och sund ska man vara för att kunna njuta livet. Och ändå finns det människor där ute som varit rejält omskakade och stirrat döden i vitögat, men som är glada och positiva i alla fall. Och dom är mina föredömen. För att prata sjukdom när man är nästan frisk eller ännu värre, när man egentligen lider av weltsmärtz, det lägger sordin över det bästa samtal.

Så från och med nu gäller friskskrivning. Inga hängande läppar här inte, inga feberkurvor eller djupsuckar. Åtminstone inte över hälsotillstånd. För hälsan tiger som bekant still och det ska den få fortsätta med.

I morron ska jag till Sophiahemmet och konstatera att jag inte är astmatiker och i övermorron är det hjärtats dag. Och förhoppningarna om friska besked är starka. Så ut i solen och låt den skina och smeka. Det fältropet för dagen. Värmeböljan fortsätter. Så glöm solfaktorn och dra upp volymen i iPoden till smärtgränsen. Här ska levas sommar och sol så länge det finns fingrar kvar att mäta tiden med.


Dagens låt: Red Red Wine med UB 40. Här gungar det, både med och utan vin under västen.

måndag 29 juni 2009

Vara med vovve

Lycka är att låna en riktig hund att ta en promenad med, ensam i kvällen medan solen sjunker över vindsnurrorna i Näs. Det känns så fullkomligt naturligt att hålla läderkopplet lätt i handen och höra hur Lisa fnyser och nosar i dikesrenen där hon läser av varenda nyhet i Svenska Hundbladet.

Näe, jag ska inte bli med jycke igen, men det är gott att erinra sig vilket mitt normaltillstånd som människa är. Och jag vet att det är tillsammans med en hund. Jag vet också att det är ett jättestort ansvar som innebär, med stor sannolikhet i alla fall, att jag en dag måste ta beslutet att våra vägar ska skiljas. Det är ett av dom tyngsta avgöranden man kan fatta och så oerhört sorgligt. Samtidigt så omöjligt att inte göra, för vem vill se sin bästa vän lida?

Så att låna en hund då och då är jag öppen för. Eller en Humla förstås. Även om det är två helt skilda världar, hundens och kattens. Men min värld är ju också annorlunda.

söndag 28 juni 2009

Sillblomma

Varje morron en sommarmorron. Varje moln ett sommarmoln. Varje natt en sommarnatt. De läggs alla i en stor hög och staplas upp med prefixet sommar. Att användas efter behov och behag, att njuta av och att nyttjas. För att slutligen summeras och arkiveras, etiketteras: Sommaren 20XX.

Döden har alltid varit närvarande under mina somrar. Båda mina föräldrar dog mitt i sommarprakt och morfar Davva. Ändå tycks dom aldrig hota mig, sommarnätterna, som de vintriga gör. Iskalla, omänskliga, nerfrysta. Känslorna tinas upp av sommarsol och blir livsdugliga, också sorg och melankoli.

Häromdagen var det femtio år sen Ingemar Johansson blev världsmästare i tungviktsboxning en sommarnatt i New York. Alla svenskar som var vuxna nog att ha ett medvetande minns den natten även om jag som var nio inte fattade storheten i den. Men nån vecka senare gick pappa och jag och såg matchen på bio vid en av Norrköpings promenader. Salongen var visserligen stängd för sommaren men öppnade ett par veckor för att vi alla skulle kunna se hur det vi hört såg ut. TV var fortfarande en bit bort.

Jag minns alla män och pojkar som trängdes i foajén och som sen jublade inne i salongen när högern talade och Floyd stöp i kanvasen. Det var en historia män emellan och jag var mera stolt över att vara där tillsammans med min pappa än att titta på matchen. Det var en vuxenrit, en manbarhetsceremoni vi utförde.

Det är sådana saker man minns om sommaren. Sånt man var med om eller tror man gjorde. Och det är därför som sommaren är nostalgins årstid och egentligen rätt jobbig. Ljuv javisst, men otrogen den bistra verkligheten. För hur jävlig än en vintermorgon kan vara med sin snörök och sitt mörker, så är den alltid ärlig. Den ger sig inte ut för att vara något annat än snörykande och svart. Sommarmorgonen däremot dryper gärna söta lögner i ens öra om hur det var eller borde ha varit.

Visst såg jag matchen på bio, men en rit? Nja, det måste vara efterkonstruktion. En nostalgisk längtan efter ett liv som kanske möjligen var, men som definitivt aldrig mera blir. En bön om verkliga minnen som faktiskt har bleknat. För jag minns bara detaljer, inte helhet. Jag överblickar som en efterkonstruktion men kan komma ihåg färgen på biostolarna (mörkröd plysch).

Och det är så vi lever våra små liv. Tryfferade av detaljer som i bästa fall bildar mönster. Som i den bästa av världar kan påminna oss om händelser i andra liv under andra tider. Som vi vill minnas dom. Som vi vill att de ska ha varit.

Det är därför som jag börjat bjuda på sillblomma den här sommaren 2009. För att det var vad min mamma gjorde om sommaren och bjöd på. En rit alltså. En ceremoni för att hålla kvar en liten bit verklighet som håller på att lösas upp och blåsas bort av vinden. Av sommarvinden. En sommarmorron. På sommargotland.

lördag 27 juni 2009

Gökotta

Vaknar upp i en stuga på Gotland. Bortom fälten hoar göken kompad av allmänna fåglakören av sparvar, finkar och oxar. Solen strålar klart men gårdagens halvstorm består. Nordosten är inte nådig här nere på Sudret.

Överfarten tog trekvart längre än normalt eftersom en av fartygsmotorerna stannat. Så jag var glad att jag åkte båt och inte flygplan.

Det är politikervecka i Almedalen men den skiter jag högaktningsfullt i. Har man semester så har man och det politiska utspel finns inte som skulle få mig att höja på ögonbrynen och rusa upp till stan. Nä, då känns det angelägnare med Hemsedagen som är idag. Den får det bli.

Fast det är fortfarande en lite overklig känsla med Michael Jacksons död. Spelade honom i bilstereon under hela resan ner.

Här finns katter att vara otrogen med. Åtminstone med Nisse. Hans ömma moder Siri gillar inte främlingar från fastlandet utan håller sig undan. Men Nisse, han har insett att njutningar tar man där man får dom. Så också en främlings knä duger gott att sussa en stund i samtidigt som man blir ömt klappad och smekt.


fredag 26 juni 2009

En dag i skiraste pastell

Är det så här det känns att pensioneras? Att lite vinglande ta klivet ut i en odefinierbar frihet utan ansvar och noggrant planterade idéer? Veckor av en kravlös identitet, med vaga antydningar om vad jag möjligen skulle kunna syssla med nån lättjefull dag framöver.

Näe, skulle knappast tro det. Åtminstone inte om man stannar upp en sekund och tänker efter. För semester är semester och pension är en slutpunkt. En riktig THE END med stråkar och allt. En början hävdar vissa. Men näe, jag är skeptisk.

På väg mot ättestupan är det kanske meningen att man ska tänka på sådana saker, men jag vill inte. Jag tvärvägrar. Jag spjärnar emot som en trotsig unge, sticker fingrarna i öronen och skriker rätt ut så fort någon bara antyder nåt om njutningen av en snar pensionering.

För dom missar en viktig sak: en semestern tar slut. Jobbet - hur mycket jag än hatar det just nu - gör comeback. Och jag vet att jag kommer att gilla det den dagen. Kommer att stå där vattenkammad och fin med verktygen slipade och hjärnan renoverad för användning ännu ett år. Och ett till och ett till och så vidare.

Rollen som pensionär däremot har bara ett givet slut: utför stupet.

För det är så det är och kanske är det så det måste vara. Men för mig är det onaturligt att tänka sig en tillvaro där man saknar plats i tillvaron. Där man inte har eller ger sig dagliga arbetsuppgifter. Kroppsliga såväl som intellektuella. Lika onaturligt är det som att inte vara frisk eller att en katastrof skulle inträffa.

För det gör det ju inte. Ingenting kan hända denna den bästa av semesterdagar, den som egentligen inte är någon semesterdag utan bara sista arbetsdagen före semestern. Ingen riktig ledig dag utan en teaser, en förberedelse för den rikitga varan. En dag då inget jävligt kan hända. Ingen kan dö, ingen kan få sparken, ingen blir övergiven.

Evig lycka i skiraste pastell präglar denna dag. Drömmen hålls ännu spritt språngande levande.

Glada skratt och nyrörd jordgubbssaft i gröna glas. Gulnande serietidningar på dass och programmet Sommar i en sprucken transistorradio av brun hårdplast. Måsar som lågsniffar över kaffebordet och släpper blöta skitar i skallen på en. En Taubesk allsång till komp av en ostämd Levingitarr. Ett ljummet regn som strax drar förbi och byts ut mot sol som förångar vätan i lövverken. En alldeles för liten abborre som nyss stod under båten men som nu ligger och sprattlar på bryggan. Lukten av solkräm och pommes frites på en bländande strand i ett land där natten är kolsvart men luften het.

Jag vet, den obotlige romantikern har tagit ordet. Men bara idag, just idag, vill jag äga den rätten att ohämmat ägna mig åt rosenröda drömmar. I morron är det en vanlig lördag igen och på måndag börjar semestern officiellt. Bara idag, med sista arbetsdagen i backspegeln, får jag hänge mig åt detta tramsiga, enfaldiga babblande. Bara idag.


Dagens låt: Michael Jackson med They Don't Care About Us. Att det skulle sluta med att hjärtat gav upp på det blott femtiårige popgeniet var väl knappast någon överraskning. Det har varit nära att krossas i åratal. Men likafullt är det så oerhört sorgligt en sådan här lyckodag. För att minnas Michael som den dynamiska kraft han en gång var är dagens låt en av mina absoluta Jacksonfavvisar.

torsdag 25 juni 2009

Jag, jag & jag

Hörde ett citat nånstans: Vi skulle bry oss mindre om vad andra tänker om oss, om vi insåg hur sällan dom faktiskt gör det.

Det är en mening som fastnat. Dels säger den mycket om vår självbild, dels är den en svavelosande svordom mitt i dagens jagcentrerade självbildkyrka. För vem vill bli påmind om sin litenhet i ett kosmos där allt säger allt cirklar kring egot?

Det är jag, jag och jag. Och sen - kanske - kommer du.

Jag läser ofta i slaskspalterna om hur någon kvartskändis oroar sig över vad FOLK tänker och pratar om honom/henne. Har en massa åsikter om det mesta, alltifrån hårfärg och midjemått till val av partner och sexuella preferenser.

I've got news for you, baby! Dom bryr sig inte. Inte ett smack Inte ens den där lilla kärnan av folk omkring dig som du förväxlar med FOLKET ägnar dig en tanke. Dom har nämligen alldeles för mycket med att fundera över sin egen hårfärg, sitt midjemått eller val av partner och sexuella preferenser.

Enligt existentiella tankegångar är vi ensamma i universum vi människor. Vi vandrar våra liv i parallella banor som egentligen aldrig korsas på riktigt. Vi föds ensamma och livet är en ensam resa. För att inte tala om döden. Vem följer egentligen med dig när du piper över gränsen?

Men för den som varit sedd sen första nappen trycktes in i munnen, antingen av förundrade föräldrar eller av den egna spegelbilden, kan den insikten vara knäckande. Narkissos vaknar upp, faller i bäcken och drunknar.

Plötsligt är man det osynliga barnet vars konturer upplöses i ett töcken så fort ingen sms:at eller ringt på några minuter. Och vad tycker egentligen den där människan, innerst inne alltså, om min frisyr eller dom nya skorna?

Visst, jag vet, det här är ett i-landsproblem. En petitess. Massajerna funderar nog lika lite som inuiterna över bilden av sig själva i dom andra stammedlemmarnas ögon. Fast dom kanske kommer dit. I takt med globaliseringen är det kanske bara en tidsfråga innan dom famlar innanför höftskynke och annorack efter mobilen som inte hörts av på flera minuter.

Men vad betyder väl artificiell vänskap? Ett Twitterbudskap i universum? En elektronisk kyss mitt på cybermunnen?

Inte ett skit. Och därför är det så viktigt att hålla fast vid dom människor som faktiskt bryr sig. Dom vi känner som våra riktiga och alldeles verkliga vänner av kött och blod. Dom som vi ibland kan vara dödligt trötta på men som aldrig skulle svika. Dom som kan önska en själv dit pepparn växer när man tjatar och gnäller för mycket. Dom man delar sorg och glädje lika med. Dom som aldrig skulle ställa ett enda villkor för ens vänskap. Dom som skulle föda och klä dig om du behövde. Dom som aldrig frågar utan bara finns där.

Det är du, du och du som räknas. Och sen - kanske - kommer jag.

Dagens låt: Baby, It's You med The Beatles. En alltför sällan spelad Burt Bacharachlåt från Beatles allra första platta.

onsdag 24 juni 2009

En lycklig skit

Ibland tror jag att jag gör det bara för tillfredsställelsen att få hänge mig åt total njutning efteråt. Pressar mig, sticker kniven i nacken, flyr varje tillfälle till konstruktivt arbete, undviker ord och formuleringar till varje pris. Gör det för att senare få vara med om en mental utlösning av Vesuviusmått. En erruption av lättnad och en lycka som närmar sig det obcena.

Jag är fri, jag har sonat. Existentialismen är rodd i hamn och jag har tagit landpermis. Dragit upp i nöjeskvarteren för att förlusta mig och ge mig hän åt allt denna världens goda.

Jorden är i alle fall ett gött ställe te å vare på! När man blir allt friskare för var dag som går och allt friare. Inte ens bilden av människans lott i en absurd värld - Camus nedteckning av myten om Sisyfos - kan få mig nedstämd. Ja, ni minns snubben som straffades av gudarna genom att vara tvungen att putta en stenbumling uppför en kulle dag ut och dag in. När han väl kom upp rullade stenen ner igen. Och Sisyfos stackarn, han måste börja om.

En inte alltför gladlynt och optimistiskt bild av vår situation här på jorden kan man tycka. Eller också inte tycka. För man kan strunta i den och alla andra svartsyner och bara flina fånigt rätt upp i solen. Glädja sig åt sommarns alla glädjeämnen. Som Woody Allens nya film som har premiär i nästa vecka.

Det är en historia om en gammal svartsynt och genomcynisk misantrop som av en händelse stöter ihop med en ung sydstatstjej. Hon flyttar in hos honom och det osannolika händer att dom gifter sig. Och sen går förstås allt som det går i alla fall.

Larry David spelar den bitske cynikern och Allen är tillbaka i New York så det är bara att slicka i sig. Jag har inte skrattat åt någon av hans filmer lika mycket på mången god dag. Så välkommen hem, mr Allen!

Bara två arbetsdagar återstår och sen är det semester. Ledigt. Fri. Tid. Att. Göra. Vad. Man. Vill.

Läsa böcker som man inte måste läsa, till exempel. Och fotografera. Eller bara cykla runt i världens vackraste huvudstad, sätta sig på ett café och glo lite slött på folk som går förbi. Skulle det regna har jag 28 diarullar från Japan att skanna in så det är nästan så att jag önskar mig åtminstone ett par fuktiga dagar. Annars är livet fyra veckor framåt ett oskrivet blad. Och idag är jag en lycklig skit!


Dagens låt: Kodachrome med Paul Simon. Tyvärr är det slut med färgfilmernas konung. Kodak har meddelat att dom lägger ner tillverkningen efter 74 år. Sorgligt, men sån't är livet. Man föds och man dör. Det gäller även färgfilm. Fast enligt en gammal hippie som satt vid Strawberry Fields i Central Park i New York, handlar Simons låt egentligen inte alls om film utan om hasch. Burken som filmen levererades i brukade nämligen användas att förvara sitt dope i. Där ser man.

måndag 22 juni 2009

Paus

Inte uppgraderad? Inga nya tankar? Inget nytt pjål, gnäll och ämmel?

Näe, just det. Jag har gett mig själv publiceringsförbud. Och det gäller ända tills jag blivit klar med existentialismen. För en del tog det ett helt liv. För mig får det inte ta mer än högst ett par dagar till. Och tills dess tiger Mot Ättestupan.

Men se det så här: när det kommer en uppdatering här nästa gång kommer den från en lycklig man. En som är färdig och på väg mot sommarledighet. Något att glädjas åt, eller hur?

lördag 20 juni 2009

Detaljer

Det är dom små detaljerna som gör det. Att byta en trasig packning. Köpa sin favvosort grönt te som varit slut ett tag på Japanska torget. Få dit en ny vindruta på bilen i stället för den stenskottade. Städa ur ett skåp och några lådor som stackat upp sig. Att lägga upp ett par byxor som länge varit aningen för långa.

Och så dom stora dragen. Att bli klar med en artikel som alltför länge flutit runt som en gam över skallen. Att verkligen snart ha semester och få somna om varenda morron. Att vara en förhållandevis nöjd människa och orka gå sin runda i Hagaparken igen utan känslan av att man ska dö. Att vilja, på riktigt alltså.

Livet tar sig fram sina olika vägar och det är spännande att följa dom. Vid vartenda vägskäl får man välja: höger, vänster eller fortsätta rakt fram? För det går inte att stanna, färden måste fortsätta. Och den måste ständigt kännas ny.

Midsommarnatten var så ljus som bara midsommarnatten här i landet är och jag känner mig glad att än en gång fått se dom vita hundkexängarna med smörblommor och vallmo. Ytterligare en av dom små detaljerna som gör det. Som förgätmigej, fast mindre och mindre än förgätmigej kan det knappast bli.


Dagens låt: Used To Get High For A Living med John Butler. Alla söker vi våra vägar till lyckan, så även den den här killen som visserligen är född amerikan men som gjort karriär i Australien.

fredag 19 juni 2009

En himla Humlabonus

Eftersom det var en gammal bild igår på Humla, ända från i påskas faktiskt, så kommer här ett par pinfärska. Bara för att visa hur bra vi trivs tillsammans i Solna.

Skokartongen har blivit nya favvoplatsen. Storlek 38 har visat sig passa damen perfekt.

Och på mattan i arbetsrummet kan man både vässa klorna och kurra runt för att bli kliad på magen. Om nån nu törs vill säga. Nyvässade klor sätter sina spår. Också i åldrande, lätt läderartad hud på väg mot ättestupan.



Glad midsommar

Idag är det midsommarafton och om den dagen finns inte så mycket gott att säga. För att travestera Dean Martin, så är det amatörernas afton. Dagen då flera av dom små grodorna dyker ner i alkoholhavet och faktiskt drunknar. I riktiga sjöar eller bakom ratten när dom oslagbara ger sig ut på cruising mellan sommarnattens trädstammar.

Precis som med dom flesta nationaldagar har midsommar något tragiskt över sig. Kravspäckade dagar som är som gjorda för grymma besvikelser. Antingen för att fyllan faktiskt släcker all den glöd man arbetat upp i förväg. Eller för att vädret gör det.

Har vi det då verkligen så tråkigt i det här landet att vi måste, till varje pris varje år, begå kollektiv harakiri var midsommar? Med allsång och buller, desperation och stångdans?

Jag tror inte det. Inte egentligen.

För vi som hör hemma här uppe i norra halvklotets melankolibälte drömmer precis lika mycket som alla andra. Och vi har precis samma drifter och behov av att försöka hålla våra drömmar vid liv. Fast nu råkar det vara så att det är det svåraste konststycke som finns, att hålla drömmarna levande. Och då må det väl vara förståeligt att dom tippar över ända och far i diket ibland.

Så vad göra en natt som denna, regnstinn och tufsig men ändå så ljus, så ljus?

Leva förstås. Leva på, som om inget särskilt hänt. För det har det ju inte. Det är en natt som alla andra. En natt av drömmar, av längtan och av vemod. En natt då minnen blandas med förhoppningar, glädje med sorg, pigghet med trötthet. En natt då ljuset är som ljusast och skönheten som skönast. Ytterligare en natt i den ännu nya sommaren. En natt att genomleva helt enkelt.

Så glad midsommar på er alla. Trots allt.


Dagens låt: Lovin' Spoonful med Summer in the City. En av alla tiders mest klassiska sommarlåtar. Och den allra bästa.

torsdag 18 juni 2009

Kattmorron

Vem hinner och har egentligen lust att blogga när man är kattvakt?

Inte jag. Humla håller mig sysselsatt och kollar uppfordrande på mig när jag sitter i soffan med datorn i knät. Såvida hon inte får breda ut sig över hela tangentbordet, från QWERTY till MNBVC, så anser hon att dagen är löjligt bortkastad. Den borde ju faktiskt användas till lek och bus.

Och plötsligt förstår jag alla berömda kattälskare och deras verk. Lessing, Elliot eller varför inte Naipul som idag poserar i Svenskan med sin kisse i famnen.

Det är tack vare sin katt dom kunnat skriva alla fantastiska ord. Inte trots. Katten har hjälpt dom att öppna ögonen och ta in det där subtila som annars bara ligger flortunt under ytan. Det där som andra människor aldrig upptäcker och som en hund med aldrig så bra luktsinne inte skulle kunna nosa upp.

Kalla det kattkänsla. Kalla det vad ni vill. Men denna kattmorron är vederkvickelse i sin mest subtila form.

Och vad gör hon just nu? Sover som en stock förstås. Hur skulle jag annars kunna skriva dom här raderna?

onsdag 17 juni 2009

Fan ta maskinerna!

Maskiner har vi fått för att vårt liv och vår vardag ska gå lättare. För att vi ska sköta våra jobb smidigare och slippa bläcksprättande gåspennor och trasiga trähjul dragna av något gammalt trött ök.

Men alltmer känner jag mig som Christian Bale i nya Terminatorfilmen: frustrerad och upp till tänderna taggad för en kamp på liv och död mot dom jävulska maskinerna.

För alltmer av min tid går åt till att slåss mot, övertala, sparka på och svära över alla dessa maskiner. Och då företrädesvis datorer med tillbehör. Nyss var det skrivaren som av någon outgrundlig anledning vägrade ta emot det papper jag erbjöd den. Igår la plötsligt en av husets bärbara av och ville inte erkänna att den hade ett inbyggt kort för att kommunicera med det trådlösa nätverket. Andra dagar har min PC bestämt sig för att ladda ner några uppdateringar som sen ställer allt på huvudet. Om den nu inte bara frankt stänger av sig och låser sig i något säkerhetsläge som inte går att ställa om.

Fan ta dom!!!

Vad är det dataindustrin håller på med egentligen? Dom intalar oss att vi behöver deras jävla skitprodukter för att det över huvudtaget ska vara värt att stiga ur sängen om morronen. Och sen, när man faktiskt försöker använda dom, så funkar dom inte alls. Mitt liv tillsammans med Windows Vista till exempel har fört mig allt längre fram mot den våldsamma hjärtinfarktens rand. Dessa ständiga saker som bara händer. Denna totala arrogans mot mig som ska försöka använda dreten. Och all tid dom stjäl och smaskar i sig.

Skulle dagens bilar fungera lika illa som datorer och mobiler hade vi knappast några problem med köer och avgaser. Dom flesta skulle nämligen stå stilla utmed vägkanterna. Antingen för att det inträffat något oväntat fel som gör att motorn stängt av sig. Eller också för att dom håller på att uppdatera en ny förgasare eller nya bälten och därför inte går att köra för tillfället.

Och det som retar mig mest av allt är att det är vi, konsumenterna, som får stå för fiolerna. Om grabbarna på Microsoft renhårigt erkände att deras operativsystem stinker och sa: Okej, förlåt oss våra synder. Du behöver givetvis inte pröjsa ett enda korvöre för att uppdatera till ett nytt system. Då kanske jag skulle mjukna en aning.

Men sådan är inte verkligheten. Tvärtom. Dom släpper sina nya system som kostar ytterligare ett par tusen. Dom fungerar inte, du spiller bort en massa tid och kraft. Och du får betala. Både med din tid och för kommande uppgraderingar. Dessutom är mjukvarubranschen i maskopi med burktillverkarna så du har ingen chans i världen att välja system. När jag gjorde misstaget att köpa en ny Dell-pc för drygt ett år sen, var jag tvungen att acceptera Vista i den. Trots att XP fanns kvar och var bevisat både stabilt och klart bättre. Och varför var det det? Jo, för att alla vi som använt det under flera år hade testat och tröskat oss igenom alla upptänkliga fel och brister tills Microsoft hunnit fixa dom. På vår bekostnad.

Trial by error, skulle man kunna säga.

Och i höst så är det dags igen. Då kommer Windows 7. Som som vanligt påstås vara både bättre och säkrare än sina föregångare. Fan tro't!

Men varför skaffar du inte en Mac? undrar folk som jobbar på med sina datorer som om inget hänt medan jag klagar, svär och sparkar i gruset.

Jag har en bärbar Mac och den funkar utmärkt. Men jag har knappast något bra svar på frågan om bords-pc. Utom möjligen att jag var feg och bekväm (!). Jag hade ju redan en massa pc-program som jag betalt ohemult mycket för och att börja om med nytt system skulle också tagit tid och kostat ännu mera pengar. Det tog emot.

Oj, vad jag ångrar nu att jag inte tog den smällen då. Då hade ju allt varit över och min maskintillvaro frid och fröjd. Åtminstone vad gäller datorer. Eller?


Dagens låt: Den Makalösa Manicken med Michael B. Tretow. ABBA:s gamla ljudtekniker ligger bakom denna idiotsång som exakt beskriver frustrationen man som användare upplever när man frontalkrockar med teknikern/konstruktören och hans visioner,

tisdag 16 juni 2009

Fem sånger för Yves Klein


Ett.


Utan ord
under det blåa.
Går med den stumme tjänaren
hand
i hand.

Det kalla ljuset och det varma
är ensam om
att veta
ensam
vandrare på kända stigar.

Döden är kunskap
äntligen bekräftad.

Utan ord
under det blåa.
Tiger tystnad
ur mun
i mun.

Konturen i skuggan
upplöst
i diset.

Utan ord
under det blåa.


Två.

Solen drar rep genom
gryningsfrosten
isen trycker
bakom barken.

Frasande delar sig gräset
besinningslöst
äter ljuset
den sista maran.

Kampen har börjat.
















Tre.


Tältduken spänd
mot yttre rymden
som buken på en drunknad.

Innanför kupolen värmen
tanklöst lycklig
på andra sidan iskall kunskap.

Trots domen ler bedragaren
den enda
som vet sanningen.

Katedralen spänner sina muskler
utan att ens
nå upp till himlen.

Livet rider barbacka
på döden
ner i iskistans tvåsamhet.

Mot den yttersta kunskapen
spricker hinnan
inåt vänds kniven.

Leendet släcker mörkret
inne i ägget

Pennans spets dissekerar
ordens oerhörda ensamhet.


Fyra.

I jagets bråddjup
droppar föraktet sina växelmynt
medan medlidandets vågor
översköljer barnen som råkat vilse.















Fem.


Öven muren hemliga tecken
bakom -
trädgården
med förgiftad frukt

Snigelsträngen från ballongen
tecknar -
stenarna
sedda under flykt.

måndag 15 juni 2009

Tankar i regn

Flera våta dagar föder inte, som man kunde tro, våtare tankar. Tvärtom. Det är något inom mig som torkar ihop av att bara stirra ut på jämngråa vattenridåer. Ständigt gråa, allt tröstlösare gardinvepor som frankt dras ner över huvud och ansikte. Det enda som duger något till såna dagar är böcker.

Jag sorterade ut ur bokhyllan igår. Plockade bort, drog ifrån, vägde och mätte. Och fann till sist att resultatet var gott: tre fulla kassar att skänka bort.

För det är nu en gång så med böcker att man slänger dom inte gärna. Dom är verkligen inte heliga men man förstör inte en bok och bränner den definitivt inte. Av respekt, antar jag, mot den som skrivit. För jag vet hur många ångestfyllda timmar av svett och blod som kan ligga bakom en enda formulering. Också i den anspråkslösaste bok.

Eller som Stefan Andhé sa en gång: Att sätta semikolon eller komma kan hålla mig vaken en hel natt.

Ju lättare en text löper desto svårare brukar det vara att sätta samman den. Precis som att det är lättare att få nån att gråta eller somna än att skratta. Lätthet förknippas med ytlighet vilket är uppåt väggarna. Tvärtom är det lätta, eleganta handlaget mycket svårt och tar tid att tillägna sig. Att kasta ur sig litterära tungriff späckade med invektiv kan vem som helst och det är därför som insändare nästan alltid skjuter över målet och bara blir magplask i stället för den Mollbergare i pik dom ska vara.

Men att försjunka över böckerna i bokhyllan med regnet slående mot fönsterrutans virvelkagge är en häftig resa i tid och själ. För vem var jag då när jag skaffade Svante Foersters Klasskämpen för andra gången? Visserligen bara för en tia på ett bokbord, men i alla fall. Eller Ray Bradburys Det eviga regnets dag?

Jag var förstås precis densamma jag som jag är idag och ändå en helt annan. Jag kan tänka mig att läsa om bägge dom där böckerna när som helst; de har haft sin betydelse i mitt liv. Men dom står inte längst fram längre som dom en gång gjorde under några timmar av mitt liv.

Nu väntar ny närvaro tillsammans med nya böcker. En titt på nattduksbordet antyder var jag står idag. Sartre. Haruki Murakami. Camus. James Purdy. Dostojevskij. Hans Fallada. En biografi över Tom Waits. Yukio Mishima.

Är detta då den sanna bilden av den är idag? Eller av den jag vill vara?

Jag är övertygad om att bokhyllor är de bästa sanningsvittnen om allas vårt byggande av självbilder som finns. Eller ska vi säga varumärken numera?

Jag har visserligen läst James Joyces Ulysses en gång, men skulle varken kunna eller orka ge mig på hans Finnegans Wake. Ändå står den där i hyllan som ett vittnesbörd, inhandlad i Dublin 1969, om vilken intellektuell rese jag tänkte mig bli en gång som nittonåring.

Eller Proust. Jag har läst två och halv del av På spaning... Kanske kommer jag att läsa dom övriga nån gång, men dagarna går och dom står där säkert fredade i hyllan som ett bevis på mina storhetsdrömmar. Liksom Shakespeare's Samlade verk i engelsk lågprisutgåva. Som referens? Visst, men hur ofta har jag fördjupat mig i Macbeth eller Muntra fruarna i Windsor?

Jag raljerar inte över mina drömföreställningar men kan känna mig ömsint fördragsam över min självbild. För vid snart 60 vet jag egentligen inte ett smack mer om vem jag är än om den jag ville bli. Jag är knappast ärligare idag än jag var som nittonåring men jag har färre illusioner. Inte många alls faktiskt.

Och det är förstås därför som det är så lätt att lägga ner PO Enqvist i påsen. Eller tre isländska deckare. Donna Tartts tvåa. Och Jan Guillous Vägen till Jerusalem. Jag har inte läst nån av dom. Och jag kommer inte att göra det heller. Så får andra chansen att göra det i stället. Och kanske lägga några nya strån på sin självbilds stack.


Dagens låt: Elvis Costello och Burt Bacharach med den senares My Little Red Book i en smart liveversion.

söndag 14 juni 2009

Mitt galleri: Göran Tunström

Så möttes vi då till sist!
- Jaså, det är du som är nästan jag! sa han leende. Författaren Göran Tunström. Namnet hade skuggat mig en stor del av livet och hans återkomstroman Skimmer gav oss äntligen skäl att träffas 1996. Artikeln publicerades i ICA-kuriren.



Det var väl förutbestämt: förr eller senare måste det ske. Heter man Nisse Karlsson är det kanske inte så mycket att orda om, men har man ett ovanligt namn som man nästan delar med en beundrad människa, så är man nyfiken.

Nu är förstås skillnaden betydligt större mellan Göran Tunström och mig, än den mellan bokstäverna o och u.

Han är en stor författare, en av de största. En sagolik berättare vars blotta viskning förmår överrösta det kakafoniska tjatter som hota dränka oss alla i detta sekels sista skälvande skede. En värmländsk bard som ”schonger sine schöne viser” så att de letar sig in bakom storstadsbarns sargade trumhinnor.

Fast visst låter väl våra dialekter ändå en smula lika?

- Jodå, men ni östgötar låter ännu töntigare än vi! säger Göran bestämt.

Det är alltså ”Skimmer” som fört oss samman. Romanen som Göran Tunström just har givit ut. Den första på rätt många år, men inte den enda boken sedan ”Tjuven” kom 1986. En novellsamling, ”Det sanna livet”, och en starkt personlig tänkebok, ”Under tiden”, har också kommit.

Men med romaner är det något speciellt. Plötsligt vill alla vara med; läsa, prata, fråga och diskutera. Och inte är det väl så konstigt, för ”Skimmer” är en underbar Tunströmare. Rik på berättarglädje, full av skrönor så osannolika, att de bara måste vara sanna.

- Det är de! bekräftar Göran. Det är nästan en dokumentärroman.

Han arbetar så, Göran Tunström. Lyssnar, lägger på minnet, slår upp, skriver ner. De kan sitta ett stort sällskap runt ett bord där någon berättar en historia och efteråt är det bara Göran som minns den. För det var bara han som snappade upp den innan den gled ner över bordskanten och försvann.

- Jag har en känslighet för sånt, medger han. Det är som om vissa historier går rätt in i mig. Men berätta om motorn i din bil eller om en dator och jag hör inte ens din röst!

Görans röst med värmländska förtecken hörs alldeles tydligt i ”Skimmer”, trots den isländska miljön. Han är rolig, han är sorglig, lekfull och allvarlig. Det är ännu en gång historien om en far och en son han berättar. Om pojken Pétur som sparkar sin fotboll rätt i famnen på franska ambassadören och startar en diplomatisk kris.

Osannolikt? Inte då! Det hände ju i verkligheten och Göran har träffat en av de inblandade personerna i Paris. Dessutom är fotboll faktiskt allvarliga saker; minns fotbollskriget mellan Honduras och El Salvador 1969.

”Skimmer” skulle ha blivit en fars, hävdar han, men så fort han börjat skriva tog allvaret över och det gamla temat med den frånvarande dök upp igen. Även om det i ”Skimmer” handlar om en mor, Lára.

” Du dör från mig”, anklagar sonen Pétur henne i en dröm. ”Det är för att du aldrig ska glömma mig”, svarar hon.

Dessa bägge rader står på sidan 104 i boken och de sammanfattar så enkelt kärnan i hela Göran Tunströms författarskap. För han var bara tolv år när pappan dog och han har aldrig glömt honom. Och egentligen är det för honom som han skriver.

- Eftersom pappa hade svagt hjärta fanns det alltid förbehåll för allt som vi skulle göra, minns Göran. ”Om jag lever då”, brukade han säga. Först hindrade kriget oss från att resa tillsammans, sedan hans sjukdom. Men pappa berättade. Fantastiska, skimrande historier från världens alla hörn och han läste högt ur böckerna i sitt stora bibliotek. Att jag som vuxen blev en resenär är ett resultat av det.

Den första bok han skrev, fick han 35 öre för av sina farbröder - ett öre per sida. Den handlade om en resa som hans far och han faktiskt gjorde. Från Sunne via Kil, Göteborg, Jönköping, Kalmar, Visby och så hem igen. Fadern i boken var atomforskare med viktiga papper i sin portfölj och paret hotades hela tiden av utländska agenter.

- Den där resan som vi gjorde, pappa och jag - fast utan atompapper - är ett av många ljusa minnen jag har av honom. Vi hade ett väldigt fint förhållande som jag sedan försökt upprepa med min son Linus, säger Göran.

Han har alltid vetat att han skulle bli författare, ända sedan sjuårsåldern. Skolan var bara en enda lång transportsträcka och vad studenten skulle vara bra för funderar han fortfarande över då och då.

Som tjugoettåring debuterade han med diktsamlingen ”Inringning”, fyra år senare kom första romanen ”Maskrosbollen”. Därefter har det blivit en lång lista med böcker: den täcker nästan ett försättsblad. En av de allra populäraste, ”Juloratoriet” kommer snart som film och i vintras satte Görans son Linus upp den på Orionteatern i Stockholm.

- Jag fick inte se ett dugg av den förrän vid premiären, säger Göran som ger Linus med beröm godkänt för prestationen. Det var ett storartat arbete han utförde!

Göran Tunströms värld är ofta en idyll med sorgkanter. När allt är som mest levande dyker döden upp. Som då Solveig äntrar sin cykel en solig junidag i ”Juloratoriets” inledning. Utför backen bär det med skratt och lust, men där nere väntar döden i form av en flock kor som trampar henne tills ”hon inte längre är till”.

För några år började döden också skugga Göran. Plötsligt slog en blomma vid namn Infarkt ut i hans bröst, där det i ena lungan också visade sig växa en tumör. I maj förra året tvingades han operera bort den återstående resten av lungan sedan tumören kommit tillbaka. De regelbundet återkommande kontrollerna av den andra lungan, är ångestladdade pärser som han nu tvingas igenom.

Kanske blev han bönhörd över hövan, för att han önskade sig sjuk som ursäkt för att orden tagit slut för honom. Litterär afasi skulle man kanske kunna säga; det närmsta författaren kommer att få sparken.

Det var i Paris, i oktober 1988. Han arbetade på sin roman och skulle i den just till att berätta om hur man stoppar upp en fågel, när språket tog slut. Först var det hans dåliga franska, som gjorde att han inte vågade fråga någon. Därefter var det själva orden han hamrade ur skrivmaskinen som försvann. Plötsligt tystnade slamret från typerna, huven sattes på och Göran började lösa korsord.

- Jag kunde inte ens skriva brev på maskinen, minns han. Jag skulle svara på ett och jag minns hur jag satt på knä på golvet vid skrivbordet och som protest skrev för hand, snett över de rätlinjiga raderna på papperet.

I sju svåra år varade tystnaden. Men efter operationen förra våren, sedan han lyckats skaka av sig den förföljande döden, kom orden tillbaka till honom. Kanske var det att hans två år yngre bror dog i somras, som villade bort döden för ett tag så att Göran fick vara ifred.

Han for till Island och började skriva. Satt i ett rum med utsikt över Snæfell och kände hur orden strömmade genom honom igen.

Han gjorde som han brukade: skrev och skrev om, gick runt ordmassan som skulptören runt ett stenblock, hackade lite här, lite där, började ana en form.

- Men jag vet aldrig när jag börjar vad det är jag ska skriva, säger han. Jag vet vad jag vill berätta, men inte hur och med vem. Först måste jag lära känna personerna och det tar sin tid. ”Skimmer” började som fyllemiddag med en bulgarisk ambassadör där någon försöker briljera med att visa att han lärt sig det kyrilliska alfabetet. Han tar lappen som ligger på bordet för att med vara med och sjunga nationalsången. Vad han inte vet är, att det är menyn som han sjunger.

Den historien får vi inte läsa i ”Skimmer”. Den ströks som så mycket annat under resans gång. För det är i själva avskalandet som historien växer fram, tar form och blir rätt.

- Det är därför jag aldrig kan tänka mig att börja skriva på dator, även om Linus tjatar på mig, säger Göran. Det är nämligen så, att eftersom själva skrivandet på en mekanisk skrivmaskin är jobbigt, så hamnar jag ofta i den situationen, att när jag ska renskriva blir jag lat och frågar mig själv om just det där stycket verkligen är tillräckligt bra och behöver vara med. Oftast är det inte det. Jag slipper skriva så mycket och boken blir bättre!

Att ha ärliga vänner att lita på är också ovärderligt. Manuskriptet till ”Skimmer” lät han en väninna läsa över natten: 420 sidor. På morgonen fick han höra att där fanns en massa smörja och han lyfte glatt ut 150 sidor direkt!

Det är ännu tidig sommar när vi träffas. Göran har just varit i Grekland ett par veckor och mellanlandar under några dagar i Stockholm för att sedan dra sig tillbaka till Koster, där han och hustrun Lena Cronqvist bott i decennier. En julbok för hans förlag är i det närmaste färdig, en roman ligger halvskriven och sedan väntar några andra böcker.

- Fast jag kommer aldrig att skriva någon stor och tjock bok mer! säger han bestämt. Nej, nu får det faktiskt räcka!


Dagens låt:
So long, Marianne med Göran Tunströms gamle vän Leonard Cohen. Marianne, var gift med norska författaren Axel Jensen och var med i konstnärskretsen på den grekiska ön Hydra där både Cohen och Tunström levde vid slutet av femtiotalet.

lördag 13 juni 2009

Det goda samtalet

Igår satt jag och pratade länge med en person. Vi satt på ett kafé och vi talade filosofi, rätt tunga grejer faktiskt. Och oj vad det kändes bra. Som en renspolning av insidan.

Antagligen hade vi kunnat fortsätta prata några timmar mer än vad vi gjorde. Det kändes varken som att tankarna höll på att sina eller idéerna torka. För det är så, att ju mer man tänker desto fler tankar producerar man.

I en värld där alla ständigt pratar men där väldigt lite sägs, kan det verka som en paradox att glädjas åt ett samtal. Att ytterligare bidra till ordpollutionen när man i stället borde hjälpa till med att munkavla alla babblande ordbajsare, sig själv inräknad. Fast då bortser man från vilka ord det är som sägs.

Nu har jag ingen rätt att klassificera människors prat eller kvalitetsbestämma vad de pratar om och vad de säger. Vilka åsikter och tankar man för fram är faktiskt varje pratares ensak. Men visst finns det angelägna och mindre angelägna samtal.

Jag kan tänka mig att en bingoutropare eller programledare i en fri radiokanal skulle tyckt att vår diskussion på kaféet var fullkomligt igenflummad. En ordkökkenmödding så limmig och nördig att ingen man av kvinna född skulle orkat hålla sig vaken en sekund om de tvingats att lyssna. Samtalet skulle kanske, enligt dom, kunnat användas som tortyrmetod för att få musslor på Kuba att öppna gapet och kvida fram sina allra svartaste och våldsammaste hemligheter.

Fast det är precis det som är så fantastiskt med att sitta på ett kafé och prata filosofi. Vilket antagligen var vad Jean-Paul och Simone insåg på ett tidigt stadium där i Paris. Och jag märkte allt att den gamla tanten som satt vid bordet intill, hon som smäckte i sig två stora mazariner själv, fick större och större öron ju längre vi pratade. Hon hörde kanske illa för hon flyttade sig märkbart närmare oss och gjorde sig ärenden till påtårskannan gång på gång. Men hon var så välkommen att lyssna så.

Nu är dock samtal på kafé inte alltid tänkta för andras öron. Inte andras än den man samtalar med, menar jag. Man har ju läst spionromaner där folk babblat bredvid munnen med en kaffekopp framför sig och dom slutar alltid illa. En Graham Greenesk eller Le Carrésk förtätning av analkande hot om våld dryper bilden sepiabrun och man längtar efter att uppslukas och omslutas av en tät, tjock, skyddande dimma.

Den sorts samtal som är för allas öron är trivialare. Det kan vara precis dom konversationer som numera förs på bussar och pendeltåg genom mobilerna. Alltför nära och intima samtal där det inte sparas på detaljerna och där man alltför snabbt får reda på alltför mycket av sånt man absolut inte vill veta.

Men det kan också vara det där avgörande ögonblicket som för alltid kommer att förändra en människas liv. Ett samtal på liv och död. Sekunden då någon fattar det stora beslutet och gör sitt val. Det oåterkalleliga som kommer att få konsekvenser men som är alldeles, alldeles nödvändigt och stört omöjligt att avstå från. Att avstå skulle förresten inte hjälpa för det är ju också ett val.

Fast för den som lyssnar uppstår dilemmat: ska jag ingripa eller inte ingripa? Har jag rätt eller rentav skyldighet att gripa in och avstyra ett enligt min mening dåligt val och beslut? En handling som kan få dom gruvligaste konsekvenser för flera människor.

Ja, där ser ni! Det är just sådana saker man kan sitta och prata om på kafé. Moraliska dilemman som skrämmer skiten ur gamla mazarintanter och ger dom tvångshicka. Och det är precis sånt som får mig att trivas och må så gott inuti.


Dagens låt: Chanson pour l'Auvergnat med Juliette Greco . Bara för att hennes röst och svarta ögon låter och smakar filosofi, kafé, Paris och Georges Brassens. Romantiker? Moi? Moa-hah-hah-hah!!!

fredag 12 juni 2009

Nosen över ytan

Jo tack, det är skapligt. Kanske inte lika matt längre, åtminstone så länge jag inte anstränger mig. Kan kliva ur sängen utan andtäppa. Gå över gatan med hjärtat på normalklappning. På väg tillbaka alltså.

Man blir fena på att analysera sitt hälsotillstånd utifrån, från sidan. Riktig bra på att med raspig röst sammanfatta vad som händer inuti kroppen. Jag har alltid varit dålig på det eftersom jag är en frisk människa. Per definition alltså: en osjuk man. En som inte tappar taget och rasslar ihop i första taget.

Så plötsligt rasar marken under en. La terra trema - jorden skälver. Och så plötligt blir allt stilla och lugnt igen. Man rör sig som en mycket gammal man. Försöker för varje steg känna om konstruktionen håller, är ofördärvad. Och vet ni vad? Jag tror att den är det. Jag tror att jag är på väg tillbaka.

Blir visserligen anfådd fortfarande, känner hammaren bulta i bröstet när jag tar i. Men nu har jag EKG som säger att det är okej. Kanske är det helt enkelt som dom brukar säga när dom inte vet: ett virus.

På måndag ska jag på återbesök hos doktor P. Göra ett nytt EKG, kanske tappa ytterligare en skvätt blod. Men saken är den att jag börjar bli hjärtligt trött på att vara sjuk och inte orka. Så från och med idag bestämmer jag mig för att, som den sanna existentialist jag är, välja friskheten. Jag sticker nosen över ytan igen och tar mig friheten att känna mig okej. Friskskriver mig. Åtminstone tills motsatsen bevisas.


Dagens låt: Happy Time (I'm Coming Home Again) med Tim Buckley. Legendarisk pappa till Jeff Buckley. Visst hörs släktskapet, även om lille Jeff aldrig lärde känna sin far som dog 1975 när Jeff bara var nio.

onsdag 10 juni 2009

Tillfälligt avbrott

Den här färden mot ättestupan har alltmer kommit att anta formen av en dagbok. Fast det är väl okej? Jag vill minnas att bloggande betraktades som elektroniskt dagboksskrivande innan det upphöjdes till den nya tidens media och gammelmedias motsats.

Du som följt mina tankar vet att det handlat mycket om hälsa och sjukdom på sistone. Jag har något skit i kroppen som helt enkelt inte vill ge sig varken av eller till känna. Men min doktor jobbar på saken och i väntan på resultat tar jag det väldigt lugnt. Jag måste göra det eftersom jag inte orkar annat.

Så färden mot ättestupan taggar ner ambitionerna ett slag. Jag stänger inte på grund av sjukdom, men jag drar ner på tempot. Men lägger samtidigt på alla kol för att snart vara tillbaka i gammal god form igen.

tisdag 9 juni 2009

Att bli omhändertagen

Det är konstigt, så fort någon ser en och visar empati så känns allt bättre. En självklarhet, säger du. En självklarhet, svarar jag. Åtminstone så länge dom som förväntas visa empati faktiskt gör det.

Jag ringde vårdcentralen igår. Just det, den gamla folkhemska institution som fått sig så många törnar av politiker och utredare dom senaste decennierna. Och bara efter att ha talat ett par minuter med syster X, så mådde jag betydligt bättre än innan. Att jag sen fick en tid för läkarbesök och en doktor som faktiskt verkar bry sig är en ytterligare bonus.

Det blev en akut lungröntgen som emellertid inte visade något. Om det är bra eller dåligt vet jag inte. Jo, det är förstås bra att jag inte har lunginflammation, frågan är bara vad som suger musten ur min kropp.

Idag ska jag tillbaka och ta ytterligare prover. Doktor P ger sig inte. Hon vill veta vad som är fel, liksom jag. Det känns gott. Och ute faller regnet i denna den kallaste juni på decennier.

måndag 8 juni 2009

Ännu en magisk afton

Igår kväll var jag lycklig. En av 32 811. Med den sjunkande junisolen i ögonen och ett böljande folkhav åkte jag kissekana tillbaka i tiden tillsammans med Bruce Springsteen, en medvandrare på väg mot ättestupan. Fast man får väl lov att säga att han, som blir 60 i september och har en kondis som en gepard, är i klart bättre form än vad jag är. Så sprängde han också tretimmarsvallen med marginal på Stockholms Stadion.

Det låg på något sätt i luften att det skulle kunna bli en magisk kväll. Det var hans tredje och avslutande konsert den här gången och de två första har tydligen varit mycket bra. Fast Bruce vore inte Bruce om han inte ville toppa med något extra superfantastiskt. Och det gjorde han alltså.

Jag vet inte vilken Brucekonsert i ordningen för mig det här var, men jag skulle tippa på den femte eller sjätte. Som alltid är han oförutsägbar och låtlistan varierar kväll för kväll. Men för mig som upptäckte honom med Born to Run-plattan 1975, blev det en nätt trip down memory lane. Han spelade nämligen plattans tre och några av hans karriärs absolut starkaste låtar. Först Born to Run, sen Badlands för att till sist toppa med kvällens clou: Jungleland.

Och när Clarence Clemmons fingrade över knapparna på sin saxofon blixtrade dom guldmålade naglarna och han blåste mig tillbaka till Konserthuset, november 1975. Konserternas konsert. Jag och Benny hade hört talas om killen från New Jersey som just spelat i London och kommit med sin nya skiva som jag köpt. Han skulle tydligen vara rätt bra live, sas det. Fast att få plåtar var inte svårt och vi satt på första raden precis ovanför scenen, såg allt och hörde perfekt.

Vad vi såg var en rätt späd kille med ett kolossalt driv i rösten och en träfärgad Fender på magen. Han hade bruna lockar och lätt gäddbett. Och en stor, fånig, grå luva som han envisades med att dra ner över ögonen hela tiden. Och så hade han en bitig, kraftig, svart saxofonist vid sin sida och han blåste för president och fosterland. Solon som dittills legat oupptäckta på rockens vind. Han spelade i tre timmar den kvällen, Springsteen. Och den bästa låten då, den 21 november 1975, var Jungleland. Där Clarence Clemmons blåste mig till månen. Precis som den 7 juni 2009.

Tack för den kvällen Bruce. Och tack käraste Söstra Mi!


Dagens låt: Jungleland förstås med Bruce Springsteen. Som den lät hösten 1975. Från London några dar innan konserten i Stockholm. Nio minuter och femton sekunder hämningslös njutning.

söndag 7 juni 2009

Mitt galleri: Birgitta Stenberg

Den här artikeln är från ICA-kuriren våren 1995 och den första jag skrev om Birgitta Stenberg. Sen dess har vi träffats några gånger till. Birgitta är en av mina favoriter. Något så sällsynt som en absolut öppen och ärlig människa som gjort sitt liv till konst. Jag hoppas få åka ut till Åstol och hälsa på henne nån mer gång.


- Vet du, säger Birgitta Stenberg, att våra fiskare här ute till havs fortfarande stryker kepsen av skallen och hälsar solen varje morgon? Det är en vacker gest tycker jag, som måste vara ett hedniskt arv, betydligt äldre än kristendomen.

Hon ser ut över havet, kisar upp mot himlen och ler. Lite skyggt; på en gång prövande och barnsligt, samtidigt en smula reserverat.

Innan jag for till Åstol för att träffa Birgitta Stenberg, gjorde jag en liten gallup: vad tycker folk om henne?

Lite mognare kvinnor i min omgivning var oerhört entusiastiska:

"Hon är toppen! Jättehärlig! Stark!" fick jag veta.

Äldre män var lite mer skeptiska. Jag undrar varför. Kanske för att Birgitta Stenberg tagit sin frihet i egna händer och levt livet utan att fråga någon? Redan som tonåring flydde hon skolan och stack till Paris för att bli författare, umgicks med poeter, konstnärer och kriminella, hade lesbiska förhållanden och knarkade. Hon engagerade sig politiskt, blev kommunist och var samtidigt katolik.

Vissa som tillhör "det starkare könet" har ibland svårt att hantera sådana fria kvinnor. De blir lite hotfulla.

Jag spanar upp mot bryggan då båten lägger till vid Åstol. Vita hus klänger fast vid klipporna likt en trutflock i gemensamt skydd mot västvindarna. En gubbe sitter på knä och fernissar däcket på sin träbåt och en katt slickar sin päls blank i solskenet.

Birgitta står där i solen och bläddrar i sin posthög. Hon är rätt liten. Det ljusa håret med ytterst få gråa inslag ramar fortfarande in hennes ansikte som på gamla 50-talskort och ett par svarta glasögon döljer ögonen. Fast då jag står framför henne åker solglasen av och hennes blåa ögon glittrar ikapp med dagen.

- Välkommen till Åstol, säger hon.

Jag kunde knappast valt en bättre dag för den här är silverne. Just i Bohuslän finns de ibland, dessa silverdagar då diset hänger som en skir brudslöja för solen och låter vågtopparna skicka iväg miljontals silverkatter ut i rymden.

Birgitta har fått låna nyckeln till rökeriet som också är öns krog och har en lista i handen som berättar var allting finns. Det är Björn, rökeriets ägare som skrivit den åt oss.

- I kylen ska laxen stå och där finns det också potatissallad, läser Birgitta. Och i den nedre kylen så finns det öl.

Vi dukar upp vår lunch inne i den ännu svalt vinterkulna restaurangen där silltunnor tjänar som bord och där nät och fiskedon hänger på väggarna.

- Det där är min man, Håkan, pekar Birgitta på ett stort färgfoto på väggen.

Jag ser en karl i orange overall som fiskar från isen med råkar och vakar runt omkring. Det ser vådligt ut och Birgitta bekräftar att isarna i salthav alltid är förrädiska.

Håkan kom seglande en dag i början av 70-talet tillsammans med några vänner. På väg tillbaka från Åstol blev han så rastlös att vännerna tyckte det var lika gott att han återvände till "den där tjejen på ön". För det var Birgitta han ville ha. Trots att hon var katolik, narkoman och hade hund, tre saker som han hjärtligt avskydde.

- Jag blev så skraj när han kom tillbaka att jag stack till Stockholm, skrattar hon. Sen träffades vi igen och då sa han att han ville gifta sig med mig. Det var ett påfund jag aldrig trott på men jag blev så förvånad att jag sa ja!

De skaffade en båt och lärde sig fiska. En del av året arbetade Birgitta tillsammans med Håkan ute på sjön, den andra arbetade han med att skriva rent åt henne. I 19 år varade deras äktenskap. 1991 gav hans hjärta upp och Birgitta blev ensam. Fyra svåra år har gått sen dess.

- Nu går det riktigt bra, säger hon.

Laxen smakar underbart och ölen är kall. Utanför fönstret glittrar havet och det enda som hörs är måsarnas iiiiiiiiii:n.

- Jag är övertygad om att deras ljud påverkat dialekten på Åstol, säger Birgitta.

Medan vi diskar upp berättar hon om sin resa till Sydamerika i våras. Om den breda floden Rio de la Platas möte med den blåa Atlanten, om den egendomliga europeiskheten i Uruguay och om den bedagade skönheten hos Montevideo.

- Jag har fyllt 63 nu och därför vill jag resa så mycket jag kan medan jag ännu orkar göra det jag vill, säger hon.

På Åstol finns inga bilar även om det kunnat göra det. Vilda planer på en tunnelförbindelse med Tjörn skrotades bara helt nyligen efter uppslitande strider mellan för- och emotfolk. En 3,5 kilometer lång tunnel, djupt nere under havsbotten, skulle det ha blivit. Birgitta huttrar till vid blotta tanken:

- Kan du tänka dig det! säger hon upprört. Där skulle de små skolbaren ha tvingats åka i mörkret under jord och vatten varenda morgon och kväll i stället för att ha kvar sin skola här ute. Posten och affären hade försvunnit och dessutom tänkte de sig en stor parkeringsplats för en massa bilar här ute! Vilken lycka att det inget blev med den idén!

Det var 30 år sedan Birgitta kom till Åstol första gången.

- När jag kom hit kände jag att jag var framme, säger hon. Här var så oerhört vackert och så blåste det.

Då på 60-talet var tiderna hårda för henne. Hon kämpade mot sitt narkotikamissbruk och behövde en fristad i tillvaron, en plats att dra sig tillbaka och skriva på.

- Jag har alltid gillat att skriva på hotellrum, säger hon. En helt främmande miljö där det bara går att skriva. Fast man gör det med taxametern på, för blir det inget så kostar det ju ändå en massa pengar och sådana har man sällan.

På Åstol kunde hon bo och skriva.

- 14.500 gav jag för huset. Jag valde mellan det eller en begagnad bil!

Precis som på en gammal bil kryper rostfläckarna fram på kåken. Det är spikhuvudena som rostar under färgen.

- Mot havsfukten är det inte mycket som stoppar. Det enda man kan göra är att måla om kåken då och då, suckar Birgitta.

På dörren hänger en skylt som berättar att här finns honung till salu. Bina har hon inte ute på Åstol utan i sitt andra hus uppe i Tivedens skogar.

- När Håkan levde hade vi så många kupor att vi skördade tonvis med honung. Nu har jag bara åtta kupor kvar och dem ska jag också sluta med. Det är helt enkelt för mycket jobb, säger hon.

Vi kikar in i växthuset där hon skördar exotiska frukter om sommaren: fikon, persikor, druvor. Och bakom det ett helsvenskt äppelträd, ett Åkerö som stretar i skydd mot saltvindarna och vars frukter aldrig hinner mogna ordentligt här ute.

Vi pratar om Åstol och om Birgittas roll på ön. Folk är väldigt snälla här, tycker hon och berättar hur de hjälpte henne att samla drivved nere vid strandkanten under den första tiden. Människor bryr sig om, vårdar och tar hand om varandra. Fast för att bli en riktig åstoling måste man vara infödd sen generationer. Det tar Birgitta med ro, för egentligen har hon aldrig brytt sig om vad folk tänker om henne.

- Jag kom inte hit för att studera ön utan för att få lugn och ro att skriva! säger hon.

Och skrivit har hon gjort. Romaner för vuxna, berättelser och bilderböcker för barn, artiklar, filmmanus och översättningar.

Stormat har det ofta gjort omkring Birgitta Stenbergs namn. Redan med genombrottsboken "Chans" 1963, flockades de sensationslystna omkring "raggarprinsessan". Hon spelade motvilligt med, romanen blev en succé och filmades. Både moralisterna och de intellektuella förfasade sig. Fast kanske av olika anledningar.

I romanen "Apelsinmannen" från 1983, som filmats för TV, berättar Birgitta om en av 50-talets stora rättsskandaler i Sverige, Kejneaffären. Den upplevde hon själv inifrån tillsammans med poeten Paul Andersson. Redan i debutboken "Mikael och Poeten" beskrev hon den affären, fast i omskriven form. Inte förrän i "Apelsinmannen" tog hon steget fullt ut.

- Det finns inte en enda överdrift i den boken! säger hon.

Ingenting är nytt under solen. Skandaler och rättsröta, som vi vant oss vid under 80- och 90-talet har alltid funnits under ytan.

- Fast det finns en skillnad, påpekar Birgitta. All dubbelmoral till trots fanns det ändå en tjänstemannaheder förr och den genomsyrade hela folket. Vissa saker kunde en hederlig karl bara inte göra. Ett ord var ett ord och många sköt sig hellre än de gick i konkurs! Idag har konkurs blivit ett sätt att sanera sina affärer på.

Förra hösten kom den sista delen av en trilogi. Skrönor och påhittade historier som Birgitta hade väldigt kul när hon skrev. "Tusenbröderna", "Detta med Doris" och "Arabesk" heter de tre delarna och i inledningen till den sista står det:

"När jag stiger ur hissen är det bara åtta steg till min dörr. Då jag öppnat den och stigit in har något hänt som för all framtid gör mej annorlunda."

Telefonsignalen, nyhetssändningen, dörrklockan. Katastrofen ligger alltid och lurar på oss. Fast inte denna soliga dag på en ö i Bohuslän. Båten tillbaka till land sjunker inte, bilen startar direkt och sex timmar senare ligger jag i min egen säng igen. Och i morgon bitti stryker de mössan av sig till havs och hälsar solen.


Dagens låt:
Streets of Philadelphia med Bruce Springsteen. För att det är en sån oerhört bra låt som är Springsteens bidrag till kampen mot HIV och aids. Och för att jag ska se honom på Stadion i kväll.


lördag 6 juni 2009

Uttömd

Det är lite skrämmande. Hur snabbt kraft rinner ur kroppen och försvinner. Bara går upp i rök. Man brukar hävda att kondition är en färskvara som ständigt måste uppdateras. Och det är alldeles sant. Mitt bäst-före-datum verkar definitivt ha gått ut. Jag är totalt slut.

Igår när jag gick från Sankt Eriksplan mot Kungsholmen måste jag stanna flera gånger och vila. Som en mycket gammal man, luta mig mot en vägg och dra långa andetag. Bröstet sprängde, hjärtat bultade och jag hostade oupphörligt. Japanhostan, den förbannade! Promenaden, den relativt korta, har aldrig varit så jobbig och tagit så lång tid. Hade jag varit en person i en gammal svensk film, skulle jag med den hostan varit död inom en kvart. Jag funderade på att stoppa en ambulans som körde förbi men lät bli.

Visst borde jag söka upp en doktor och fråga om detta är normalt, men det var ju precis vad jag gjorde häromdagen. Företagshälsan. Fina värden, bra ljud i bröstet och inget alarmerande alls. Blodtryck, sänka: Topp! Fast den sista brasklappen från doktorn har jag funderat på: Du borde besöka din husläkare och ta ett EKG. Ett sånt som inte ingår i vårt vårdavtal, alltså.

Om jag nu är så nyter, varför då ett EKG?

Jag tror att det handlar om ansvar. Att svära sig fri. För om det skulle gå åt helvete, så har doktorn i alla fall uppmanat mig att söka hjälp utanför det som hennes dataskärm tillåter henne att ta av prover. Och då kan hon sussa gott om natten.

Fast jag skiter i doktorn. Hon är säkert en hederlig och bra människa, men jag måste ju inte stå i något sort förhållande till alla hederliga och bra människor, doktorer eller ej. Det räcker med att jag försöker dra mig fram dag för dag och fylla på mina kraftreserver igen. Hur det ska gå till har jag ingen aning om, men vila, ingen alkohol och rätt mat i rätt mängder kan väl vara en start. Och sömn. Inte för att det gör så stor skillnad när man kommit så långt som jag, men det kan väl inte skada att ta hand om sig lite medan man ändå har sig kvar.

Jag har raljerat så länge om det här med vägen mot ättestupan att jag inte längre är säker på om det är verklighet eller båg med mitt dåliga hälsoläge. Eller snarare, jag trodde så tidigare, att jag kunde framkalla lite åldersångest över att må lite faan. Klä min bloggpersona i lite klädsam ohälsa för att göra färden mer dramatisk liksom. Men det var innan den här förbannade Japanhostan klämde kraften ur mig. Nu är det faktiskt skarpt läge.

Och då är det inte särskilt kul längre. Det är inte kul att ha en kondition som en nittioåring skulle skämmas över. Det är inte kul att tio stångjärnhammare jobbar skift i bröstet bara för att man kliver över en trottoarkant. Det är inte kul att försöka vara cool när verkligheten plötsligt blir alldeles verklig och totalt ocool. Det är inte kul att tvingas upphöra med att beskriva sig själv i tredje person och i stället konstatera att JAG inte mår bra. Det är inte kul att gnälla, men vad ska man göra?

Jo jag vet: man ska gå till doktorn. En gång till. Och jag ska. Det ska jag. Jag ska bara först.......... vad som helst annat. För jag är lite rädd. Faktiskt.


Dagens låt: Allison Moorer & Shelby Lynne med Is heaven good enough for you? De lika begåvade som hårt prövade systrarna med en stark hyllningssång till sin mördade mor. Som dödades av deras far. Som sen tog sitt eget liv. Det finns dom som har det värre.

fredag 5 juni 2009

Den ljusnande framtid

Läser i DN en text som andas inte så lite förakt och irritation. På ett paterniserande vis klappas sex studentskor lite beklagande på huvet för att dom är så korkade att dom inte inser att det är kris och närmast kriminellt att hysa hopp och vara optimist. Dom tänker fira och sjunga om den ljusnande framtid trots att den i mediesammanhang är lika svart som Mordors himmel.

Texten tar sig lite mot slutet där den sedvanliga experten kallas in. Henrik Mattson heter han den här gången och hans råd till årets studenter lyder kort och gott: Gör det ni vill! Tack för det, magistern, säger jag..

Gud bevare annars alla som följer goda råd, särkilt föräldragenerationens och lärarnas. Själv lät jag mig en gång övertalas att jag var född naturvetenskapare, trots att den enda kemi jag brydde mig om var personkemi, inte kunde ta roten ur nåt annat än trädgårdslandet och hade en fysik som en fyrtioåring på grund av idogt rökande. Jag började som naturare efter protester och insåg redan första veckan att jag låg ohjälpligt efter. Alla andra begrep mattetalen direkt, medan jag var tvungen att deschifferera dom innan jag ens förstod att de var tal.

Detta hände sig på den tiden då den senaste pedagogiska innovationen inom matematik hette mängdlära. Ni vet den som går ut på att två plus två är något mindre än fem. Behöver jag säga mer än att min NV-period blev kort? Även om jag tvingades kasta bort hela årskurs ett i väntan på att få byta linje för att ägna mig åt humanism.

Det var sista gången jag lyssnade till och följde goda råd. Efter det har jag med varierande framgång följt min intuition vilken jag betraktar som min bästa och hyfsat trofaste vän. Att tro på sin inre röst ger inte bara tillfredsställelse när saker går bra, saker går oftast bra just för att man tror på och följer sin inre röst.

Inte så att du-kan-bli-vad-du-vill-syndromet upphöjs till oomkullrunkelig lag. Snarare då att självförtroendet blir bättre för varje gång vi har rätt, min intuition och jag. Vi blir som ett gammalt samspelt dubbelpar i tennis, som det bara går bättre och bättre för ju äldre vi blir.

Jag måste ge dom sex studentskorna i DN-artikeln min eloge för att dom står emot eländesspridarna.

- Prognoser är tråkiga. Om man har en dröm och den enligt prognosen är körd innan man ens har försökt, ska man då ge upp? Det tänker inte jag göra, säger en av dom sex, Ellen Nordenmark-Ellqvist. Hon och kompisarna struntar i det samfällda ylandet från mediernas vargflock som inget hellre vill än slicka blod från förtvivlade läsares händer. Upprördhet och svartsyn blir bra uppföljning nämligen och kan ge anledning till en hel artikelserie om man har tur.

Men om man nu inte får vara glad och optimistisk när man blir student, när ska man då vara det? Det är ju då ens ungdomstid står i blom och den går över snabbare än man hinner säga Dagens-Nyheter-prenumerant.

Jag levde mina tjugoår på sjuttiotalet och det var inte optimismens bästa tid precis. Alla andra ismer frodades dock för fullt och det var bara skit med allting. Med samhället, jobben, utbildningen, familjen. Död åt alltihopa!

Fast det var ju också mina ungdomsår och inget att göra åt. Man bestämmer inte när man ska födas så man får lära sig att stå ut och invänta bättre tider. Med hjälp av intuitionen insåg jag att dom tiderna skulle komma tids nog. Och det gjorde dom.

Mitt liv blev faktiskt rätt lyckat och den enda matte jag har behov av numera är att lägga ihop månadens räkningar. Fast till det finns ju en miniräknare inbyggd i datorns operativsystem. Det hade nog varken min klassföreståndare eller mina föräldrar väntat sig när dom bombarderade mig med argument för att läsa natur och bli en ny Einstein.

Och till alla studenter där ute: Stort Grattis och lev nu på och om utav bara den! Sjungom!


Dagens låt: The Beach Boys med Be True To Your School. Ett annat sätt att se på det här med skolan. Inte för livet men för att livet ska vara skitkul just nu.

torsdag 4 juni 2009

Det kan alltid vara värre

Man kunde heta Lukic och få gå.
Man kunde haft en stol på flight AF447.
Man kunde heta Susan Boyle och bara komma tvåa.
Man kunde just ha köpt en ny Saab.
Man kunde vara impotent.
Man kunde donerat en njure till en patient som dog.

Man kunde ha en skyhög restskatt.
Man kunde fått en fågelskit på nya skjortan.
Man kunde åka fast för olaglig fildelning.
Man kunde låtit bli att ladda ner den senaste Costello.
Man kunde spillt ketchup över byxorna.
Man kunde hosta sig blodig av ett virus.
Man kunde fått sitt virus på blocket.se
Man kunde tvinga i sig kolhydrater och gå upp tolv kilo.
Man kunde få hjärtstillestånd.

Man kunde låtit bli.
Man kunde vara kommunist.
Man kunde vara Djurgårdare.
Man kunde inte låta bli.

Man kunde ha tappat sin legitimation på brottsplatsen.
Man kunde lovat runt men hållit tunt.
Man kunde sugit saften ur en sur apelsin.
Man kunde haft ytterligare en student att fira.
Man kunde varit tiobarnspappa.
Man kunde fått livstid.
Man kunde blivit dömd mot sitt nekande.

Man kunde gjort självmål.
Man kunde spritt ut falska rykten.
Man kunde ha ansiktet fullt av finnar.
Man kunde vara jagad av ryska maffian.
Man kunde låta Thomas Möller Sommarprata.
Man kunde vara illiterat.
Man kunde sluta bry sig.

Man kunde trotsa all kritik.
Man kunde störtat från sin cykel.
Man kunde falla fritt.
Man kunde haft numret före miljonvinsten.
Man kunde ha kronofogden som granne.
Man kunde provköra en dyr bil och krocka med en liten tant.
Man kunde bli utpekad som liten tant-mördare.
Man kunde inte ångra sig.

Man kunde slingra sig ur.
Man kunde bli kvävd.
Man kunde svurit i kyrkan.
Man kunde åka fast för rattfylla efter begravningskaffet.
Man kunde vara den som körde bilen.
Man kunde kunde bli slagen av blixten.
Man kunde få betala dubbelt så mycket.

Man kunde vara sommarprataren som förlagt sitt manus.
Man kunde vara skådespelare med afasi.
Man kunde vara Hamlet och då fanns man inte.
Man kunde obotlig pessimist.
Man kunde vara den siste av sin ätt.
Man kunde heta Hitler i efternamn.

Man kunde ha slut på vin när man som bäst behöver ett glas.
Man kunde konstatera att bolaget stängt och att det aldrig öppnar mer.
Man kunde läsa i tidningen att kommunisterna vunnit valet med egen majortitet.
Man kunde nypa sig armen och inse att man är galen.
Man kunde hänga fritt från en takbjälke.
Man kunde be om en tub valium och be att det går över.
Man kunde tappat sin biljett till Springsteen.
Man kunde få en ny till Vikingarnas comebackturné.
Man kunde inte hålla tassarna i styr.
Man kunde vara en karaktär i Sims 3.
Man kunde sakna karaktär.
Man kunde bott i Kabul. Eller i Peshawar. Och varit kvinna.


Dagens låt: Elvis Costello & The Attractions med Shipbuilding. Liveversion av hans kanske vackraste låt.

onsdag 3 juni 2009

När det funkar

Man blir så förvånad. Och glatt överraskad. Plötsligt visar sig det man varit mest skeptisk till fungera bäst. Jag har högst fördomsfullt utgått från att företagshälsovård mest är till för att arbetsgivare dels måste erbjuda det, dels för att dom ska kunna putsa siffrorna för rehabilitering. Och så tar de sig an en simpel hosta från dom nedre gruvgångarna på största allvar. Och det inom ett par timmar.

Det är inte så dumt att ge fördomarna på skallen. Att pröva dom. De behöver sig en omgång då och då. Inte minst för att man ska orka hålla fast vid dom när det verkligen är befogat.

Och nu är tiden för befogan. Dessvärre. För dom där raderna ovan skrev jag innan jag gick till f-hälsan. Jag ville se om verkligheten var lurbar. Ifall en lättare besvärjelse kunde fixa till det perfekta hälsokonceptet. Man lever ju på hoppet. Fast så var det inte.

Minimalt och sterilt med Lugna favoriter i väntrummet. Doktorer i byxdress och platta dataskärmar som efter mycket musande avslöjade hur många och vilka prover jag fick ta enligt vårt avtal. Ett stick i fingret räckte det till, visade det sig men EKG var icke förhandlingsbart. Sån tur då att min hosta var av simpelt slag, bara ett vanligt virus som angripit mig. Ett av gammal hederlig obotbar sort, om än japansk.

När transformerades vi från patienter till kunder? När hängde doktorn av sig sin vita rock och blev en konsult/ekonom i byxdress?

Egentligen är jag jätteför allra största flexibilitet inom vård-skola-omsorgssektorn. Men när man sitter där i väntrummet med två år gamla, oklanderlig olästa Teknikens Värld i knät och lyssnar till Ängeln i rummet på radion, är det inte utan att jag längtar efter en gammal knarrig provinsialläkare i lätt solkig, väl inrökt, vitrock. Med det vita håret på ända men med hjärtat på plats. En som skiter i kostnadsställen och debet och kredit. Visst, det kanske delvis är hans fel att dagens läkare sliter med Excelark snarare än journaler på sina plattskärmar. Men den där gamla excentrikern fick mig alltid frisk i alla fall. Och välmående.

Nä, nä, nä. Det var inte bättre förr. Jag vet. Men det var annorlunda. Man kunde få träffa samma vitrock mer än en gång i livet. Man fick känna sig som en busig elev med väntrummets fiaspel, men en frisk. Nu upplever jag mig mest som en obestämbart krasslig delfinansiär.

Så gode Gud, ge mig dom eterstinkande undersökningsrummen tillbaka! Och deras lufsiga förvaltare. Det gör inget om inte alla apparater funkar eller om datorn är ett bläckhorn. Bara jag blir botad och frisk. I kropp som i själ. Också utan att ha slutit något vårdavtal.


Dagens låt: Oh! Doctor The Blues med Lonnie Johnson. Hail to the doctors of 1926!

tisdag 2 juni 2009

I vit kostym och panamahatt

Det var aldrig min mening att lägga ner. Att kasta in handduken och kalla det för en dag. Ställa birkenstockarna. Dra plösen.

Men ibland är man lite tommare än annars. Har mindre pys som måste ut, färre cynismer att lufta. Och då det börjar kurra i magen kan det ju vara läge att ta sig en Snicker's.

Jag skulle vilja bli en riktig gammal man när jag blir gammal. I vit linnekostym, med dito panamahatt på skulten och en snärtig promenadkäpp i kardan. En sån som man kan ge vassa rapp med som ger röda ränder på lårbaksidan.

Inte för att jag är en elaking, inte värre än andra i alla fall. Men jag vill gärna uppträda som en gammal le cyniker. Den ogifte onkeln som en dag slår ner och sönder familjelyckan hos avlägsna släktingar. En verbal giftkobra och skoningslös sanningssägare med laserblick. En sån som jag inbillar mig att Oscar Wilde var. Det är den sortens konstiga tankar som skänker mig tröst.

Men varför söka sådana ideal när man kan vara en snäll liten farbror som matar duvor och bjuder barn på godis? Jo, för att föräldrarna till barnen polisanmäler mig för att dom förutsätter att jag är en ful gammal gubbe som bjuder deras telningar på snask. Och för att duvor är sanitära olägenheter som ska utrotas, vilket gör att lilla farbrorn ligger pyrt till, även där. Så hellre då bli en gemen gubbfan.

Kanske finns det dom som tycker att jag redan kommit dithän? Som anser att jag är så negativ att man kan framkalla positiva bilder ur min blotta skugga.

Men det mobbade barnet lär sig snabbt att om man inte kan vinna sympati får man satsa på antipati. Själv försökte jag med humor när jag inte kunde bli snyggaste och populäraste killen och så fick klassen sin egen hushumorist i stället.

Att vara klassens clown är fullkomligt förödande. Det är en roll av vilken lea cyniker skapas. Född med trötta kommentarer utan strimman av ett leende och i ett enda syfte: att framkalla ett skratt. I alla lägen.

Och medan ens prickiga hjärna tänker ut beska skämt, ruttnar vänlighetens och kärlekens jordgubbar bort under surt regn. Den rakbladsvassa kommentaren blir viktigare än ett enda litet snällt ärligt rundlagt ord av kärlek. Man läcker svärta som en härdsmält reaktor och nedfallet förvandlar omgivningen till strålskadad aska.

I romanen Under vulkanen av Malcolm Lowry går konsuln omkring i vit kostym och panamahatt och uppfyller under tugnt supande dessa mina snedvridna fantasier. Han betraktar längtansfullt firandet av Dödens dag, Día de los muertos, genom sina alkoholdimmor. Och han styr sin lilla klans agenda med järnhand, driver händelserna obönhörligt framför sig ner i allas vår krater. Eller ättestupa.

Som vanligt är fantasin till viss del en hygglig medvandrare. Den är lättsam och kul att föreställa sig, åtminstone en bit, innan trollet spricker i ett inferno av eld och rök. Efter explosionen traskar man helst vidare ensam längs vägen och hyllar tystnaden och händelsefriheten.

Gärna iförd vit linnekostym och panamahatt. Och med en snärtig promenadkäpp i handen.


Dagens låt: Jack Bruce med The Consul At Sunset. Gamla Creambassisten Bruce med ett klassiskt solospår som handlar om just Lowrys roman.