lördag 13 juni 2009

Det goda samtalet

Igår satt jag och pratade länge med en person. Vi satt på ett kafé och vi talade filosofi, rätt tunga grejer faktiskt. Och oj vad det kändes bra. Som en renspolning av insidan.

Antagligen hade vi kunnat fortsätta prata några timmar mer än vad vi gjorde. Det kändes varken som att tankarna höll på att sina eller idéerna torka. För det är så, att ju mer man tänker desto fler tankar producerar man.

I en värld där alla ständigt pratar men där väldigt lite sägs, kan det verka som en paradox att glädjas åt ett samtal. Att ytterligare bidra till ordpollutionen när man i stället borde hjälpa till med att munkavla alla babblande ordbajsare, sig själv inräknad. Fast då bortser man från vilka ord det är som sägs.

Nu har jag ingen rätt att klassificera människors prat eller kvalitetsbestämma vad de pratar om och vad de säger. Vilka åsikter och tankar man för fram är faktiskt varje pratares ensak. Men visst finns det angelägna och mindre angelägna samtal.

Jag kan tänka mig att en bingoutropare eller programledare i en fri radiokanal skulle tyckt att vår diskussion på kaféet var fullkomligt igenflummad. En ordkökkenmödding så limmig och nördig att ingen man av kvinna född skulle orkat hålla sig vaken en sekund om de tvingats att lyssna. Samtalet skulle kanske, enligt dom, kunnat användas som tortyrmetod för att få musslor på Kuba att öppna gapet och kvida fram sina allra svartaste och våldsammaste hemligheter.

Fast det är precis det som är så fantastiskt med att sitta på ett kafé och prata filosofi. Vilket antagligen var vad Jean-Paul och Simone insåg på ett tidigt stadium där i Paris. Och jag märkte allt att den gamla tanten som satt vid bordet intill, hon som smäckte i sig två stora mazariner själv, fick större och större öron ju längre vi pratade. Hon hörde kanske illa för hon flyttade sig märkbart närmare oss och gjorde sig ärenden till påtårskannan gång på gång. Men hon var så välkommen att lyssna så.

Nu är dock samtal på kafé inte alltid tänkta för andras öron. Inte andras än den man samtalar med, menar jag. Man har ju läst spionromaner där folk babblat bredvid munnen med en kaffekopp framför sig och dom slutar alltid illa. En Graham Greenesk eller Le Carrésk förtätning av analkande hot om våld dryper bilden sepiabrun och man längtar efter att uppslukas och omslutas av en tät, tjock, skyddande dimma.

Den sorts samtal som är för allas öron är trivialare. Det kan vara precis dom konversationer som numera förs på bussar och pendeltåg genom mobilerna. Alltför nära och intima samtal där det inte sparas på detaljerna och där man alltför snabbt får reda på alltför mycket av sånt man absolut inte vill veta.

Men det kan också vara det där avgörande ögonblicket som för alltid kommer att förändra en människas liv. Ett samtal på liv och död. Sekunden då någon fattar det stora beslutet och gör sitt val. Det oåterkalleliga som kommer att få konsekvenser men som är alldeles, alldeles nödvändigt och stört omöjligt att avstå från. Att avstå skulle förresten inte hjälpa för det är ju också ett val.

Fast för den som lyssnar uppstår dilemmat: ska jag ingripa eller inte ingripa? Har jag rätt eller rentav skyldighet att gripa in och avstyra ett enligt min mening dåligt val och beslut? En handling som kan få dom gruvligaste konsekvenser för flera människor.

Ja, där ser ni! Det är just sådana saker man kan sitta och prata om på kafé. Moraliska dilemman som skrämmer skiten ur gamla mazarintanter och ger dom tvångshicka. Och det är precis sånt som får mig att trivas och må så gott inuti.


Dagens låt: Chanson pour l'Auvergnat med Juliette Greco . Bara för att hennes röst och svarta ögon låter och smakar filosofi, kafé, Paris och Georges Brassens. Romantiker? Moi? Moa-hah-hah-hah!!!