fredag 26 juni 2009

En dag i skiraste pastell

Är det så här det känns att pensioneras? Att lite vinglande ta klivet ut i en odefinierbar frihet utan ansvar och noggrant planterade idéer? Veckor av en kravlös identitet, med vaga antydningar om vad jag möjligen skulle kunna syssla med nån lättjefull dag framöver.

Näe, skulle knappast tro det. Åtminstone inte om man stannar upp en sekund och tänker efter. För semester är semester och pension är en slutpunkt. En riktig THE END med stråkar och allt. En början hävdar vissa. Men näe, jag är skeptisk.

På väg mot ättestupan är det kanske meningen att man ska tänka på sådana saker, men jag vill inte. Jag tvärvägrar. Jag spjärnar emot som en trotsig unge, sticker fingrarna i öronen och skriker rätt ut så fort någon bara antyder nåt om njutningen av en snar pensionering.

För dom missar en viktig sak: en semestern tar slut. Jobbet - hur mycket jag än hatar det just nu - gör comeback. Och jag vet att jag kommer att gilla det den dagen. Kommer att stå där vattenkammad och fin med verktygen slipade och hjärnan renoverad för användning ännu ett år. Och ett till och ett till och så vidare.

Rollen som pensionär däremot har bara ett givet slut: utför stupet.

För det är så det är och kanske är det så det måste vara. Men för mig är det onaturligt att tänka sig en tillvaro där man saknar plats i tillvaron. Där man inte har eller ger sig dagliga arbetsuppgifter. Kroppsliga såväl som intellektuella. Lika onaturligt är det som att inte vara frisk eller att en katastrof skulle inträffa.

För det gör det ju inte. Ingenting kan hända denna den bästa av semesterdagar, den som egentligen inte är någon semesterdag utan bara sista arbetsdagen före semestern. Ingen riktig ledig dag utan en teaser, en förberedelse för den rikitga varan. En dag då inget jävligt kan hända. Ingen kan dö, ingen kan få sparken, ingen blir övergiven.

Evig lycka i skiraste pastell präglar denna dag. Drömmen hålls ännu spritt språngande levande.

Glada skratt och nyrörd jordgubbssaft i gröna glas. Gulnande serietidningar på dass och programmet Sommar i en sprucken transistorradio av brun hårdplast. Måsar som lågsniffar över kaffebordet och släpper blöta skitar i skallen på en. En Taubesk allsång till komp av en ostämd Levingitarr. Ett ljummet regn som strax drar förbi och byts ut mot sol som förångar vätan i lövverken. En alldeles för liten abborre som nyss stod under båten men som nu ligger och sprattlar på bryggan. Lukten av solkräm och pommes frites på en bländande strand i ett land där natten är kolsvart men luften het.

Jag vet, den obotlige romantikern har tagit ordet. Men bara idag, just idag, vill jag äga den rätten att ohämmat ägna mig åt rosenröda drömmar. I morron är det en vanlig lördag igen och på måndag börjar semestern officiellt. Bara idag, med sista arbetsdagen i backspegeln, får jag hänge mig åt detta tramsiga, enfaldiga babblande. Bara idag.


Dagens låt: Michael Jackson med They Don't Care About Us. Att det skulle sluta med att hjärtat gav upp på det blott femtiårige popgeniet var väl knappast någon överraskning. Det har varit nära att krossas i åratal. Men likafullt är det så oerhört sorgligt en sådan här lyckodag. För att minnas Michael som den dynamiska kraft han en gång var är dagens låt en av mina absoluta Jacksonfavvisar.