onsdag 24 juni 2009

En lycklig skit

Ibland tror jag att jag gör det bara för tillfredsställelsen att få hänge mig åt total njutning efteråt. Pressar mig, sticker kniven i nacken, flyr varje tillfälle till konstruktivt arbete, undviker ord och formuleringar till varje pris. Gör det för att senare få vara med om en mental utlösning av Vesuviusmått. En erruption av lättnad och en lycka som närmar sig det obcena.

Jag är fri, jag har sonat. Existentialismen är rodd i hamn och jag har tagit landpermis. Dragit upp i nöjeskvarteren för att förlusta mig och ge mig hän åt allt denna världens goda.

Jorden är i alle fall ett gött ställe te å vare på! När man blir allt friskare för var dag som går och allt friare. Inte ens bilden av människans lott i en absurd värld - Camus nedteckning av myten om Sisyfos - kan få mig nedstämd. Ja, ni minns snubben som straffades av gudarna genom att vara tvungen att putta en stenbumling uppför en kulle dag ut och dag in. När han väl kom upp rullade stenen ner igen. Och Sisyfos stackarn, han måste börja om.

En inte alltför gladlynt och optimistiskt bild av vår situation här på jorden kan man tycka. Eller också inte tycka. För man kan strunta i den och alla andra svartsyner och bara flina fånigt rätt upp i solen. Glädja sig åt sommarns alla glädjeämnen. Som Woody Allens nya film som har premiär i nästa vecka.

Det är en historia om en gammal svartsynt och genomcynisk misantrop som av en händelse stöter ihop med en ung sydstatstjej. Hon flyttar in hos honom och det osannolika händer att dom gifter sig. Och sen går förstås allt som det går i alla fall.

Larry David spelar den bitske cynikern och Allen är tillbaka i New York så det är bara att slicka i sig. Jag har inte skrattat åt någon av hans filmer lika mycket på mången god dag. Så välkommen hem, mr Allen!

Bara två arbetsdagar återstår och sen är det semester. Ledigt. Fri. Tid. Att. Göra. Vad. Man. Vill.

Läsa böcker som man inte måste läsa, till exempel. Och fotografera. Eller bara cykla runt i världens vackraste huvudstad, sätta sig på ett café och glo lite slött på folk som går förbi. Skulle det regna har jag 28 diarullar från Japan att skanna in så det är nästan så att jag önskar mig åtminstone ett par fuktiga dagar. Annars är livet fyra veckor framåt ett oskrivet blad. Och idag är jag en lycklig skit!


Dagens låt: Kodachrome med Paul Simon. Tyvärr är det slut med färgfilmernas konung. Kodak har meddelat att dom lägger ner tillverkningen efter 74 år. Sorgligt, men sån't är livet. Man föds och man dör. Det gäller även färgfilm. Fast enligt en gammal hippie som satt vid Strawberry Fields i Central Park i New York, handlar Simons låt egentligen inte alls om film utan om hasch. Burken som filmen levererades i brukade nämligen användas att förvara sitt dope i. Där ser man.