tisdag 16 juni 2009

Fem sånger för Yves Klein


Ett.


Utan ord
under det blåa.
Går med den stumme tjänaren
hand
i hand.

Det kalla ljuset och det varma
är ensam om
att veta
ensam
vandrare på kända stigar.

Döden är kunskap
äntligen bekräftad.

Utan ord
under det blåa.
Tiger tystnad
ur mun
i mun.

Konturen i skuggan
upplöst
i diset.

Utan ord
under det blåa.


Två.

Solen drar rep genom
gryningsfrosten
isen trycker
bakom barken.

Frasande delar sig gräset
besinningslöst
äter ljuset
den sista maran.

Kampen har börjat.
















Tre.


Tältduken spänd
mot yttre rymden
som buken på en drunknad.

Innanför kupolen värmen
tanklöst lycklig
på andra sidan iskall kunskap.

Trots domen ler bedragaren
den enda
som vet sanningen.

Katedralen spänner sina muskler
utan att ens
nå upp till himlen.

Livet rider barbacka
på döden
ner i iskistans tvåsamhet.

Mot den yttersta kunskapen
spricker hinnan
inåt vänds kniven.

Leendet släcker mörkret
inne i ägget

Pennans spets dissekerar
ordens oerhörda ensamhet.


Fyra.

I jagets bråddjup
droppar föraktet sina växelmynt
medan medlidandets vågor
översköljer barnen som råkat vilse.















Fem.


Öven muren hemliga tecken
bakom -
trädgården
med förgiftad frukt

Snigelsträngen från ballongen
tecknar -
stenarna
sedda under flykt.