torsdag 25 juni 2009

Jag, jag & jag

Hörde ett citat nånstans: Vi skulle bry oss mindre om vad andra tänker om oss, om vi insåg hur sällan dom faktiskt gör det.

Det är en mening som fastnat. Dels säger den mycket om vår självbild, dels är den en svavelosande svordom mitt i dagens jagcentrerade självbildkyrka. För vem vill bli påmind om sin litenhet i ett kosmos där allt säger allt cirklar kring egot?

Det är jag, jag och jag. Och sen - kanske - kommer du.

Jag läser ofta i slaskspalterna om hur någon kvartskändis oroar sig över vad FOLK tänker och pratar om honom/henne. Har en massa åsikter om det mesta, alltifrån hårfärg och midjemått till val av partner och sexuella preferenser.

I've got news for you, baby! Dom bryr sig inte. Inte ett smack Inte ens den där lilla kärnan av folk omkring dig som du förväxlar med FOLKET ägnar dig en tanke. Dom har nämligen alldeles för mycket med att fundera över sin egen hårfärg, sitt midjemått eller val av partner och sexuella preferenser.

Enligt existentiella tankegångar är vi ensamma i universum vi människor. Vi vandrar våra liv i parallella banor som egentligen aldrig korsas på riktigt. Vi föds ensamma och livet är en ensam resa. För att inte tala om döden. Vem följer egentligen med dig när du piper över gränsen?

Men för den som varit sedd sen första nappen trycktes in i munnen, antingen av förundrade föräldrar eller av den egna spegelbilden, kan den insikten vara knäckande. Narkissos vaknar upp, faller i bäcken och drunknar.

Plötsligt är man det osynliga barnet vars konturer upplöses i ett töcken så fort ingen sms:at eller ringt på några minuter. Och vad tycker egentligen den där människan, innerst inne alltså, om min frisyr eller dom nya skorna?

Visst, jag vet, det här är ett i-landsproblem. En petitess. Massajerna funderar nog lika lite som inuiterna över bilden av sig själva i dom andra stammedlemmarnas ögon. Fast dom kanske kommer dit. I takt med globaliseringen är det kanske bara en tidsfråga innan dom famlar innanför höftskynke och annorack efter mobilen som inte hörts av på flera minuter.

Men vad betyder väl artificiell vänskap? Ett Twitterbudskap i universum? En elektronisk kyss mitt på cybermunnen?

Inte ett skit. Och därför är det så viktigt att hålla fast vid dom människor som faktiskt bryr sig. Dom vi känner som våra riktiga och alldeles verkliga vänner av kött och blod. Dom som vi ibland kan vara dödligt trötta på men som aldrig skulle svika. Dom som kan önska en själv dit pepparn växer när man tjatar och gnäller för mycket. Dom man delar sorg och glädje lika med. Dom som aldrig skulle ställa ett enda villkor för ens vänskap. Dom som skulle föda och klä dig om du behövde. Dom som aldrig frågar utan bara finns där.

Det är du, du och du som räknas. Och sen - kanske - kommer jag.

Dagens låt: Baby, It's You med The Beatles. En alltför sällan spelad Burt Bacharachlåt från Beatles allra första platta.