söndag 14 juni 2009

Mitt galleri: Göran Tunström

Så möttes vi då till sist!
- Jaså, det är du som är nästan jag! sa han leende. Författaren Göran Tunström. Namnet hade skuggat mig en stor del av livet och hans återkomstroman Skimmer gav oss äntligen skäl att träffas 1996. Artikeln publicerades i ICA-kuriren.



Det var väl förutbestämt: förr eller senare måste det ske. Heter man Nisse Karlsson är det kanske inte så mycket att orda om, men har man ett ovanligt namn som man nästan delar med en beundrad människa, så är man nyfiken.

Nu är förstås skillnaden betydligt större mellan Göran Tunström och mig, än den mellan bokstäverna o och u.

Han är en stor författare, en av de största. En sagolik berättare vars blotta viskning förmår överrösta det kakafoniska tjatter som hota dränka oss alla i detta sekels sista skälvande skede. En värmländsk bard som ”schonger sine schöne viser” så att de letar sig in bakom storstadsbarns sargade trumhinnor.

Fast visst låter väl våra dialekter ändå en smula lika?

- Jodå, men ni östgötar låter ännu töntigare än vi! säger Göran bestämt.

Det är alltså ”Skimmer” som fört oss samman. Romanen som Göran Tunström just har givit ut. Den första på rätt många år, men inte den enda boken sedan ”Tjuven” kom 1986. En novellsamling, ”Det sanna livet”, och en starkt personlig tänkebok, ”Under tiden”, har också kommit.

Men med romaner är det något speciellt. Plötsligt vill alla vara med; läsa, prata, fråga och diskutera. Och inte är det väl så konstigt, för ”Skimmer” är en underbar Tunströmare. Rik på berättarglädje, full av skrönor så osannolika, att de bara måste vara sanna.

- Det är de! bekräftar Göran. Det är nästan en dokumentärroman.

Han arbetar så, Göran Tunström. Lyssnar, lägger på minnet, slår upp, skriver ner. De kan sitta ett stort sällskap runt ett bord där någon berättar en historia och efteråt är det bara Göran som minns den. För det var bara han som snappade upp den innan den gled ner över bordskanten och försvann.

- Jag har en känslighet för sånt, medger han. Det är som om vissa historier går rätt in i mig. Men berätta om motorn i din bil eller om en dator och jag hör inte ens din röst!

Görans röst med värmländska förtecken hörs alldeles tydligt i ”Skimmer”, trots den isländska miljön. Han är rolig, han är sorglig, lekfull och allvarlig. Det är ännu en gång historien om en far och en son han berättar. Om pojken Pétur som sparkar sin fotboll rätt i famnen på franska ambassadören och startar en diplomatisk kris.

Osannolikt? Inte då! Det hände ju i verkligheten och Göran har träffat en av de inblandade personerna i Paris. Dessutom är fotboll faktiskt allvarliga saker; minns fotbollskriget mellan Honduras och El Salvador 1969.

”Skimmer” skulle ha blivit en fars, hävdar han, men så fort han börjat skriva tog allvaret över och det gamla temat med den frånvarande dök upp igen. Även om det i ”Skimmer” handlar om en mor, Lára.

” Du dör från mig”, anklagar sonen Pétur henne i en dröm. ”Det är för att du aldrig ska glömma mig”, svarar hon.

Dessa bägge rader står på sidan 104 i boken och de sammanfattar så enkelt kärnan i hela Göran Tunströms författarskap. För han var bara tolv år när pappan dog och han har aldrig glömt honom. Och egentligen är det för honom som han skriver.

- Eftersom pappa hade svagt hjärta fanns det alltid förbehåll för allt som vi skulle göra, minns Göran. ”Om jag lever då”, brukade han säga. Först hindrade kriget oss från att resa tillsammans, sedan hans sjukdom. Men pappa berättade. Fantastiska, skimrande historier från världens alla hörn och han läste högt ur böckerna i sitt stora bibliotek. Att jag som vuxen blev en resenär är ett resultat av det.

Den första bok han skrev, fick han 35 öre för av sina farbröder - ett öre per sida. Den handlade om en resa som hans far och han faktiskt gjorde. Från Sunne via Kil, Göteborg, Jönköping, Kalmar, Visby och så hem igen. Fadern i boken var atomforskare med viktiga papper i sin portfölj och paret hotades hela tiden av utländska agenter.

- Den där resan som vi gjorde, pappa och jag - fast utan atompapper - är ett av många ljusa minnen jag har av honom. Vi hade ett väldigt fint förhållande som jag sedan försökt upprepa med min son Linus, säger Göran.

Han har alltid vetat att han skulle bli författare, ända sedan sjuårsåldern. Skolan var bara en enda lång transportsträcka och vad studenten skulle vara bra för funderar han fortfarande över då och då.

Som tjugoettåring debuterade han med diktsamlingen ”Inringning”, fyra år senare kom första romanen ”Maskrosbollen”. Därefter har det blivit en lång lista med böcker: den täcker nästan ett försättsblad. En av de allra populäraste, ”Juloratoriet” kommer snart som film och i vintras satte Görans son Linus upp den på Orionteatern i Stockholm.

- Jag fick inte se ett dugg av den förrän vid premiären, säger Göran som ger Linus med beröm godkänt för prestationen. Det var ett storartat arbete han utförde!

Göran Tunströms värld är ofta en idyll med sorgkanter. När allt är som mest levande dyker döden upp. Som då Solveig äntrar sin cykel en solig junidag i ”Juloratoriets” inledning. Utför backen bär det med skratt och lust, men där nere väntar döden i form av en flock kor som trampar henne tills ”hon inte längre är till”.

För några år började döden också skugga Göran. Plötsligt slog en blomma vid namn Infarkt ut i hans bröst, där det i ena lungan också visade sig växa en tumör. I maj förra året tvingades han operera bort den återstående resten av lungan sedan tumören kommit tillbaka. De regelbundet återkommande kontrollerna av den andra lungan, är ångestladdade pärser som han nu tvingas igenom.

Kanske blev han bönhörd över hövan, för att han önskade sig sjuk som ursäkt för att orden tagit slut för honom. Litterär afasi skulle man kanske kunna säga; det närmsta författaren kommer att få sparken.

Det var i Paris, i oktober 1988. Han arbetade på sin roman och skulle i den just till att berätta om hur man stoppar upp en fågel, när språket tog slut. Först var det hans dåliga franska, som gjorde att han inte vågade fråga någon. Därefter var det själva orden han hamrade ur skrivmaskinen som försvann. Plötsligt tystnade slamret från typerna, huven sattes på och Göran började lösa korsord.

- Jag kunde inte ens skriva brev på maskinen, minns han. Jag skulle svara på ett och jag minns hur jag satt på knä på golvet vid skrivbordet och som protest skrev för hand, snett över de rätlinjiga raderna på papperet.

I sju svåra år varade tystnaden. Men efter operationen förra våren, sedan han lyckats skaka av sig den förföljande döden, kom orden tillbaka till honom. Kanske var det att hans två år yngre bror dog i somras, som villade bort döden för ett tag så att Göran fick vara ifred.

Han for till Island och började skriva. Satt i ett rum med utsikt över Snæfell och kände hur orden strömmade genom honom igen.

Han gjorde som han brukade: skrev och skrev om, gick runt ordmassan som skulptören runt ett stenblock, hackade lite här, lite där, började ana en form.

- Men jag vet aldrig när jag börjar vad det är jag ska skriva, säger han. Jag vet vad jag vill berätta, men inte hur och med vem. Först måste jag lära känna personerna och det tar sin tid. ”Skimmer” började som fyllemiddag med en bulgarisk ambassadör där någon försöker briljera med att visa att han lärt sig det kyrilliska alfabetet. Han tar lappen som ligger på bordet för att med vara med och sjunga nationalsången. Vad han inte vet är, att det är menyn som han sjunger.

Den historien får vi inte läsa i ”Skimmer”. Den ströks som så mycket annat under resans gång. För det är i själva avskalandet som historien växer fram, tar form och blir rätt.

- Det är därför jag aldrig kan tänka mig att börja skriva på dator, även om Linus tjatar på mig, säger Göran. Det är nämligen så, att eftersom själva skrivandet på en mekanisk skrivmaskin är jobbigt, så hamnar jag ofta i den situationen, att när jag ska renskriva blir jag lat och frågar mig själv om just det där stycket verkligen är tillräckligt bra och behöver vara med. Oftast är det inte det. Jag slipper skriva så mycket och boken blir bättre!

Att ha ärliga vänner att lita på är också ovärderligt. Manuskriptet till ”Skimmer” lät han en väninna läsa över natten: 420 sidor. På morgonen fick han höra att där fanns en massa smörja och han lyfte glatt ut 150 sidor direkt!

Det är ännu tidig sommar när vi träffas. Göran har just varit i Grekland ett par veckor och mellanlandar under några dagar i Stockholm för att sedan dra sig tillbaka till Koster, där han och hustrun Lena Cronqvist bott i decennier. En julbok för hans förlag är i det närmaste färdig, en roman ligger halvskriven och sedan väntar några andra böcker.

- Fast jag kommer aldrig att skriva någon stor och tjock bok mer! säger han bestämt. Nej, nu får det faktiskt räcka!


Dagens låt:
So long, Marianne med Göran Tunströms gamle vän Leonard Cohen. Marianne, var gift med norska författaren Axel Jensen och var med i konstnärskretsen på den grekiska ön Hydra där både Cohen och Tunström levde vid slutet av femtiotalet.