fredag 12 juni 2009

Nosen över ytan

Jo tack, det är skapligt. Kanske inte lika matt längre, åtminstone så länge jag inte anstränger mig. Kan kliva ur sängen utan andtäppa. Gå över gatan med hjärtat på normalklappning. På väg tillbaka alltså.

Man blir fena på att analysera sitt hälsotillstånd utifrån, från sidan. Riktig bra på att med raspig röst sammanfatta vad som händer inuti kroppen. Jag har alltid varit dålig på det eftersom jag är en frisk människa. Per definition alltså: en osjuk man. En som inte tappar taget och rasslar ihop i första taget.

Så plötsligt rasar marken under en. La terra trema - jorden skälver. Och så plötligt blir allt stilla och lugnt igen. Man rör sig som en mycket gammal man. Försöker för varje steg känna om konstruktionen håller, är ofördärvad. Och vet ni vad? Jag tror att den är det. Jag tror att jag är på väg tillbaka.

Blir visserligen anfådd fortfarande, känner hammaren bulta i bröstet när jag tar i. Men nu har jag EKG som säger att det är okej. Kanske är det helt enkelt som dom brukar säga när dom inte vet: ett virus.

På måndag ska jag på återbesök hos doktor P. Göra ett nytt EKG, kanske tappa ytterligare en skvätt blod. Men saken är den att jag börjar bli hjärtligt trött på att vara sjuk och inte orka. Så från och med idag bestämmer jag mig för att, som den sanna existentialist jag är, välja friskheten. Jag sticker nosen över ytan igen och tar mig friheten att känna mig okej. Friskskriver mig. Åtminstone tills motsatsen bevisas.


Dagens låt: Happy Time (I'm Coming Home Again) med Tim Buckley. Legendarisk pappa till Jeff Buckley. Visst hörs släktskapet, även om lille Jeff aldrig lärde känna sin far som dog 1975 när Jeff bara var nio.