söndag 28 juni 2009

Sillblomma

Varje morron en sommarmorron. Varje moln ett sommarmoln. Varje natt en sommarnatt. De läggs alla i en stor hög och staplas upp med prefixet sommar. Att användas efter behov och behag, att njuta av och att nyttjas. För att slutligen summeras och arkiveras, etiketteras: Sommaren 20XX.

Döden har alltid varit närvarande under mina somrar. Båda mina föräldrar dog mitt i sommarprakt och morfar Davva. Ändå tycks dom aldrig hota mig, sommarnätterna, som de vintriga gör. Iskalla, omänskliga, nerfrysta. Känslorna tinas upp av sommarsol och blir livsdugliga, också sorg och melankoli.

Häromdagen var det femtio år sen Ingemar Johansson blev världsmästare i tungviktsboxning en sommarnatt i New York. Alla svenskar som var vuxna nog att ha ett medvetande minns den natten även om jag som var nio inte fattade storheten i den. Men nån vecka senare gick pappa och jag och såg matchen på bio vid en av Norrköpings promenader. Salongen var visserligen stängd för sommaren men öppnade ett par veckor för att vi alla skulle kunna se hur det vi hört såg ut. TV var fortfarande en bit bort.

Jag minns alla män och pojkar som trängdes i foajén och som sen jublade inne i salongen när högern talade och Floyd stöp i kanvasen. Det var en historia män emellan och jag var mera stolt över att vara där tillsammans med min pappa än att titta på matchen. Det var en vuxenrit, en manbarhetsceremoni vi utförde.

Det är sådana saker man minns om sommaren. Sånt man var med om eller tror man gjorde. Och det är därför som sommaren är nostalgins årstid och egentligen rätt jobbig. Ljuv javisst, men otrogen den bistra verkligheten. För hur jävlig än en vintermorgon kan vara med sin snörök och sitt mörker, så är den alltid ärlig. Den ger sig inte ut för att vara något annat än snörykande och svart. Sommarmorgonen däremot dryper gärna söta lögner i ens öra om hur det var eller borde ha varit.

Visst såg jag matchen på bio, men en rit? Nja, det måste vara efterkonstruktion. En nostalgisk längtan efter ett liv som kanske möjligen var, men som definitivt aldrig mera blir. En bön om verkliga minnen som faktiskt har bleknat. För jag minns bara detaljer, inte helhet. Jag överblickar som en efterkonstruktion men kan komma ihåg färgen på biostolarna (mörkröd plysch).

Och det är så vi lever våra små liv. Tryfferade av detaljer som i bästa fall bildar mönster. Som i den bästa av världar kan påminna oss om händelser i andra liv under andra tider. Som vi vill minnas dom. Som vi vill att de ska ha varit.

Det är därför som jag börjat bjuda på sillblomma den här sommaren 2009. För att det var vad min mamma gjorde om sommaren och bjöd på. En rit alltså. En ceremoni för att hålla kvar en liten bit verklighet som håller på att lösas upp och blåsas bort av vinden. Av sommarvinden. En sommarmorron. På sommargotland.