måndag 15 juni 2009

Tankar i regn

Flera våta dagar föder inte, som man kunde tro, våtare tankar. Tvärtom. Det är något inom mig som torkar ihop av att bara stirra ut på jämngråa vattenridåer. Ständigt gråa, allt tröstlösare gardinvepor som frankt dras ner över huvud och ansikte. Det enda som duger något till såna dagar är böcker.

Jag sorterade ut ur bokhyllan igår. Plockade bort, drog ifrån, vägde och mätte. Och fann till sist att resultatet var gott: tre fulla kassar att skänka bort.

För det är nu en gång så med böcker att man slänger dom inte gärna. Dom är verkligen inte heliga men man förstör inte en bok och bränner den definitivt inte. Av respekt, antar jag, mot den som skrivit. För jag vet hur många ångestfyllda timmar av svett och blod som kan ligga bakom en enda formulering. Också i den anspråkslösaste bok.

Eller som Stefan Andhé sa en gång: Att sätta semikolon eller komma kan hålla mig vaken en hel natt.

Ju lättare en text löper desto svårare brukar det vara att sätta samman den. Precis som att det är lättare att få nån att gråta eller somna än att skratta. Lätthet förknippas med ytlighet vilket är uppåt väggarna. Tvärtom är det lätta, eleganta handlaget mycket svårt och tar tid att tillägna sig. Att kasta ur sig litterära tungriff späckade med invektiv kan vem som helst och det är därför som insändare nästan alltid skjuter över målet och bara blir magplask i stället för den Mollbergare i pik dom ska vara.

Men att försjunka över böckerna i bokhyllan med regnet slående mot fönsterrutans virvelkagge är en häftig resa i tid och själ. För vem var jag då när jag skaffade Svante Foersters Klasskämpen för andra gången? Visserligen bara för en tia på ett bokbord, men i alla fall. Eller Ray Bradburys Det eviga regnets dag?

Jag var förstås precis densamma jag som jag är idag och ändå en helt annan. Jag kan tänka mig att läsa om bägge dom där böckerna när som helst; de har haft sin betydelse i mitt liv. Men dom står inte längst fram längre som dom en gång gjorde under några timmar av mitt liv.

Nu väntar ny närvaro tillsammans med nya böcker. En titt på nattduksbordet antyder var jag står idag. Sartre. Haruki Murakami. Camus. James Purdy. Dostojevskij. Hans Fallada. En biografi över Tom Waits. Yukio Mishima.

Är detta då den sanna bilden av den är idag? Eller av den jag vill vara?

Jag är övertygad om att bokhyllor är de bästa sanningsvittnen om allas vårt byggande av självbilder som finns. Eller ska vi säga varumärken numera?

Jag har visserligen läst James Joyces Ulysses en gång, men skulle varken kunna eller orka ge mig på hans Finnegans Wake. Ändå står den där i hyllan som ett vittnesbörd, inhandlad i Dublin 1969, om vilken intellektuell rese jag tänkte mig bli en gång som nittonåring.

Eller Proust. Jag har läst två och halv del av På spaning... Kanske kommer jag att läsa dom övriga nån gång, men dagarna går och dom står där säkert fredade i hyllan som ett bevis på mina storhetsdrömmar. Liksom Shakespeare's Samlade verk i engelsk lågprisutgåva. Som referens? Visst, men hur ofta har jag fördjupat mig i Macbeth eller Muntra fruarna i Windsor?

Jag raljerar inte över mina drömföreställningar men kan känna mig ömsint fördragsam över min självbild. För vid snart 60 vet jag egentligen inte ett smack mer om vem jag är än om den jag ville bli. Jag är knappast ärligare idag än jag var som nittonåring men jag har färre illusioner. Inte många alls faktiskt.

Och det är förstås därför som det är så lätt att lägga ner PO Enqvist i påsen. Eller tre isländska deckare. Donna Tartts tvåa. Och Jan Guillous Vägen till Jerusalem. Jag har inte läst nån av dom. Och jag kommer inte att göra det heller. Så får andra chansen att göra det i stället. Och kanske lägga några nya strån på sin självbilds stack.


Dagens låt: Elvis Costello och Burt Bacharach med den senares My Little Red Book i en smart liveversion.