söndag 26 juli 2009

Far och son

Nu har jag överlevt min pappa med tretton år. Han dog för 41 år sen och jag trodde länge att jag skulle dö lika ung som han. Men så blev det alltså inte. Han blev 46, jag är 59. Fast jag har förstått att tanken - tvångstanken rentav - att man inte blir äldre än sin far inte är så ovanlig. Både Göran Tunström och Hans Alfredson har berättat om liknande föreställningar.

Min pappa, 45 år gammal.

Men samtidigt som jag tänker allt oftare på pappa, nästan varje dag, så bleknar hans person bort alltmer. Jag försöker minnas hans röst, hans kroppslukt, hans rörelser. Men dom liksom tonar ut i ett töcken. Jag minns massor av saker förstås, speciella händelser, gemensamma upplevelser. Men jag kommer inte ihåg hur dom kändes. Bara att dom var.

Kanske blir jag själv farfar en dag och kanske ska mina söner tänka som jag gjort och gör. Fast det känns liksom viktigare med nu och här. För ofta funderar jag över det som dom gamla brukar hävda: när någon föds i en släkt, så dör en annan. Det är givetvis ingenting som är särskilt märkvärdigt. Dom flesta släkter är ju rätt stora och åldersmässigt varierande.

Ändå finns tanken där, som ett myggbett som kliar och irriterar. Och som kan börja blöda om man river för hårt och för mycket.

Jag, 45 år gammal, tillsammans med mina söner.

lördag 25 juli 2009

Japan igen

Var på bio igår och såg den rosade japanska filmen Still Walking. Den är gjord av regissören KORE-EDA Hirokazu som också gjorde De glömda barnen för några år sen.

Still Walking är historien om en familj som träffas varje år på den älskade äldste sonens dödsdag. De åldrande föräldrarna, den buttre fadern som är pensionerad läkare och modern som regerar sitt kök, har aldrig kunnat smälta sonens död och träffen i hemmet blir därför till en tung och skuldbelagd dag för dom övriga två syskonen.

Still Walking är en mycket bra film. Stillsam, långsam men med en glöd under ytan som låter en ana att också en vulkan som ser slocknad ut kan glöda och vänta på utbrott. Det är ju annars inget man förknippar japansk liv med där självkontroll är normen och att aldrig tappa ansiktet. Filmen skulle kunnat vara fransk också eftersom den behandlar ett universiellt tema som just fransmän brukar vara glada i.

Annars har jag fortsatt med behandlingen av mina Japanbilder. Det tar tid, men är också ett utmärkt sätt att hålla kvar den underbara smaken av Japan.


torsdag 23 juli 2009

Tillbaks i stan

Så var då gräset borta under mina fötter och ersatt med asfalt och betong igen. Så skönt! Jag tror inte att mina tassar är gjorda för mjuk jord och gröna tuvor. Egentligen. Jag kan nog spela med ett tag när så behövs, men så sätter suget efter stenläggning in igen och det är bara att ge efter.

Fast visst är landet vackert. Särskilt det här landet. Vårt blågula alltså. Inte så spektakulär skönhet som vissa andra länder kanske. Inte lika dramatiskt. Men viskande vackert.

Att se den blåa Riddarfjärden glittra i solskenet gör mig nästan tårögd. Och att sitta i ljusa sommarkvällen på balkongen med ett glas rött och lyssna till den sena koltrasten, så lättad av att äntligen ha lotsat ut sin andra kull och få njuta lite välbehövlig vila, det gör mig simmigt salig.

Och det är ju faktiskt naturen jag talar om. Den som finns på landet också. Naturen i stan. Rävar i varenda gatukorsning. Kaniner, harar, rådjur. Och träd, gräs och stenar. För Stockholm är en av världens grönaste städer. Ta en tur med ballong en kväll och ni ska se en stad som ser ut som en salladstallrik från ovan. Överallt är det gröna insprängt, mellan hus och gator.

En dryg vecka återstår av årets semester och jag tänker suga ut varenda droppe ledighet. Och sen lommar jag tillbaka till gruvan för ännu ett år nere i de mörka gångarna. Tur att man har sina medhuggare nere i orterna att glädjas åt.

Dagens låt: Stockholm med Orup. Den kanske bästa av alla hyllningshymner till den vackraste av alla städer. Hatkärlek. Eller kärlek, trots allt.



onsdag 22 juli 2009

Livet på landet

Förr var lantlivet styrt av en massa regler och föreställningen om att arbete befordrar hälsa och välgång regerade. Idag finns det inga regler alls. Och det är skönt.

När generationers stigar korsas brukar det kunna uppstå kollisioner. Smällar som hörs vida omkring och som inte sällan slutar i total krasch. Fast jag tror att ju äldre vi i den åldrande generationen blir, desto mindre är risken för sådana fatala konfrontationer. För vi är ju inte som dom äldre var förr.

Jag ser min farmors sextioårsfoto. En liten krum gumma i svart klänning sittande i en stol omgiven av mängder av blommor. Bara hennes upprätta ställning skiljer bilden från hennes begravningsfoto. Och stämningen ser ungefär lite munter ut.

Våra sextioårsfester påminner mer om möhippor och svensexor. Det är klackarna i taket och sorglöst festande så det står härliga till. Och det beror på att vi inte bara är ex-rödvinsvänster, ex-hippies, ex-mods, ex-vadsomhelst utan också pro-livet. Vår förestående död existerar lika lite som föreställningen att vi mår bra av att jobba och slita i vårt anletes svett innan vi till sist ödmjukt får förtära vår brödkaka. Arbeit macht kanske freiheit, men vi ju vill vara fria nu. Direkt. Vi vill inte vänta. Allt nu! som sextioåttagenerationen formulerade saken.

Och visst är det sunt. För varför vänta? Varför leva i ständig uppoffring? Stå där innanför dörren, stamma och tumma på kepsen, skrapandes med foten. Inte ska väl jag?

Världen har vi fått för att erövra och livet är vårt redskap. Så ut i sommardagen och erövra!

Idag skiner solen över Fjälla igen och gårdagens regn ångar ur ekarnas kronor. Huset börjar vakna. Barnröster, kattjam och valpgny blandas med knarrandet från gamla golvplankor och gnisslet av lås och dörrar. Kåken spritter av det uppvaknande livet. Och det är underbart.

tisdag 21 juli 2009

Hjärtat mitt

Man finner sig. Man måste. Så man gör det.

Ingenting har hänt. Eller, om någonting har hänt så vet jag inte om det än. Jag har gjort mina tester. Maskinerna har skrivit ut sina kurvor. Långa upp-och-ner-kurvor som löper fram över pappren. Som doktorn ska titta på och analysera och avge sitt omdöme om. Sen, om några veckor. Och som kommer att ge mig en dom av något slag.

Jag är i samma stadium som romanfiguren på gång uppför trappan, på väg att öppna en dörr som för alltid kommer att förändra hans liv. Han vet inte om det än, men om några sekunder kommer ingenting längre att vara som förr. Allting är annorlunda, nya förutsättningar råder.

Hjärtat pumpar på i bröstet och jag anstränger mig inte. Så jag mår bra. Men om jag skulle ta i bara lite för mycket så hör det av sig. Skickar ut sin varningssignal om att nu jobbar jag mer än vad som känns okej. En känsla av matthet sprider sig, ett tryck över bröstet, drag i armarna och en brännande sensation när jag andas. Det är ju inte utsagt än men ordet kärlkramp har nämnts.

Konstigt är det, för jag mår i övrigt bättre än på år och dag. Jag har gått ner tio kilo. Jag har knappt någon diabetes längre; blodsockervärdena är helt normala över hela dygnet och jag har halverat min medicinering. Blodtrycket är helt perfekt. Så varför skulle det vara något som inte stämmer med hjärtat?

För att det alltid ska vara någonting kanske. Nåt som ska ge tillvaron svärta om den drar åt det ljust rosa hållet. För det ÄR en oerhört tillfredsställande känsla att tappa överviktskilon. Att äta sig tillfredsställd på mat som är bra för en. Att bara dricka max två glas vin om jag över huvudtaget dricker alkohol. Att få ta upp nya hål i svångremmen och se hur profilen blir allt mindre sällik.

Jag går inte omkring och inväntar att rosen ska slå ut mitt bröst. Att den stora explosionen ska inträffa som släcker ljuset och gör all diet onödig. Men jag känner att om den kommer, så är jag åtminstone i bättre form än jag varit på mycket länge att slå tillbaka. Att fajtas och inte ge upp. Att slåss för livet som är så gott. Trots allt.

Dagens låt: Underbara Dionne Warwick i en liveversion av Heartbreaker. Hjärtekrossande.


måndag 20 juli 2009

Mitt galleri: Henry Miller

Egentligen är det lite fusk att kalla det här för "mitt galleri" eftersom jag aldrig träffat Henry Miller. Nej, det var en portättartikel om honom, "mannen som skapade och skrev sitt liv och som gjorde det till ett kontrollerat kaos. En av de mest kända och ändå minst lästa författarna i världen." Texten skrev jag för magasinet Madame! 1995.

Hur fattig skulle inte världen vara, utan alla dessa avgörande möten, människor emellan? Som det här till exempel:

"Jag har träffat Henry Miller. När han först steg ur bilen och gick fram mot ytterdörren, där jag stod och väntade, såg jag en man jag tyckte om. I sina texter är han översvallande, viril, djurisk, storslagen. Han är en man som blir berusad av livet, tänkte jag. Han är som jag."

Så förväntansfullt skildrade författarinnan Anaïs Nin sitt första möte med Henry Miller i december 1931. En gemensam vän hade sammanfört dem till en lunch i Nins burgna hem i Louveciennes i Paris där hon levde tillsammans med sin make, bankmannen Hugh Guiler. Lite längre fram i dagboken skriver hon:

"Jag väntade på att träffa honom, som om det skulle lösa något, och det gjorde det. När jag såg honom tänkte jag att här är en man som jag skulle kunna älska. Och jag var inte rädd."

Mötet mellan den 40 årige Henry Miller och 28-åriga Anaïs Nin, skulle få stor betydelse. För dem själva och för världslitteraturen. Miller hade i Nin mött en kvinna som liksom han själv sökte efter den fulländade kärleken och Nin hade i Miller hittat en älskare och konstnär att förlösa.

Hon hade hört talas om Henry Miller och även läst lite av honom. Några utdrag ur romanen som han arbetade på och som skulle få namnet Kräftans vändkrets. 1934 var den klar, men amerikanerna skulle inte få läsa den lagligt förrän i maj 1961, då författaren närmade sig sjuttio. Efter en räcka av rättegångar där boken bland annat kallades för "obscen, otuktig, liderlig, snuskig, oanständig, sadistisk, masochistisk och avskyvärd", blev den slutligen tillåten i Staterna. Omdömena resulterade förstås i enorma försäljningssiffror och boken såldes på kort tid i över en miljon exemplar.

Omoralisk kallade man den alltså, romanen vars författare presenterade sig med följande rungande ja till livet och lyckan över att få leva och berätta om det:

"Det är nu höst, mitt andra år i Paris. Jag skickades hit av en anledning som jag ännu inte lyckats utgrunda. Jag har inga pengar, inga tillgångar, inga förhoppningar. Jag är världens lyckligaste människa.
För ett år sedan, för ett halvår sedan trodde jag att jag var konstnär. Jag tror det inte längre, jag är. Allt det litterära har fallit av mig. Det finns gudskelov inte flera böcker som ska skrivas."

För Kräftans vändkrets var ingen bok skrev han och fortsatte:

"Detta är smädelse, smutskastning, skändligt förtal. Detta är inte en bok i ordets vanliga betydelse. Nej, detta är en enda lång förolämpning, en spottloska i ansiktet på Konsten, en känga åt Vår Herre, Människan, Ödet, Tiden, Kärleken, Skönheten... vad du vill. Jag tänker sjunga för dig, en smula falskt kanske, men sjunga ska jag. Jag ska sjunga medan du dör, jag ska dansa på ditt smutsiga lik...
Vill man sjunga måste man först öppna munnen. Man måste ha ett par lungor och någon hum om musik. Det är inte nödvändigt att ha ett dragspel eller en gitarr. Det väsentliga är lusten att sjunga. Detta är alltså en sång. Jag sjunger."

Henry Miller, en son till tyska immigranter, växte upp i Brooklyn, som då han föddes 1891, var den fjärde största staden i USA. Till sin egen förtrytelse föddes han en dag för sent, på annandag jul. Helst skulle han velat dela födelsedag med Vår Frälsare, men bristen på timing var typisk för Henry, som nästan alltid var i otakt med tiden, oftast några otåliga steg före.

Pappa, Henry Miller senior, var en rätt framgångsrik skräddare, men i takt med en allt större sprittörst sjönk familjens anseende, både socialt och ekonomiskt till modern Louises allt större bitterhet. Hon var den första i en rad av starka kvinnor, som alltid skulle paradera längs Henrys långa livsväg. En annan hette Pauline Choteau, en 32-åring som tog den 18-årige Henry till älskare och invigde honom i den kroppsliga kärlekens mysterier och hemligheter.

Familjen Miller - läs Louise - tyckte inte om unge Henrys utsvävningar och mamma såg helst att han gick in i firman. Dels för att hålla ett öga på Henry seniors buteljer, dels för att skaffa sig ett anständigt yrke och lära sig sy rockar och kostymer. Att dröna och drömma konstnärsdrömmar var knappast i Louises smak. Måla akvareller och skriva historier kunde man möjligen göra på fritiden, om nu någon sådan bjöds.

Giftermålet med den vackra pianolärarinnan Beatrice Wickens 1917 var däremot socialt acceptabelt. Henry älskade nog och tjusades av sin vackra och lite svala brud, men han gifte sig mest för att slippa plockas ut som kanonmat till det krig som sedan tre år pågick i europeiska skyttegravar och dit även USA, sedan i mars 1917 skickade många av sina unga män för att dö.

Henry hade inga som helst planer på att dö. Han ville leva, ja han älskade livet. Gift eller inte, så utforskade han New York med dess nöjesliv och barer, hellre än att sitta hemma och hålla fru och nyfödd dotter i handen. Och när han en sen sommarkväll 1923 mötte taxidanserskan June Smith - senare Mansfield - på Wilson's danssalong, exploderade han nästan av åtrå och han insåg snart vilken kvinna det var som han verkligen älskade.

Henry Miller var mannen som skrev sitt liv. Det var egentligen bara om sitt förhållande med Anaïs Nin han aldrig skrev. Konstigt kanske, med tanke på hur han hämningslöst skrev om allt och alla annars, sedan han kapat sina konventionella bindningar till konst och litteratur och förlösts genom Kräftans vändkrets. Henry Miller var huvudpersonen i alla hans verk. Inte nödvändigtvis "den sanne Henry Miller" vem han nu var, utan betraktaren, mannen och konstnären Henry Miller. Han stod alltid i centrum för författaren Henry Millers intresse. Som god tvåa kom dock June.

I slutet av Stenbockens vändkrets, då han just mött henne på danssalongen första gången, beskriver han henne så här:

"Hela hennes varelse var koncentrerad i ansiktet. Det skulle ha räckt för mig att ta med mig huvudet hem: jag skulle ha lagt det bredvid mig om natten, lagt det på kudden och älskat det. Munnen, ögonen när de öppnades: hela hennes jag strålade ut ur dem. Där fanns ett ljus som kom från en okänd källa, från ett centrum, djupt gömt i jordens djup. Jag kunde inte tänka på annat än detta ansikte, det egendomliga modersköteslika leendets särart, dess uppslukande omedelbarhet. Detta leende var lika smärtsamt flyktigt och snabbt som en blixtrande kniv. Detta leende, detta ansikte bars upp av en lång vit hals, den kraftiga, svanlika halsen hos ett medium - och hos de förtappade och fördömda."

Anaïs Nin, som senare också skulle bli förälskad i June, skildrar sitt första möte så här:

"Ett uppseendeväckande vitt ansikte, brinnande ögon. June Mansfield. Henrys hustru. När hon kom emot mig ur trädgårdens mörker in i ytterdörrens ljus såg jag för första gången den vackraste kvinnan på jorden."

June återkommer som en av huvudpersonerna i Millers trilogi Den rosenröda korsfästelsen, och porträttet av henne, är ett av de intensivaste som någon kvinna fått sig tecknat av en man. Den första juni 1924 hade de gift sig i Hobocken, New Jersey, sedan Henrys skilsmässa från Beatrice vunnit laga kraft ett par månader tidigare.

Henry Miller var under hela sitt 89-åriga liv en människa totalt obekymrad om pengar och ekonomi och han saknade helt förmågan att sköta ett fast jobb. Sedan han och June gift sig fick också hans anställning ett abrupt slut. June hade inte gift sig med en tjänsteman utan med en författare, som hon var beredd att försörja. Själv ansåg ju Henry att allt arbete som inte var lustfyllt och frivilligt var av ondo, så han var lättövertalad.

"Jag vill förhindra så många människor som möjligt från att låtsas att de är tvungna att göra än det ena, än det andra bara för att förtjäna sitt uppehälle. Det stämmer inte", skrev han i Stenbockens vändkrets.

Problemet var bara att det kostade pengar att leva och det kostade på att dessa skaffa pengar, speciellt om man inte arbetade. Och speciellt om man var gift med en kvinna som June som var helt amoralisk då det gällde att skaffa fram kontanter till sig själv och sin skrivande make. Henry, som utåt föraktade och förnekade sånt som svartsjuka, led helvetets alla kval när han för sitt inre frammanade vällustiga syner där June var en av huvudpersonerna. Även om hon gjorde det hon gjorde av kärlek till honom.

Äktenskapet var knappast urbilden av den puttenuttiga familjelyckan. Slitningar och bråk var regel och Henry upptäckte ständigt nya rivaler av bägge könen. Själv spillde han inte heller sin säd på hälleberget utan förlustade sig så snart han fick chansen. Men med skrivandet gick det trögt. Han ville bort, från New York, från USA - och från June.

1928 gjorde de en sex månaders resa till Paris med hjälp av 2000 dollar som June fått av sin beundrare Roland Freeman. Efter hemkomsten till New York var Henry mera vilsen än någonsin och gick bara och grubblade över hur han skulle kunna återvända till Europa. Slutligen tröttnade June på hans trånad och satte honom på Englandsbåten med två resväskor och en koffert med kostymer som hans far sytt. I mitten av februari 1930 avseglade han och kom via London till Paris där han hyrde sig ett rum på ett hotell på rue Bonaparte.

Fram till krigsutbrottet 1939 blev han sen kvar i Europa. De sista fem månaderna i Grekland hos sin gode vän författaren Lawrence Durrell där han skrev en av sina finaste böcker, Kolossen från Maroussi.

På väg mot de femtio, med skilsmässan från June klar och med Anais Nin redan på andra sidan Atlanten lämnade Henry Miller Europa där bestarna åter hade vaknat och där det fanns ännu ett krig att utkämpa. Sina bästa böcker hade han redan bakom sig: Kräftans & Stenbockens vändkretsar och Kolossen från Maroussi. Han hamnade så småningom i ett litet hus i Big Sur där han fortsatte att skriva och måla akvareller. Han gifte om sig och fick barn, han åldrades medan tiden sakta började hinna ikapp honom.

Men han skulle länge fortsätta att uppröra både etablissemanget och dem som stod i opposition mot det, främst feministerna på 1970-talet och än idag är hans namn kontroversiellt. Och ändå är det Henry Miller som den moderna kulturen har så mycket att tacka. Beatniks, hippies, rock n' roll, generationer av musiker, poeter och författare.

Vart hade de alla ha hamnat om inte Henry Miller gått för och visat dem vägen?


Till landet

Det fina med att ha semester är att man gör vad man vill. Och vad jag just nu vill är att åka till landet. Så det gör jag. Där har det regnat massor så kantarellerna bör vara uppe och är dom inte det så finns det annat att äta. Det viktiga är känslan av att få andas en annan, renare luft under några dagar. Så vi hörs. Från Fjälla.


lördag 18 juli 2009

Transformers

Allting förändras. Ständigt, hela tiden. Blir något annat än vad det var för bara ett tag sen. Förväntningar blir besvikelser. Längtan blir leda. Glädje blir sorg. Sånt är livet. Livet och tiden, alltid i rörelse. Ständigt på gång, stadd i förflyttning, framåt, framåt.

En gång var jag en slarver. En sån som aldrig höll min vrå av världen i ordning. Som lät tillvaron förfalla under berg av skräp och prylar. Sån är jag inte längre. Sån är det länge sen jag var.

Jag önskar att jag kunde bjuda in världen i mitt arbetsrum idag. Den skulle häpna. Vilken stram ordning! En sådan genomtänkt elegans. Jag spricker nästan av stolthet! Så här ser skrivbordet i min arbetshörna ut nu:

Jo, jag har genomfört hjärtbytet, flyttat mitt liv från pc till mac. Och passat på att städa ut och kasta bort en del av det gamla livet på samma gång. Farit till återvinningen med en massa skrot och elskräp, burit ner påsar och kassar i soprummet.

Någon kanske tror att jag alltid lever i fullkomlig ordning. FEL! Det är bara en image som jag spelar på ibland för att ge andra taskigt samvete. I själva verket är jag precis lika normalslarvig som dom flesta. Ingen snuskgris men inte heller någon Norénsk minimalist omgiven av vitt, vitt, vitt.

Näe, jag är en sån som lägger saker på ett ställe och låter dom ligga där tills jag ser att dom ligger där sen alltför länge vilket dom inte borde och därför först då tar mig i kragen och rensar upp. Puh! Ungefär så jobbigt är det. Men då, efteråt, kommer tillfredsställelsen vällande in i vågor och jag går runt och kastar ur mig små utrop av förtjusning och känner lycka över sakernas tillstånd.

Likadant är det i mina datorer. Som pcmänniska samlade jag ihop en massa krafs som jag sen rensade bort tillsammans med viktiga drivrutiner och systemfiler tills ingenting funkade. I min nya roll som macapär kommer jag inte att behöva det, inbillar jag mig. För enligt halva världen är macen så smart och listig att den klarar av att hålla både mig och sig själv i fullaste ordning. Så kanske fixar den även mitt arbetsrum och skrivbord den dag det börjar becka ihop igen.

Dagens låt: True Faith med New Order. Tja, varför inte?


fredag 17 juli 2009

Att återknyta

Jag var femton när jag hörde Bob Dylan första gången. I en lekstuga på Ekängen spelade vi hans Freewheelin' en hel lördagskväll. Några av oss vill säga. Vi som nockades av den nasala rösten och dom harmoniska melodierna. Dom andra var redan utslagna av billigt starkvin och sysslade med annat ute i buskarna.

Dylan blev viktig för mig, både som artist och inspiratör. Och framför allt som introduktör av min allra första riktigt stora musikidol: Woody Guthrie. Åt honom har jag ägnat semestern, 44 år efter att jag hörde Dylan nämna hans namn för första gången. I min bokhylla har jag haft biografin Ramblin' Man. The Life and Times of Woody Guthrie stående ett tag. Ed Cray heter författaren.

Eftersom sommarledighet ger möjlighet till kontinuerlig läsning och då biografier intresserar allt mer ju äldre jag blir, så stod valet i år mellan Guthrie och Hitler. Woody vann. Det gjorde han ju för övrigt 1945 också.

Ramblin' Man är en välskriven och initierad berättelse om en av nittonhundratalets stora poeter, författare, sångare och personligheter. En man som levde som han lärde och som var det enkla folkets kille. Som drog runt vägarna med gitarren på ryggen och åkte godsfinka från kust till kust, från Los Angeles till New York. Som slängdes i kurran av sadistiska poliser och misshandlades av hårdhänta vakter. Som fanns där folk hade det svårt. Hos människor som svalt, som hade mist jobb och egendom, som blev lurade och som sögs ut av banker och giriga investerare under den stora depressionen 1929 och framåt. I deras krets levde Woody. I deras tältläger slog han sig ner med gitarren över knät och sjöng om deras liv och verklighet. Med humor och ironi och en bitande satir som även med dagens blick känns synnerligen radikal.

Det var med lite bävan jag tog mig an Woody igen. På sextio- och sjuttiotalet sjöng jag hans låtar och kompade på gitarr. Jag spelade honom på grammofon och jag läste hans självbiografi, Bound for Glory. Och jag gjorde mitt specialarbete på gymnasiet om honom. Men sen rann han liksom ut i sanden. Nya namn och intressen dök upp.

Så i januari blev Barack Obama president och vid hans installation sjöng Pete Seeger med banjon på magen This Land is Your Land. Det är Woody Guthrie's mest kända sång som brukar kallas USA:s verkliga nationalsång. Och jag började fundera över min gamle polare Woody igen. Plockade fram några av hans gamla skivor, lyssnade, mindes och insåg hur radikal, hur ärlig och hur bra han faktiskt var.

Och dom känslorna stannar starkt kvar efter att ha läst Ramblin' Man. Styrkan med boken är att den inte väjer för dom mörkare sidorna i Guthries natur och att han på så sätt blir till en hel och mycket intressantare människa än han skulle blivit om det varit en hyllningsskrift.

Ofta är jag rädd för att återvända och försöka väcka upp gamla gudar och synder. Men i det här fallet är jag glad att jag gjorde det. Woody håller. Undrar hur mycket från 2009 som håller om 44 år.

Dagens låt är förstås This Land is Your Land med the man himself, Woody Guthrie.

torsdag 16 juli 2009

Byte pågår

En anledning till att jag fegat ur så länge med att byta bort pc mot mac har varit rädslan för att det är krångligt att flytta över allt från det gamla till det nya systemet. Och sen visar det sig att så är det inte alls.

Min nya smarta mac känner omedelbart igen dom tre externa hårddiskar där så mycket av mitt liv förvaras och hanterar materialet med sedvanlig elegans. Och med hjälp av en smart kabel flyttar jag vitala data mellan dom respektive huvudburkarna. Från den gamla beiga fulingen till den nya, slimma aluminiumsnyggingen flyter ettor och nollor som vore det nytt, syresatt blod. Det tar visserligen ett par timmar men är ju ett engångsarbete så vad fan.

Eftersom rätt mycket av min semestertid går åt till detta arbete dom närmsta dagarna blir det kanske lite sparsamt med nyheter här. För ärligt talat, tillsammans med macarna känns färden mot ättestupan plötsligt både mera fjärran samtidigt som den blivit angenämare än nånsin. Säg sen att inte nya prylar gör en lycklig.


onsdag 15 juli 2009

Nystart

Tänkte bara säga att jag är tillbaka. På hemmaplan igen. Och uppkopplad. Jag har inte haft nån abstinens. Näe då. Har gått förbi ett internetcafé varenda dag och bara konstaterat att det skiter jag i. Jag har inget på hjärtat. Inga åsikter om nånting.

Fast nu håller jag på och värmer upp. Förbereder mig. Och jag har skaffat ett nytt verktyg på min nya Mac för att blogga med. Det är det som jag just testar.

Så trots att sommar'n ännu är lång, anträds färden mot ättestupan igen. Så vi hörs. Kanske redan i morron.

Kvällens låt: Debaser med Pixies. Bara för att jag känner för den just nu.

tisdag 7 juli 2009

Semester

Sommartid är slötid och det gäller även mina tankar. Jag har inga särskilda tankar om nånting. Är tom helt enkelt. Tömd. Och det är skönt.

Regnet kom mycket riktigt vilket gör morrondagens förestående resa till Sardinien än mer lockande. Jag skiter visserligen i vädret rätt mycket, men anser ändå att det känns som att man får lite mer valuta för sina pengar om man åker söderut i ösregn än i flammande sol.

Och nu väntar alltså en italiensk ö i en vecka. Nån dator kommer jag inte att packa ner för hotellet saknar uppkoppling. Kanske att jag smyger mig in på något litet internetcafé men då ska jag ha nåt på hjärtat. Annars får både ni och jag en veckas semester från varandra. Så passa på och njut!

Veckans låt: 'O Sole Mio med Luciano Pavarotti. Förstås. Idag. I morron. Och hela veckan lång.

måndag 6 juli 2009

Another Day Off

Idag tar Mot Ättestupan en liten paus och drar ut till en ö i skärgården. Mulet är det men regna ska det tydligen inte. Och skulle det ändå göra det så gör det. Regn är också ett väder och alla väder är goda väder. På sitt sätt.

See 'ya!

Dagens låt: King of the Dogs med Iggy Pop från senaste plattan Preliminaires. En riktigt skön skivupplevelse.

lördag 4 juli 2009

Japanlördag

Har just gjort något utdöende. Sprättat en bok nämligen. Minns ni det? Att man köpte häftade böcker som man med hjälp av en papperskniv sen fick sprätta upp?

Handlade på antikvariat.net nyligen och fick ett par helt olästa exemplar. En, Malcolm av James Purdy, satte jag kniven i nu på morronen. Ute i solen på balkongen och med katten på andra knät skar jag pappret så att tunna remsor föll på ner golvet och sen spreds av den milda vinden.

Det känns som en kulturgärning att sprätta en bok. En arkeologisk kulturgärning. En viskning från förr, från åttiotalet eller kanske ännu tidigare. I forntiden alltså.

Tack gode Gud för antikvariaten!

Idag visar jag några av mina nyss inskannade Japanbilder. Obearbetade och råa men med en aning försmak av vad jag såg i landet på andrasidan.



Kyoto.


Nara.


Kyoto


MIHO Museum


Kyoto


Hiroshima


Hiroshima

fredag 3 juli 2009

Brinn hjärtat brinn

Så var den inne, dagen för Den Stora Undersökningen. Den jag såg framför mig under skräcknatten i Kyoto. Den natt då man skulle konstatera att mitt hjärta var slut, kaputt, men som ställdes in den gången på grund av att det antagligen inte var så.

Jag cyklade in till stan igår för att cykla. Kom till flotta mottagningen med trevliga mänskor på Kungsgatan. Fick byta om innan dom satte på mig en massa sladdar som gick till apparater som sa BING! efter att dom först rakat bort en del hår på bröstet. EKG i viloläge innan det var dags att börja trampa träningshoj och EKG i arbetsläge. Har gjort det där testet en gång förut och då cyklade jag tiden ut så att svetten sprutade. Igår kom jag bara halvvägs - men svetten den sprutade.

Bröstet sprängde och det svartnade för ögonen så lekledaren uppmanade mig att avbryta. Han mätte och han lyssnade och jag fick inte fortsätta. Skit också! Jag hade ju tänkt mig att avföra alla hjärtproblem till förmån för det där lilla okända japanska viruset. Men nu ser det faktiskt ut som om mysteriet är löst och att det handlar om något så oglamoröst som en vanlig simpel kärlkramp.

Gick förstås hem och googlade en stund på vad det innebär men ville till sist inte veta. Bara att jag överlever om jag sköter mig. Vilket jag gör. Jag äter rätt, dricker måttligt och motionerar efter behov. För tillfället betyder det att jag cyklar sakta utan att spränga mig. Jag har fått små nitroglycerinpiller att stoppa under tungan ifall smärtan skulle bli för häftig men inte behövt använda dom än. Och i augusti ska jag träffa farbror hjärtdoktorn som under tiden ska lusläsa in sig på mina EKG-kurvor och för att kunna avkunna domen.

Vad innebär då detta? Ännu ett steg närmre ättestupan?

Näe, inga fler än vanligt. Man tar dom steg man tar och dom tar man oavsett vad som händer med ens kropp. Så det är bara att bita ihop och acceptera samt inse att jag styr över mitt eget välbefinnande. Att det som vanligt bara är jag själv som kan välja. Och just nu väljer jag att ta det lugnt och vara semestrande svensk. I början av nästa vecka på liten ö i skärgården, senare på större ö i Medelhavet. Från Södra Lagnö till Sardinien.

Så ser alltså spåret ut. Och mitt i alltihop ska jag förhoppningsvis få mina nya iMac hemburen. Många problem tar jag därmed farväl av hoppas jag.

Så med andra ord: Framtidskod = ljus.


Dagens låt: Kärleken väntar med Kent. Det är sommar, det är sol, det är Kent.

torsdag 2 juli 2009

281!

Satt hela den soliga och varma dagen igår framför datorn. Hur kan man vara så korkad? undrar du. Jo, man har 28 filmer från Japan att skanna in och har man väl börjat med det vill man gärna bli klar, är mitt svar.

Och hur gick det då?

Jo, jag blev klar. Runt elva körde jag det sista diat genom skannern och det blev nummer 281. Så nu väntar nya heldagar framför datorn med att bearbeta dessa 281 bilder. Fortsättning följer.

onsdag 1 juli 2009

Mitt galleri: Ghita Nörby

Jag träffade Ghita Nörby i hennes hem utanför Köpenhamn i samband med
sextioårsdagen 1995. Hon var mycket varm och vänlig men det jag minns mest är att jag under hela intervjun satt med hennes rätt ansenliga salukivalp i knät och att hans tänder var valpigt sylvassa. Så när jag lämnade hennes hus var det med röda bitmärken över hela händerna.

Texten publicerades i Ica-Kuriren.

Begreppet star quality - stjärnkvalité - är hart när omöjligt att definiera. Men när man möter någon som har det, då vet man! Då känner man auran, utstrålningen, kraften. Även om man inte vet hur och varför den finns där.

Danska skådespelerskan Ghita Nörby har star quality. Det vet alla som sett henne som Ingeborg Skjern i teveserien "Matador" eller som mormor Karin i Ingmar Bergmans och Bille Augusts "Den goda viljan".

Hela hon strålar stjärnklart och man känner sig nästan utvald i hennes sällskap. Hon är charmig, glad, spirituell och alltigenom tillmötesgående.

Samtidigt finns där en naturlig gräns hos henne, ett avvaktande som årtiondens erfarenheter av kontakt med medier och tidningar, intervjuer och skriverier har skapat.

Nyss fyllde Ghita 60 och det firade hon med att ge ut en bok, "Mine egne veje", där hon öppet berättar om sitt liv, om sitt yrke, sina glädjeämnen och sina sorger.

Boken - eller samtalet - kom till i somras hemma i trädgården. Tillsammans med en gammal vän, författaren Niels Birger Wamberg och en bandspelare, satt hon i solskenet och pratade igenom sitt liv.

- Det var ett mycket märkvärdigt äventyr att bege sig tillbaka i tiden och försöka upptäcka när vissa saker hänt som påverkat andra saker i mitt liv så att allt blev som det blev, säger Ghita.

Vi träffas en alldeles för tidig vårdag, framför en sprakande brasa i hennes charmiga, timrade hus i Holte norr om Köpenhamn. Här hon bor tillsammans med sin man, musikern Svend Skipper och tonerna från hans piano i andra ändan av huset ackompanjerar vårt samtal.

Bredvid Ghita i hörnsoffan tronar två afghanhundar, tvenne stolta vakter på varsin sida om matte.

- Jag har alltid haft afghaner, berättar hon. Jag älskar dem på grund av deras självständighet, humorn och ironin. De tittar förvånat på en om man kommer med en boll eller pinne och verkar tycka att den kan man själv springa och hämta om man gitter. Det är en gåva att få leva tillsammans med en afghan och jag känner tacksamhet över att de orkar leva med mig.

Salukivalpen Felix, 5 månader, busar däremot mest runt och biter i alla tummar och tår som han får tag i. Ghita smeker ömt den lille vilden till sömns och fortsätter att berätta om sin bok.

- Ett ännu märkvärdigare äventyr var det att se resultatet av vårt långa samtal i tryck. Jag gick länge runt det första korrekturet och kunde inte förmå mig till att läsa det. När jag så till sist fattade mod, läste jag allt i ett streck och upptäckte att det inte var så farligt. Tvärtom, det var spännande att se hur Niels Birger lyckats ta vara på mitt speciella språk och mitt speciella sätt att uttrycka mig på.

Spännande tycker också danskarna att boken är, för den går som smör i solsken. De första upplagorna var slutsålda redan innan den kommit ut på diskarna i bokhandeln och när man strövar genom Köpenhamns gator, så möter en Ghítas smilgropar och knallröda hår från vartenda skyltfönster där böcker säljs.

Men nu är det inte bara smil och solsken i hennes minnen. Tvärtom målar hon en ganska bitter bild av en barndom som på ytan tedde sig lycklig.

Familjen Nörby bodde i Köpenhamn och föräldrarna var musiker. Pappan sångare på Det Kongelige som ligger bara ett stenkast från hemmet vid Nyhavn 10 och mamman pianist.

Om sin far Einar skriver Ghita, att han var en djupt opedagogisk lekpappa som överlät allt praktiskt och ansvaret för barnuppfostran på sin fru. Och den spolierade han glatt genom att föreslå ett biobesök i stället för tråkig läxläsning. Sånt gjorde mamman bitter och Ghita beskriver henne som en rigid och ganska kall person.

- Senare frågade jag henne en gång varför hon aldrig berättade för mig om sina fel, skriver hon. "Jamen Ghita, jag har aldrig gjort några fel", svarade mamman då.

Utåt var det ett lyckligt hem. Föräldrarna var inte skilda, det fanns alltid mat på bordet och kläderna var både hela och rena. Dessutom var det ett konstnärshem där en massa spännande personer kom och gick, bland annat gamle kung Fredrik. Ändå var Ghita inte lycklig.

"Att komma från ett kärleksfullt barndomshem kan vara svårt eftersom man är så ensam om sina kval", skriver hon och fortsätter:

"Vart skulle jag ta vägen och berätta att jag mår dåligt? Vart skulle jag gå och vara besvärlig? Allt var så rätt och riktigt. En idyll med kursiva förtecken. Vart skulle jag göra av mina fel? Vad skulle jag göra med mina svarta sidor? Det fanns ingen plats för dem. Och det är förfärligt att bli utestängd. Det är som att bli tudelad. Du är bara halv. Och det svider i dig för resten av livet. Det har det gjort i mig och det gör det än idag."

Men Ghita drogs själv till teatern och blev elev på Det Kongeliges elevskola. Hon fick riktiga, dramatiska roller, hon gjorde filmer. Glada sommarlätta komedier där kläderna gärna föll av i vinden. Vem minns väl inte "Bocken i paradiset"?

Så en dag 1974 kom en svensk "demonregissör" till Det Kongelige. Ingmar Bergman satte upp Molières Misantropen och som Célimene ville han ha Ghita Nörby.

- Det var ett av mina viktigaste möten, minns hon. Att jobba med Ingmar var fantastiskt.

I boken skriver hon:

"När man arbetar med en så stor konstnär som Ingmar Bergman, så blir man bättre än vad man egentligen är."

Mötet skulle också få konsekvenser för framtiden. Då Bille August gjorde Bergmans "Den goda viljan", ville Bergman att mormor Karins roll skulle göras av Ghita. Hon ägnade ett drygt halvår åt att lära sig replikerna på svenska, med Östermalmsbrytning.

"Den finaste ros jag fått är att ingen, varken i Sverige eller Danmark har kommenterat min svenska. Och det beror väl på att man accepterat den. Det får man tacka för!" skriver Ghita i sin bok.

I Susanne Biers film "Freud flyttar hemifrån" 1991, spelade Ghita en kvinna som var döende i cancer. Ett par år efter den filmen, fick hon själv beskedet att hon hade cancer.

- Kanske har sjukdomen, som jag nu är fri ifrån, haft en betydelse för att jag skrivit mina minnen, funderar Ghita. Man får andra perspektiv på tillvaron. Andra saker blir plötsligt viktiga och man börjar tänka tillbaka och summera.

I boken berättar hon om hur en mardröm förebådade cancern, om hur en god vän på Bali varnade henne när hon berättade sin dröm för honom.

- Jag skulle vara rädd om mig själv i 9 veckor. Vara uppmärksam på vad jag gjorde och tänkte, sa han.

Ghita genomlevde just då en kris, både i sitt yrkesliv och sitt privatliv och hon är övertygad om att det var en starkt bidragande orsak till att cancern bröt ut.

"Under den perioden tärde jag obarmhärtigt på mitt immunförsvar. Jag släppte lös svarta makter genom att vara ouppmärksam. Jag hade släppt styret, jag hade släppt mina försvarsmekanismer. Jag for rätt ut i ett universum som jag trodde att jag kunde behärska. Men där tog jag fel", skriver hon.

Fast cancern besegrades till sist. Ghita opererades, fick cellgifter och förklarades frisk igen. Hon var igenom. Och nu väntar en ny framtid på henne.

- Ja, i vår ska jag spela Marie Hamsun i Jan Troells film om den norske författaren Knut Hamsun, berättar hon. Titelrollen görs av Max von Sydow och det här är ett projekt som han och jag har talat om i åratal. Det är faktiskt på tiden att det blir av nu, innan vi bägge två är för gamla.

Under våren har vi också kunnat se Ghita i en mindre roll i Susanne Biers senaste film "Pensionat Oskar".

- Ett bestående minne av den inspelningen är, att jag fick en ny vän som betyder oändligt mycket för mig, nämligen Sif Ruud, avslöjar Ghita och berättar skrattande några glada minnen från i somras.

Salukin Felix vaknar plötsligt till och börjar gnaga på närmsta tumme igen. Ghita far upp och släpper ut honom i trädgården. Där hon står i dörröppningens inramning, lyser hennes illröda hår och det gnistrar av liv och energi omkring henne.

- Så länge man är nyfiken så är man väl också ung inom sig, hävdar hon och fyrar av ett kvillrande skratt.

- Får man sen bara behålla minnet också, så att man kommer ihåg sina repliker, ja då kan man väl fortsätta jobba i många år ännu!

Säkert kan hon det!


Dagens låt: Langebro med Kim Larsen. Liveversion av den allra första låten på den allra första Gasolinplattan. En evig favorit.