fredag 17 juli 2009

Att återknyta

Jag var femton när jag hörde Bob Dylan första gången. I en lekstuga på Ekängen spelade vi hans Freewheelin' en hel lördagskväll. Några av oss vill säga. Vi som nockades av den nasala rösten och dom harmoniska melodierna. Dom andra var redan utslagna av billigt starkvin och sysslade med annat ute i buskarna.

Dylan blev viktig för mig, både som artist och inspiratör. Och framför allt som introduktör av min allra första riktigt stora musikidol: Woody Guthrie. Åt honom har jag ägnat semestern, 44 år efter att jag hörde Dylan nämna hans namn för första gången. I min bokhylla har jag haft biografin Ramblin' Man. The Life and Times of Woody Guthrie stående ett tag. Ed Cray heter författaren.

Eftersom sommarledighet ger möjlighet till kontinuerlig läsning och då biografier intresserar allt mer ju äldre jag blir, så stod valet i år mellan Guthrie och Hitler. Woody vann. Det gjorde han ju för övrigt 1945 också.

Ramblin' Man är en välskriven och initierad berättelse om en av nittonhundratalets stora poeter, författare, sångare och personligheter. En man som levde som han lärde och som var det enkla folkets kille. Som drog runt vägarna med gitarren på ryggen och åkte godsfinka från kust till kust, från Los Angeles till New York. Som slängdes i kurran av sadistiska poliser och misshandlades av hårdhänta vakter. Som fanns där folk hade det svårt. Hos människor som svalt, som hade mist jobb och egendom, som blev lurade och som sögs ut av banker och giriga investerare under den stora depressionen 1929 och framåt. I deras krets levde Woody. I deras tältläger slog han sig ner med gitarren över knät och sjöng om deras liv och verklighet. Med humor och ironi och en bitande satir som även med dagens blick känns synnerligen radikal.

Det var med lite bävan jag tog mig an Woody igen. På sextio- och sjuttiotalet sjöng jag hans låtar och kompade på gitarr. Jag spelade honom på grammofon och jag läste hans självbiografi, Bound for Glory. Och jag gjorde mitt specialarbete på gymnasiet om honom. Men sen rann han liksom ut i sanden. Nya namn och intressen dök upp.

Så i januari blev Barack Obama president och vid hans installation sjöng Pete Seeger med banjon på magen This Land is Your Land. Det är Woody Guthrie's mest kända sång som brukar kallas USA:s verkliga nationalsång. Och jag började fundera över min gamle polare Woody igen. Plockade fram några av hans gamla skivor, lyssnade, mindes och insåg hur radikal, hur ärlig och hur bra han faktiskt var.

Och dom känslorna stannar starkt kvar efter att ha läst Ramblin' Man. Styrkan med boken är att den inte väjer för dom mörkare sidorna i Guthries natur och att han på så sätt blir till en hel och mycket intressantare människa än han skulle blivit om det varit en hyllningsskrift.

Ofta är jag rädd för att återvända och försöka väcka upp gamla gudar och synder. Men i det här fallet är jag glad att jag gjorde det. Woody håller. Undrar hur mycket från 2009 som håller om 44 år.

Dagens låt är förstås This Land is Your Land med the man himself, Woody Guthrie.