fredag 3 juli 2009

Brinn hjärtat brinn

Så var den inne, dagen för Den Stora Undersökningen. Den jag såg framför mig under skräcknatten i Kyoto. Den natt då man skulle konstatera att mitt hjärta var slut, kaputt, men som ställdes in den gången på grund av att det antagligen inte var så.

Jag cyklade in till stan igår för att cykla. Kom till flotta mottagningen med trevliga mänskor på Kungsgatan. Fick byta om innan dom satte på mig en massa sladdar som gick till apparater som sa BING! efter att dom först rakat bort en del hår på bröstet. EKG i viloläge innan det var dags att börja trampa träningshoj och EKG i arbetsläge. Har gjort det där testet en gång förut och då cyklade jag tiden ut så att svetten sprutade. Igår kom jag bara halvvägs - men svetten den sprutade.

Bröstet sprängde och det svartnade för ögonen så lekledaren uppmanade mig att avbryta. Han mätte och han lyssnade och jag fick inte fortsätta. Skit också! Jag hade ju tänkt mig att avföra alla hjärtproblem till förmån för det där lilla okända japanska viruset. Men nu ser det faktiskt ut som om mysteriet är löst och att det handlar om något så oglamoröst som en vanlig simpel kärlkramp.

Gick förstås hem och googlade en stund på vad det innebär men ville till sist inte veta. Bara att jag överlever om jag sköter mig. Vilket jag gör. Jag äter rätt, dricker måttligt och motionerar efter behov. För tillfället betyder det att jag cyklar sakta utan att spränga mig. Jag har fått små nitroglycerinpiller att stoppa under tungan ifall smärtan skulle bli för häftig men inte behövt använda dom än. Och i augusti ska jag träffa farbror hjärtdoktorn som under tiden ska lusläsa in sig på mina EKG-kurvor och för att kunna avkunna domen.

Vad innebär då detta? Ännu ett steg närmre ättestupan?

Näe, inga fler än vanligt. Man tar dom steg man tar och dom tar man oavsett vad som händer med ens kropp. Så det är bara att bita ihop och acceptera samt inse att jag styr över mitt eget välbefinnande. Att det som vanligt bara är jag själv som kan välja. Och just nu väljer jag att ta det lugnt och vara semestrande svensk. I början av nästa vecka på liten ö i skärgården, senare på större ö i Medelhavet. Från Södra Lagnö till Sardinien.

Så ser alltså spåret ut. Och mitt i alltihop ska jag förhoppningsvis få mina nya iMac hemburen. Många problem tar jag därmed farväl av hoppas jag.

Så med andra ord: Framtidskod = ljus.


Dagens låt: Kärleken väntar med Kent. Det är sommar, det är sol, det är Kent.