söndag 26 juli 2009

Far och son

Nu har jag överlevt min pappa med tretton år. Han dog för 41 år sen och jag trodde länge att jag skulle dö lika ung som han. Men så blev det alltså inte. Han blev 46, jag är 59. Fast jag har förstått att tanken - tvångstanken rentav - att man inte blir äldre än sin far inte är så ovanlig. Både Göran Tunström och Hans Alfredson har berättat om liknande föreställningar.

Min pappa, 45 år gammal.

Men samtidigt som jag tänker allt oftare på pappa, nästan varje dag, så bleknar hans person bort alltmer. Jag försöker minnas hans röst, hans kroppslukt, hans rörelser. Men dom liksom tonar ut i ett töcken. Jag minns massor av saker förstås, speciella händelser, gemensamma upplevelser. Men jag kommer inte ihåg hur dom kändes. Bara att dom var.

Kanske blir jag själv farfar en dag och kanske ska mina söner tänka som jag gjort och gör. Fast det känns liksom viktigare med nu och här. För ofta funderar jag över det som dom gamla brukar hävda: när någon föds i en släkt, så dör en annan. Det är givetvis ingenting som är särskilt märkvärdigt. Dom flesta släkter är ju rätt stora och åldersmässigt varierande.

Ändå finns tanken där, som ett myggbett som kliar och irriterar. Och som kan börja blöda om man river för hårt och för mycket.

Jag, 45 år gammal, tillsammans med mina söner.