onsdag 22 juli 2009

Livet på landet

Förr var lantlivet styrt av en massa regler och föreställningen om att arbete befordrar hälsa och välgång regerade. Idag finns det inga regler alls. Och det är skönt.

När generationers stigar korsas brukar det kunna uppstå kollisioner. Smällar som hörs vida omkring och som inte sällan slutar i total krasch. Fast jag tror att ju äldre vi i den åldrande generationen blir, desto mindre är risken för sådana fatala konfrontationer. För vi är ju inte som dom äldre var förr.

Jag ser min farmors sextioårsfoto. En liten krum gumma i svart klänning sittande i en stol omgiven av mängder av blommor. Bara hennes upprätta ställning skiljer bilden från hennes begravningsfoto. Och stämningen ser ungefär lite munter ut.

Våra sextioårsfester påminner mer om möhippor och svensexor. Det är klackarna i taket och sorglöst festande så det står härliga till. Och det beror på att vi inte bara är ex-rödvinsvänster, ex-hippies, ex-mods, ex-vadsomhelst utan också pro-livet. Vår förestående död existerar lika lite som föreställningen att vi mår bra av att jobba och slita i vårt anletes svett innan vi till sist ödmjukt får förtära vår brödkaka. Arbeit macht kanske freiheit, men vi ju vill vara fria nu. Direkt. Vi vill inte vänta. Allt nu! som sextioåttagenerationen formulerade saken.

Och visst är det sunt. För varför vänta? Varför leva i ständig uppoffring? Stå där innanför dörren, stamma och tumma på kepsen, skrapandes med foten. Inte ska väl jag?

Världen har vi fått för att erövra och livet är vårt redskap. Så ut i sommardagen och erövra!

Idag skiner solen över Fjälla igen och gårdagens regn ångar ur ekarnas kronor. Huset börjar vakna. Barnröster, kattjam och valpgny blandas med knarrandet från gamla golvplankor och gnisslet av lås och dörrar. Kåken spritter av det uppvaknande livet. Och det är underbart.