onsdag 1 juli 2009

Mitt galleri: Ghita Nörby

Jag träffade Ghita Nörby i hennes hem utanför Köpenhamn i samband med
sextioårsdagen 1995. Hon var mycket varm och vänlig men det jag minns mest är att jag under hela intervjun satt med hennes rätt ansenliga salukivalp i knät och att hans tänder var valpigt sylvassa. Så när jag lämnade hennes hus var det med röda bitmärken över hela händerna.

Texten publicerades i Ica-Kuriren.

Begreppet star quality - stjärnkvalité - är hart när omöjligt att definiera. Men när man möter någon som har det, då vet man! Då känner man auran, utstrålningen, kraften. Även om man inte vet hur och varför den finns där.

Danska skådespelerskan Ghita Nörby har star quality. Det vet alla som sett henne som Ingeborg Skjern i teveserien "Matador" eller som mormor Karin i Ingmar Bergmans och Bille Augusts "Den goda viljan".

Hela hon strålar stjärnklart och man känner sig nästan utvald i hennes sällskap. Hon är charmig, glad, spirituell och alltigenom tillmötesgående.

Samtidigt finns där en naturlig gräns hos henne, ett avvaktande som årtiondens erfarenheter av kontakt med medier och tidningar, intervjuer och skriverier har skapat.

Nyss fyllde Ghita 60 och det firade hon med att ge ut en bok, "Mine egne veje", där hon öppet berättar om sitt liv, om sitt yrke, sina glädjeämnen och sina sorger.

Boken - eller samtalet - kom till i somras hemma i trädgården. Tillsammans med en gammal vän, författaren Niels Birger Wamberg och en bandspelare, satt hon i solskenet och pratade igenom sitt liv.

- Det var ett mycket märkvärdigt äventyr att bege sig tillbaka i tiden och försöka upptäcka när vissa saker hänt som påverkat andra saker i mitt liv så att allt blev som det blev, säger Ghita.

Vi träffas en alldeles för tidig vårdag, framför en sprakande brasa i hennes charmiga, timrade hus i Holte norr om Köpenhamn. Här hon bor tillsammans med sin man, musikern Svend Skipper och tonerna från hans piano i andra ändan av huset ackompanjerar vårt samtal.

Bredvid Ghita i hörnsoffan tronar två afghanhundar, tvenne stolta vakter på varsin sida om matte.

- Jag har alltid haft afghaner, berättar hon. Jag älskar dem på grund av deras självständighet, humorn och ironin. De tittar förvånat på en om man kommer med en boll eller pinne och verkar tycka att den kan man själv springa och hämta om man gitter. Det är en gåva att få leva tillsammans med en afghan och jag känner tacksamhet över att de orkar leva med mig.

Salukivalpen Felix, 5 månader, busar däremot mest runt och biter i alla tummar och tår som han får tag i. Ghita smeker ömt den lille vilden till sömns och fortsätter att berätta om sin bok.

- Ett ännu märkvärdigare äventyr var det att se resultatet av vårt långa samtal i tryck. Jag gick länge runt det första korrekturet och kunde inte förmå mig till att läsa det. När jag så till sist fattade mod, läste jag allt i ett streck och upptäckte att det inte var så farligt. Tvärtom, det var spännande att se hur Niels Birger lyckats ta vara på mitt speciella språk och mitt speciella sätt att uttrycka mig på.

Spännande tycker också danskarna att boken är, för den går som smör i solsken. De första upplagorna var slutsålda redan innan den kommit ut på diskarna i bokhandeln och när man strövar genom Köpenhamns gator, så möter en Ghítas smilgropar och knallröda hår från vartenda skyltfönster där böcker säljs.

Men nu är det inte bara smil och solsken i hennes minnen. Tvärtom målar hon en ganska bitter bild av en barndom som på ytan tedde sig lycklig.

Familjen Nörby bodde i Köpenhamn och föräldrarna var musiker. Pappan sångare på Det Kongelige som ligger bara ett stenkast från hemmet vid Nyhavn 10 och mamman pianist.

Om sin far Einar skriver Ghita, att han var en djupt opedagogisk lekpappa som överlät allt praktiskt och ansvaret för barnuppfostran på sin fru. Och den spolierade han glatt genom att föreslå ett biobesök i stället för tråkig läxläsning. Sånt gjorde mamman bitter och Ghita beskriver henne som en rigid och ganska kall person.

- Senare frågade jag henne en gång varför hon aldrig berättade för mig om sina fel, skriver hon. "Jamen Ghita, jag har aldrig gjort några fel", svarade mamman då.

Utåt var det ett lyckligt hem. Föräldrarna var inte skilda, det fanns alltid mat på bordet och kläderna var både hela och rena. Dessutom var det ett konstnärshem där en massa spännande personer kom och gick, bland annat gamle kung Fredrik. Ändå var Ghita inte lycklig.

"Att komma från ett kärleksfullt barndomshem kan vara svårt eftersom man är så ensam om sina kval", skriver hon och fortsätter:

"Vart skulle jag ta vägen och berätta att jag mår dåligt? Vart skulle jag gå och vara besvärlig? Allt var så rätt och riktigt. En idyll med kursiva förtecken. Vart skulle jag göra av mina fel? Vad skulle jag göra med mina svarta sidor? Det fanns ingen plats för dem. Och det är förfärligt att bli utestängd. Det är som att bli tudelad. Du är bara halv. Och det svider i dig för resten av livet. Det har det gjort i mig och det gör det än idag."

Men Ghita drogs själv till teatern och blev elev på Det Kongeliges elevskola. Hon fick riktiga, dramatiska roller, hon gjorde filmer. Glada sommarlätta komedier där kläderna gärna föll av i vinden. Vem minns väl inte "Bocken i paradiset"?

Så en dag 1974 kom en svensk "demonregissör" till Det Kongelige. Ingmar Bergman satte upp Molières Misantropen och som Célimene ville han ha Ghita Nörby.

- Det var ett av mina viktigaste möten, minns hon. Att jobba med Ingmar var fantastiskt.

I boken skriver hon:

"När man arbetar med en så stor konstnär som Ingmar Bergman, så blir man bättre än vad man egentligen är."

Mötet skulle också få konsekvenser för framtiden. Då Bille August gjorde Bergmans "Den goda viljan", ville Bergman att mormor Karins roll skulle göras av Ghita. Hon ägnade ett drygt halvår åt att lära sig replikerna på svenska, med Östermalmsbrytning.

"Den finaste ros jag fått är att ingen, varken i Sverige eller Danmark har kommenterat min svenska. Och det beror väl på att man accepterat den. Det får man tacka för!" skriver Ghita i sin bok.

I Susanne Biers film "Freud flyttar hemifrån" 1991, spelade Ghita en kvinna som var döende i cancer. Ett par år efter den filmen, fick hon själv beskedet att hon hade cancer.

- Kanske har sjukdomen, som jag nu är fri ifrån, haft en betydelse för att jag skrivit mina minnen, funderar Ghita. Man får andra perspektiv på tillvaron. Andra saker blir plötsligt viktiga och man börjar tänka tillbaka och summera.

I boken berättar hon om hur en mardröm förebådade cancern, om hur en god vän på Bali varnade henne när hon berättade sin dröm för honom.

- Jag skulle vara rädd om mig själv i 9 veckor. Vara uppmärksam på vad jag gjorde och tänkte, sa han.

Ghita genomlevde just då en kris, både i sitt yrkesliv och sitt privatliv och hon är övertygad om att det var en starkt bidragande orsak till att cancern bröt ut.

"Under den perioden tärde jag obarmhärtigt på mitt immunförsvar. Jag släppte lös svarta makter genom att vara ouppmärksam. Jag hade släppt styret, jag hade släppt mina försvarsmekanismer. Jag for rätt ut i ett universum som jag trodde att jag kunde behärska. Men där tog jag fel", skriver hon.

Fast cancern besegrades till sist. Ghita opererades, fick cellgifter och förklarades frisk igen. Hon var igenom. Och nu väntar en ny framtid på henne.

- Ja, i vår ska jag spela Marie Hamsun i Jan Troells film om den norske författaren Knut Hamsun, berättar hon. Titelrollen görs av Max von Sydow och det här är ett projekt som han och jag har talat om i åratal. Det är faktiskt på tiden att det blir av nu, innan vi bägge två är för gamla.

Under våren har vi också kunnat se Ghita i en mindre roll i Susanne Biers senaste film "Pensionat Oskar".

- Ett bestående minne av den inspelningen är, att jag fick en ny vän som betyder oändligt mycket för mig, nämligen Sif Ruud, avslöjar Ghita och berättar skrattande några glada minnen från i somras.

Salukin Felix vaknar plötsligt till och börjar gnaga på närmsta tumme igen. Ghita far upp och släpper ut honom i trädgården. Där hon står i dörröppningens inramning, lyser hennes illröda hår och det gnistrar av liv och energi omkring henne.

- Så länge man är nyfiken så är man väl också ung inom sig, hävdar hon och fyrar av ett kvillrande skratt.

- Får man sen bara behålla minnet också, så att man kommer ihåg sina repliker, ja då kan man väl fortsätta jobba i många år ännu!

Säkert kan hon det!


Dagens låt: Langebro med Kim Larsen. Liveversion av den allra första låten på den allra första Gasolinplattan. En evig favorit.