måndag 20 juli 2009

Mitt galleri: Henry Miller

Egentligen är det lite fusk att kalla det här för "mitt galleri" eftersom jag aldrig träffat Henry Miller. Nej, det var en portättartikel om honom, "mannen som skapade och skrev sitt liv och som gjorde det till ett kontrollerat kaos. En av de mest kända och ändå minst lästa författarna i världen." Texten skrev jag för magasinet Madame! 1995.

Hur fattig skulle inte världen vara, utan alla dessa avgörande möten, människor emellan? Som det här till exempel:

"Jag har träffat Henry Miller. När han först steg ur bilen och gick fram mot ytterdörren, där jag stod och väntade, såg jag en man jag tyckte om. I sina texter är han översvallande, viril, djurisk, storslagen. Han är en man som blir berusad av livet, tänkte jag. Han är som jag."

Så förväntansfullt skildrade författarinnan Anaïs Nin sitt första möte med Henry Miller i december 1931. En gemensam vän hade sammanfört dem till en lunch i Nins burgna hem i Louveciennes i Paris där hon levde tillsammans med sin make, bankmannen Hugh Guiler. Lite längre fram i dagboken skriver hon:

"Jag väntade på att träffa honom, som om det skulle lösa något, och det gjorde det. När jag såg honom tänkte jag att här är en man som jag skulle kunna älska. Och jag var inte rädd."

Mötet mellan den 40 årige Henry Miller och 28-åriga Anaïs Nin, skulle få stor betydelse. För dem själva och för världslitteraturen. Miller hade i Nin mött en kvinna som liksom han själv sökte efter den fulländade kärleken och Nin hade i Miller hittat en älskare och konstnär att förlösa.

Hon hade hört talas om Henry Miller och även läst lite av honom. Några utdrag ur romanen som han arbetade på och som skulle få namnet Kräftans vändkrets. 1934 var den klar, men amerikanerna skulle inte få läsa den lagligt förrän i maj 1961, då författaren närmade sig sjuttio. Efter en räcka av rättegångar där boken bland annat kallades för "obscen, otuktig, liderlig, snuskig, oanständig, sadistisk, masochistisk och avskyvärd", blev den slutligen tillåten i Staterna. Omdömena resulterade förstås i enorma försäljningssiffror och boken såldes på kort tid i över en miljon exemplar.

Omoralisk kallade man den alltså, romanen vars författare presenterade sig med följande rungande ja till livet och lyckan över att få leva och berätta om det:

"Det är nu höst, mitt andra år i Paris. Jag skickades hit av en anledning som jag ännu inte lyckats utgrunda. Jag har inga pengar, inga tillgångar, inga förhoppningar. Jag är världens lyckligaste människa.
För ett år sedan, för ett halvår sedan trodde jag att jag var konstnär. Jag tror det inte längre, jag är. Allt det litterära har fallit av mig. Det finns gudskelov inte flera böcker som ska skrivas."

För Kräftans vändkrets var ingen bok skrev han och fortsatte:

"Detta är smädelse, smutskastning, skändligt förtal. Detta är inte en bok i ordets vanliga betydelse. Nej, detta är en enda lång förolämpning, en spottloska i ansiktet på Konsten, en känga åt Vår Herre, Människan, Ödet, Tiden, Kärleken, Skönheten... vad du vill. Jag tänker sjunga för dig, en smula falskt kanske, men sjunga ska jag. Jag ska sjunga medan du dör, jag ska dansa på ditt smutsiga lik...
Vill man sjunga måste man först öppna munnen. Man måste ha ett par lungor och någon hum om musik. Det är inte nödvändigt att ha ett dragspel eller en gitarr. Det väsentliga är lusten att sjunga. Detta är alltså en sång. Jag sjunger."

Henry Miller, en son till tyska immigranter, växte upp i Brooklyn, som då han föddes 1891, var den fjärde största staden i USA. Till sin egen förtrytelse föddes han en dag för sent, på annandag jul. Helst skulle han velat dela födelsedag med Vår Frälsare, men bristen på timing var typisk för Henry, som nästan alltid var i otakt med tiden, oftast några otåliga steg före.

Pappa, Henry Miller senior, var en rätt framgångsrik skräddare, men i takt med en allt större sprittörst sjönk familjens anseende, både socialt och ekonomiskt till modern Louises allt större bitterhet. Hon var den första i en rad av starka kvinnor, som alltid skulle paradera längs Henrys långa livsväg. En annan hette Pauline Choteau, en 32-åring som tog den 18-årige Henry till älskare och invigde honom i den kroppsliga kärlekens mysterier och hemligheter.

Familjen Miller - läs Louise - tyckte inte om unge Henrys utsvävningar och mamma såg helst att han gick in i firman. Dels för att hålla ett öga på Henry seniors buteljer, dels för att skaffa sig ett anständigt yrke och lära sig sy rockar och kostymer. Att dröna och drömma konstnärsdrömmar var knappast i Louises smak. Måla akvareller och skriva historier kunde man möjligen göra på fritiden, om nu någon sådan bjöds.

Giftermålet med den vackra pianolärarinnan Beatrice Wickens 1917 var däremot socialt acceptabelt. Henry älskade nog och tjusades av sin vackra och lite svala brud, men han gifte sig mest för att slippa plockas ut som kanonmat till det krig som sedan tre år pågick i europeiska skyttegravar och dit även USA, sedan i mars 1917 skickade många av sina unga män för att dö.

Henry hade inga som helst planer på att dö. Han ville leva, ja han älskade livet. Gift eller inte, så utforskade han New York med dess nöjesliv och barer, hellre än att sitta hemma och hålla fru och nyfödd dotter i handen. Och när han en sen sommarkväll 1923 mötte taxidanserskan June Smith - senare Mansfield - på Wilson's danssalong, exploderade han nästan av åtrå och han insåg snart vilken kvinna det var som han verkligen älskade.

Henry Miller var mannen som skrev sitt liv. Det var egentligen bara om sitt förhållande med Anaïs Nin han aldrig skrev. Konstigt kanske, med tanke på hur han hämningslöst skrev om allt och alla annars, sedan han kapat sina konventionella bindningar till konst och litteratur och förlösts genom Kräftans vändkrets. Henry Miller var huvudpersonen i alla hans verk. Inte nödvändigtvis "den sanne Henry Miller" vem han nu var, utan betraktaren, mannen och konstnären Henry Miller. Han stod alltid i centrum för författaren Henry Millers intresse. Som god tvåa kom dock June.

I slutet av Stenbockens vändkrets, då han just mött henne på danssalongen första gången, beskriver han henne så här:

"Hela hennes varelse var koncentrerad i ansiktet. Det skulle ha räckt för mig att ta med mig huvudet hem: jag skulle ha lagt det bredvid mig om natten, lagt det på kudden och älskat det. Munnen, ögonen när de öppnades: hela hennes jag strålade ut ur dem. Där fanns ett ljus som kom från en okänd källa, från ett centrum, djupt gömt i jordens djup. Jag kunde inte tänka på annat än detta ansikte, det egendomliga modersköteslika leendets särart, dess uppslukande omedelbarhet. Detta leende var lika smärtsamt flyktigt och snabbt som en blixtrande kniv. Detta leende, detta ansikte bars upp av en lång vit hals, den kraftiga, svanlika halsen hos ett medium - och hos de förtappade och fördömda."

Anaïs Nin, som senare också skulle bli förälskad i June, skildrar sitt första möte så här:

"Ett uppseendeväckande vitt ansikte, brinnande ögon. June Mansfield. Henrys hustru. När hon kom emot mig ur trädgårdens mörker in i ytterdörrens ljus såg jag för första gången den vackraste kvinnan på jorden."

June återkommer som en av huvudpersonerna i Millers trilogi Den rosenröda korsfästelsen, och porträttet av henne, är ett av de intensivaste som någon kvinna fått sig tecknat av en man. Den första juni 1924 hade de gift sig i Hobocken, New Jersey, sedan Henrys skilsmässa från Beatrice vunnit laga kraft ett par månader tidigare.

Henry Miller var under hela sitt 89-åriga liv en människa totalt obekymrad om pengar och ekonomi och han saknade helt förmågan att sköta ett fast jobb. Sedan han och June gift sig fick också hans anställning ett abrupt slut. June hade inte gift sig med en tjänsteman utan med en författare, som hon var beredd att försörja. Själv ansåg ju Henry att allt arbete som inte var lustfyllt och frivilligt var av ondo, så han var lättövertalad.

"Jag vill förhindra så många människor som möjligt från att låtsas att de är tvungna att göra än det ena, än det andra bara för att förtjäna sitt uppehälle. Det stämmer inte", skrev han i Stenbockens vändkrets.

Problemet var bara att det kostade pengar att leva och det kostade på att dessa skaffa pengar, speciellt om man inte arbetade. Och speciellt om man var gift med en kvinna som June som var helt amoralisk då det gällde att skaffa fram kontanter till sig själv och sin skrivande make. Henry, som utåt föraktade och förnekade sånt som svartsjuka, led helvetets alla kval när han för sitt inre frammanade vällustiga syner där June var en av huvudpersonerna. Även om hon gjorde det hon gjorde av kärlek till honom.

Äktenskapet var knappast urbilden av den puttenuttiga familjelyckan. Slitningar och bråk var regel och Henry upptäckte ständigt nya rivaler av bägge könen. Själv spillde han inte heller sin säd på hälleberget utan förlustade sig så snart han fick chansen. Men med skrivandet gick det trögt. Han ville bort, från New York, från USA - och från June.

1928 gjorde de en sex månaders resa till Paris med hjälp av 2000 dollar som June fått av sin beundrare Roland Freeman. Efter hemkomsten till New York var Henry mera vilsen än någonsin och gick bara och grubblade över hur han skulle kunna återvända till Europa. Slutligen tröttnade June på hans trånad och satte honom på Englandsbåten med två resväskor och en koffert med kostymer som hans far sytt. I mitten av februari 1930 avseglade han och kom via London till Paris där han hyrde sig ett rum på ett hotell på rue Bonaparte.

Fram till krigsutbrottet 1939 blev han sen kvar i Europa. De sista fem månaderna i Grekland hos sin gode vän författaren Lawrence Durrell där han skrev en av sina finaste böcker, Kolossen från Maroussi.

På väg mot de femtio, med skilsmässan från June klar och med Anais Nin redan på andra sidan Atlanten lämnade Henry Miller Europa där bestarna åter hade vaknat och där det fanns ännu ett krig att utkämpa. Sina bästa böcker hade han redan bakom sig: Kräftans & Stenbockens vändkretsar och Kolossen från Maroussi. Han hamnade så småningom i ett litet hus i Big Sur där han fortsatte att skriva och måla akvareller. Han gifte om sig och fick barn, han åldrades medan tiden sakta började hinna ikapp honom.

Men han skulle länge fortsätta att uppröra både etablissemanget och dem som stod i opposition mot det, främst feministerna på 1970-talet och än idag är hans namn kontroversiellt. Och ändå är det Henry Miller som den moderna kulturen har så mycket att tacka. Beatniks, hippies, rock n' roll, generationer av musiker, poeter och författare.

Vart hade de alla ha hamnat om inte Henry Miller gått för och visat dem vägen?